Att orka se långt trots att sikten är skymd.

Jag har skrivit om det förut. Detta att vi lever med förväntningar av livet utifrån att det är perfektionen som blivit norm. Jag tror det är livsviktigt att förstå att mänsklighet också handlar om det livet som bjuder på misslyckanden, grå vardag, väldigt lite glamour och mycket tröskande i olika försök och strävanden som kanske inte utmynnar i det vi eftertraktar. Att det kan bli väldigt bra ändå. 

Trots detta inrymmer livet en magi mer fantastisk än vad perfektion någonsin kan ge. Att i utrymmet långt ifrån perfektionen föds vår förmåga till medmänsklighet, empati och styrka. Det är i svårigheter vår förmåga till djup, bredd och kärlek utvecklas mer. Det är relationer som tål lite tyngd, ifrågasättande och besvikelser som blir vackrast. Relationer som inrymmer lite tristess, explosivitet och förväntningar som är de som överlever i längden. Jag har förmånen att ha sådana relationer, det är en ynnest. 

Jag tror så mycket på långsiktighet. Att ha visioner, tålamod och uthållighet, att orka vänta och inte förvänta sig allt "nu". Jag har upptäckt att saker blir så mycket bättre när man orkar vänta på rätt tillfälle, när man gör saker av rätt anledning och när man ser till att få den hjälp man behöver. 

Förr tränade jag för att gå ner i vikt eller för utseendets skull. Det var först när jag började träna för mitt psykiska välbefinnande, min själsliga överlevnad och för att stärka mitt mentala jag som träningen på allvar landade i mitt liv. 

De senaste tre åren har varit en resa för mig att må bättre genom att använda mig av träningen som redskap. Jag tillhör de människor som tenderar att göra de mesta till överdrifter. Det resulterade i att jag valt bort psykofarmaka som en väg att må bättre. Inte för att jag tror att det är fel utan för att jag inte trodde att det var rätt väg för mig. För det valet har jag fått ta emot massiv kritik, allt ifrån idiotförklarande av min intelligens till att få upp i ansiktet hur egoistisk jag är mot min familj. 

Jag vet att det finns tillfällen då mediciner är den enda vägen för att öppna upp dörren till tillfrisknande. Jag ska vara mycket öppenhjärtlig här, av den anledningen att jag tror vi måste börja prata om dessa ting. Jag vet min egen förmåga och vad jag klarar av för umbäranden. 

Så länge jag kan minnas har jag levt med insikten om att jag inte alltid har velat leva. Inte så att jag egentligen alltid velat dö, bara periodvis. Att leva sig igenom sitt liv när avslut ofta känns som ett alternativ gör att man ser sina gränser väldigt tydligt. Det märkliga är att man också möter en mycket udda form av styrka. En styrka som både är urstark och ytterst skör. Med förmågan att formulera, verbalisera och att vara känslosam har jag kunnat navigera mig igenom de flesta bränningar. Det har varit ytterligheterna som lyckats hålla mig levande. Där i skären, bråddjupen och förtvivlan vet jag hur jag överlever. I ett landskap där toppar och dalar skulle suddas ut, där skulle jag förlora både kompass och karta. Så är det inte för alla, men så är det för mig. Det gäller att veta vem man är.

Träningen har blivit ett verktyg att stärka mig till både kropp och själ. På vägen har jag lärt mig att fokusera på mina egna mål och inte dras med i andras. Att jag lyckas hålla distans till skönhetsideal, kroppsfixering och "äta rätt djungeln". För ett och ett halvt år sedan började jag kolla min kost, främst för att en tung kropp begränsar och gör träningen jobbigare och för att jag ville ta itu med min sömn som inte fungerade som den skulle. Min PT och dietist som jag hade då  (tack bästa Sierra) hjälpte mig att hålla mig undan från matscheman, dieter och Quick fix. Idag tränar jag mindre, äter varierat och vanligt och sover bättre. Sedan augusti månad har jag gått ner två BH- storlekar och största anledningen är bättre sömn. Då har jag ändå haft den mest belastande hösten sedan jag blev förälder och våren ser inte ut att bli bättre på den fronten. 

Vad vill jag säga med detta? Det jag vill lyfta fram är att det går att tänka långsiktigt och hoppa över Quick Fix. Det mesta går om anledningarna till det man gör handlar om det som är bäst för en själv och inte görs för att uppfylla ett ideal som mer handlar om att jaga en perfektion snarare än att må bra. Jag tror det är så viktigt att vara trygg med att det bästa man gör just nu är gott nog (tack bästa Karin!) och att varje nu erbjuder nya möjligheter. 

För mig har det varit viktigt att göra det lilla hela tiden, trots att man inte ser omedelbara resultat och trots att man inte ser förändring just nu. Att göra det lilla man kan i varje nu och att acceptera det som är istället för att tråna efter det perfekta. Att göra det du tror är bra, trots att sikten är skymd. 

Resan är inte över än, men idag mår jag så otroligt mycket bättre, sover fantastiskt mycket bättre och är avsevärt mycket piggare. Mitt liv som förälder har inträtt på en nivå så sjukt mycket jobbigare än vad de första fem åren någonsin var. Idag skulle jag mycket hellre ha alla sömnlösa nätter jag klagade över då än det som är nu. Trots påfrestningar känner jag hur jag ändå håller på att bli friskare i min själ och mår bättre än vad jag gjort på sju år. Det jag kan tacka är min förmåga att orka hoppas på det jag ännu inte förmår se, min träning och de människor som stöttat mig och stått ut med mina "ups and downs". 

Våga säga nej till att låta perfektionen bli norm i livet, var rädd om dina relationer, rör på kroppen och påminn dig varje dag om att det bästa just nu är gott nog. Framförallt acceptera sig själv som man är. Jag tycker jag lyckats rätt bra med livet trots att jag haft döden nafsande i hälarna. 

Att älska för det som är, inte det man tror ska vara.

Vi har bara våra egna liv, våra egna erfarenheter och våra egna känslor att referera till. Om vi har tur möter vi då och då människor som korsar vår väg och som ger oss resonans och vi får ögonblick då vi kan se oss själva genom någon annan människa. Det är därför jag så helhjärtat tror på relationer och att relationer är det viktiga fundament vi behöver utgå ifrån för att utvecklas som människor. 

Genom möten blir "vi till" och ser vilka vi är och får möjlighet att spegla andra. Det är där i mötet, vårt växthus för medmänsklighet, empati och kärlek odlas och växer till. Jag tror nämligen att en av de bärande paradoxerna är att det är när vi genom andra får syn på oss själva, som vår förmåga att se andra skapas. Den största välgärningen vi som människor kan göra är att låta andra bli varse att vi ser dem och att vi i största mån ser det vackra som finns i den personen. 

Jag är långtifrån klar med min resa i depressionen spår och de existentiella frågornas tillspetsade dans, men denna sommar har gett mig så mycket energi i form av ljus, kärleksfulla möten och naturupplevelser att jag kunnat kliva upp på nästa platå i mitt tillfrisknande. Jag läste precis hos en vän texten till en sång som jag minns från min tonår och just en rad har följt mig genom åren och de svåraste dagarna. Meningen "ensamheten har stränder in mot ljuset", är en paradox som när man förstår den bär så mycket kraft i sina ord. Just den meningen har burit mig så oändligt många gånger.

Jag berikas av en väv av skiftande relationer och det är ofta jag fylls av tacksamhet över den rikedom som finns i mitt liv. Den relation i mitt liv som lärt mig mest om acceptans och att skilja på "mina och dina känslor" är den jag har till mannen i mitt liv. Vi som varit ett par i tjugo år, gifta i sjutton och som jag känner en stor trygghet med. Vår gemensamma väg har inte alltid varit rak och enkel, men den har alltid kantats med en vilja grundat på strävan efter förståelse och nyfikenhet. 

Idag fyller han år och våra barn har olika åsikter om just det här med åldern. Där ena sonen tycker han ser ut som en gubbe, tycker dottern att han ser mycket yngre ut än mig. Jag försökte förklara att när vi känner människors sanna jag och inre värld då avspeglar det sig i hur vi ser på dem. För henne är pappa den lekfulla, tålmodige och tryggheten. För vår ena son är det jag som representerar det där. Det jag konstaterar idag är att jag känner en stor tacksamhet och ynnest över att få åldras med den man som vågat och orkar stå vid min sida när livet stormat för mig. 

När jag födde vår dotter ville jag inte ha lustgas, eftersom det gav mig en sådan traumatisk upplevelse av illamående när jag födde våra tvillingar. Det finns få saker jag som avskyr så mycket som just illamående. Det som hände var att i slutskedet av min förlossning med dottern vill jag ge upp och ber om vad som helst bara jag slipper den ohyggliga smärtan. Det min man gör är att skaka på huvudet åt barnmorskan och artikulerar i en viskning utan ljud att "hon klarar det här" vilket leder till att hon och mannen står vid min sida och stöttar mig. 

Min Mattias vet att det är just så jag fungerar. Att är jag trygg med att någon finns vid min sida, håller min hand och bekräftar sin tro på min förmåga, då hittar jag den också i mig. Då orkar jag tro på det som finns i mig och gräver fram alla de redskap jag behöver. Sedan kan de ta tid, för jag är en människa som behöver tid, mycket tid. Vi är olika, har olika styrkor och olika begåvningar. Vår gemensamma "framgångssaga" handlar till stor del om att vi orkar stå ut med olikheterna som blir när man har "komplettering av varandra" som gemensamt fundament och inte att vara lika varandra. Vi hämtar kraft ur olikheterna och variationsrikedom. Det ligger en utmaning i det valet och det är att överbrygga just olikheterna. Vi har genom åren kommit till en acceptans med det och uthållighet när skarven ibland blir både kännbar och utmanande. 

Jag ser fram emot att åldras med dig Mattias. Att fortsätta resan att utvecklas och acceptera det som är och inte alltid fixera oss vid det vi tror vi vill ha. Tack för åren du ger mig <3

Perfekta relationer

Perfekta relationer Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja. När man pratar relationer tänker de flesta på den relation man har till en livskamrat, pojkvän/flickvän eller någon man bl...ir kär i. Jag menar på att oavsett karaktären på relationerna så är det ytterst få saker som skiljer. Det finns något grundläggande som går igenom alla sorters relationer. Det som skiljer de relationerna som "misslyckas" med de man håller liv i har jag kommit fram till handlar om den genuina viljan att lära känna någon såsom den är. Drivkraften som handlar om förståelse och viljan att erfara det som inte är jag. Många fastnar i behov. Vad andra kan göra för "mig", hur bekräftad man känner sig eller hur någon annan får en att känna. Jag tror att sådant kan berika en relation väldigt mycket, men om man tänker relationer i termer av överlevnad i tid och genom konflikter och besvikelser måste det finnas mer av vilja, förståelse och nyfikenhet från båda parter. Vi kan inte förvänta oss av andra att de blir praktiska lösningar i våra egna liv, det vi kan är att med glädje ta emot när vi får det i gåva. Gåvor handlar om att någon vill, kan och förmå ge just nu, utan tyngden av förväntningar. Att ha ynnesten att ha människor i ens liv som vågat, orkat och framförallt närt en vilja att ha någon form av relation till en, är bland det finaste man kan erfara. För att lyckas med det, krävs att var och en tar ansvar för det man väljer att ta med i det gemensamma utrymmet, själva relationen. Det är inte perfektionen som är eftersträvansvärt. Det är att erfarenheterna tillsammans ska vara värt den smärta som är ofrånkomligt i alla nära relationer. Vågar vi gå på djupet kostar det, men de vinster man skördar är ojämförbara med förlusterna.

Mentalisering

”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie

I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla... andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre.

Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.

När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.

Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord.

Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt.

Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.

Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.

Nyfikenhet

 

 

När jag ser dig, ser jag också mig.

 

 

 

 

 

Nyfikenhet. Det mest spännande i livet enligt mig är att möta människor som tar sig tid, vågar och går andra till mötes genom att bära nyfikenhetens glasögon med sig. Att ge sig chansen att se världen och sina egen världsbild i andra perspektiv.

Det behöver inte innebära att jag delar åsikterna som bär de olika perspektiven, men min erfarenhet säger mig att när vi vågar detta tar vi död på tvärsäkerheten och det absoluta.

Jag tar gärna del av andras perspektiv och erfarenheter, det berikar mig. Något som är säkert är att det nödvändigtvis inte behöver innebära att jag kommer att ändra min ståndpunkt eller att du kommer att göra det.

Men kanske kommer vi båda till insikten om att erfarenhetsbasen är så stor att vår egen syn på saken inte är allenarådande, utan del av något Mycket större. Att vi inte behöver känna oss kritiserade som människor, för att vår syn inte delas av andra.

Jag kommer aldrig förvänta mig att du ska tycka som mig. Det jag kommer att förvänta mig är bara att min version också är giltig och om du vågar, stanna med mig och se ur mitt perspektiv ett tag. Det kommer inte att göra din version sämre eller mindre giltig.

Ställ gärna frågor, något jag själv försöker komma ihåg. Berätta gärna hur du tänker, försök undvika hur saker är. För nyfikenhetens förutsättning är att våga fråga, både sig själv och andra.

Jag älskar nyfikenheten just för att den berikar mig och hjälper mig att se världen ur ett mångfacetterande ljus. Det är inte alltid lätt att vara nyfiken, för tvärsäkerheten vill gärna ta all plats, men lyckas vi tillsammans kan magiska samtal äga rum.

Svängdörrar som kan hela.

Härom veckan såg jag en delad länk på flera håll som handlade om handlingen i "Sagan om ringen" trilogin. Den delen som handlar om förstörandet av själva ringen och om hur Gandalf skulle ha haft en hemlig tanke om hur ringen egentligen skulle färdats till domedagsberget. Det fick oss att titta på den scenen i filmen, eftersom vi var oense om vad som egentligen sägs. Nu ska jag inte gå in på hur det gick för det är en helt annan historia som blev insiktsfull för mig på ett annat plan. 

Det som slog mig är hur just den scenen i filmen/boken och det som kommer efteråt alltid berör mig så där vansinnigt mycket. Har alltid gjort. Det är som att kliva rätt in i sorg, förlust och övergivenhet. Känslor som hos mig alltid bor jämsides med glädjen, hoppet och förtröstan. Det är som om jag tidigt fick erfara att det finns en svängdörr rätt in i mörkret. En svängdörr jag under så många år var mycket rädd för. Som jag med alla medel försökte komma bort ifrån, gömma och mota bort med "att tänka rätt" eller omformulera till något positivt. Det är först när jag vågade erkänna dess existens som jag minskade den makten som det där mörkret i mig fick. 

Gandalfs "död" i Moria illustrerar och väcker all min erfarenhet av förlust, sorg och övergivenhet. Det blir inte så där så det stockar sig i halsen, utan sveper in i mig som en vintrig, kall och förlamande vind  utan något hopp om en vår. Det är som om något kramar sönder hjärtat till okänslighet. Jag minns när jag blev hundbiten som tolvåring, det blev nästan en overklig kall känsla innan smärtan tog plats. Så är det med sorg och förlust, det blir som ett enormt tomrum innan smärtan ens får ta plats. Just den känslan, vakuumet och den initiala bristen på smärta som känns, tar plats i min kropp när sorgen, förlusten eller övergivenheten sveper in. 

Jag är oerhört bra på att knyta sociala kontakter, prata med nästan vem som helst. Jag är en introvert person som när jag fått ensamtid att återhämta mig på har stort socialt behov. Det som tar tid för mig är att släppa människor innanför skinnet. Alltså riktigt nära. Jag tar oftast god tid på mig att verkligen älska av hjärtans lust. Ibland sveps jag med och öppnar upp hjärtat utan betänketid, men det sker sällan. Jag har funderat mycket på detta under året som gått. Det återseendet med scenen med förlusten av Gandalf gav mig är insikten om att det inte är mina starka känslor som gör att jag har en ambivalent förhållning till nära relationer, utan just den där svängdörren. Att mina erfarenheter i livet har lärt mig att sorg, förlust och övergivenhet har benägenheten att tränga undan det som vägleder mig i livet, mina känslor. 

För hur jobbigt känslor än kan bli när det handlar om annat än glädje, så hjälper känslor att läka, komma till insikt och gå vidare. Det är det här vakuumet som är så bedrägligt. Att överväldigas av den förlamade kylan och fastna där som den där svängdörren på Liseberg som leder ut men inte in igen. Ska det vara en svängdörr ska den vara fri och ge tillträde både till sorg som glädje och om det behövs möjligheten för ett omedelbart återbesök. 

Något jag märkt genom åren är att i varje relation går man igenom ett antal cykler. Först en fas av förälskelse. Man ser hur underbar någon är. Den övergår  sedan i någon form av separation och ifrågasättande som följer av en fas där man närmar sig varandra igen. Vill man, går det att komma till en acceptans och samhörighet som inte alls låser sig vid hur olika eller lika vi är, snarare att oavsett hur lika eller olika vi är finns en gemensam plattform där man utgår ifrån. Detta går igen i alla slags relationer. 

Som tonårsförälder får jag uppleva seperationsfasen där ifrågasättande, kritik och avståndstagande är dagliga ingredienser. Det har fått mig att förstå hur viktig just den delen är. Hur viktigt det är att det sker ett särskiljande av ett "mig" och ett "dig". Att det krävs en separation eller differentiering som det också heter, för att kunna mötas och tillfälligt bli ett "vi" då och då. För en människa som har goda erfarenheter av att mötas, skiljas och mötas igen blir det inga större jordbävningar. För någon som upplevt separationer med katastrofala utgångar eller brist på möjlighet att separerar blir det en större affär. För mig med det senare alternativet har det tagit många år att komma till en balans, eller snarare ett tålamod att utstå att kastas in i den där svängdörren till och från utan att förblöda eller förfrysa. 

Det är en balans att ha en lagom hastighet på svängdörren. Att ha kärlek  i sitt liv som hjälper en att tina upp när man på andra håll förfryser då och då. Att våga stå still ibland och lystra till när någon ifrågasatt dig färdigt. 

Jag känner glädje för all litteratur och film som om man vill kan bli rena rama terapin. Jag känner en stor tacksamhet till all den kärlek som omger mig utan förbehåll, för alla de relationer där vi tillsammans överlevt olika istider, de ytterst få där jag kan få vara naken och sårbar, de som haft tålamod med mina "ups and downs" och de som vill upptäcka äventyr med mig. 

Tack!