Ett minne från när Celia är 2½ år. Midsommar och hon är lycklig och känner sig fin i den fina kransen som mormor har gjort till henne.

Obegränsade valmöjligheter och yttre navelsträng

Gårdagens mailkonversation var en intressant inblick i människors reaktion (inklusiva min) var gällande vår relation till prylar och barn. Jag insåg igår att mobiltelefoner är den yttre navelsträng som en del föräldrar har svårt att klippa av. Mobiltelefonen förser föräldrar med en illusion om trygghet och även en illusion om att ständigt kontakta sina barn. Det var som en god vän sa till mig, att en del föräldrar inte förstår att barnet i andra änden själv kan välja att svara eller vara kontaktbar. Vi som föräldrar kan lika lite styra våra barn att ha kontakt med oss som man hade när vi växte upp, då det mer handlade om att vi skulle ringa hem emellanåt när vi var hos våra kompisar. Jag tycker också det är intressant att föräldrar inte ser att detta också är ett ypperligt medel för barn att använda mot sina föräldrar för att få tag i de teknisak dyrgriparna. Det är bara att spela med förälderns behov av kontroll av trygghet kring sina barn, en sorts av trygghet som dessutom är väldigt relativ.

Ett annat perspektiv som kom upp är ju också vår omedelbara reaktion på strypta valmöjligheter i form av regler. I den information vi skickade ut till barnens föräldrar bad vi om att inte skicka med sötsaker och mobiltelefoner och andra tekniska prylar. Ett barn ville dessutom ha med sin pappa på lägret för denna begäran från oss. Anledningen? Det blev så mycket regler! Vi lever i en tid så våra valmöjligheter blivit fler, åt alla håll, att vi dessutom får oss matade den illusionen om att valmöjligheterna är obegränsade. Min undran är ju om det är så att människor inte klarar av att förhålla sig till de regler som kommer upp, för att vi anser att våra individuella rättigheter var gällande obegränsade valmöjligheter alltid måste komma före? Att alltid sätta kollektivet före är inget jag strävar efter, men jag blir beklämnd när man inte fattar att det finns situationer som kräver att man sätter sina egna behov åt sidan ibland.

Jag tänker att balansen mellan vad jag som individ önskar mig och vad som krävs för att jag som en del i ett större sammanhang ska bidra med, bla genom att ta till mig rådande regler. Jag tycker det är lite skrämmande att många barn idag växer upp med tron att jag ständigt ska bli underhållen, ständigt ska förses med saker och den bristande kunskap om att jag inte är ensam på denna planeten. Nu pekar jag inte finger enbart åt andra, utan jag inser att jag själv till vissa delar har gått på den minan själv. Jag inser ju att bara för att jag och Mattias har regler som i relation till andra kan vara snävare, så innebär det ju inte vi lyckats så mycket bättre. Jag inser bara att vi är många föräldrar idag som gör det oerhört svårt för våra barn, i all välmening. En god vän som har företag, får ibland vara med om att föräldrarna är med på jobbintervjuer. Då pratar jag alltså om unga vuxna.

Det finns en verklig navelsträng och den klipps när barnet föds. Sedan är det en ständig resa att hjälpa barnet att bli självständig. Då måste man som förälder se bort från sin egen betydelse och låta barnet bli självständigt. En grym svår uppgift, helt klart.

Trygghetsnarkomani

Det är en sak jag inte förstår. När blev teknisk utrustning ett trygghetssubstitut? Vad är det som får oss att tro att både vi själva och våra barn ska vara anträffbara på dygnets alla timmar? Missförstå mig inte. Jag är otroligt förtjust i den frihet som mobiltelefonen ger. Men jag har en anständig relation till den. Under resans gång som min generation har fått uppleva med den mobila revolutionen har jag fått uppfostra mig själv och bli uppfostrad av andra om hur jag använder denna frihet. Jag har varit med om att vara på café där halva tiden av min dyrbara tid gått åt till att vänta och lyssna på mobiltelefonsamtal som min "date" har istället för att träffa mig. Jag har varit med tillräckligt ofta i situationer där mobiltelefonen och dess frihet har varit viktigare än att träffa mig. Det tycker jag är oacceptabelt. Ibland stänger jag av ljudet på min telefon när jag träffar andra, för jag måste inte vara anträffbar hela tiden. Jag uppfostrar mina 12- åringar med att mobiltelefonen är ett oerhört hjälpmedel, men inte ett substiut för trygghet, eller kontakt.

Alltså, förstå det här du som inte känner mig. Jag är verkligen ett freak när det gäller tekniska prylar. Jag fullkomligt älskar dom och skulle vilja ha alldeles för mycket. Tacksam är jag över att jag har en ekonomi som sätter sina begränsningar. En kärlek jag ärvt från min far. Han har översållat våra liv med allehanda tekniska saker. Min far var bland de första med de mobila (?) telefonerna och hans förtjusning över dessa saker har jag stenhårt ärvt. Men jag har aldrig levt i någon illusion om att de är istället för något annat,s om tex. tryghet. När min son Johan ska iväg på läger nu på fredag till lördag med sin klass har vi som planerat lägret informerat om att vi inte vill ha med mobiler eller annan tekniska utrustning som tex. Nindento spel eller liknande. Vad tror ni händer? Min inbox är för närvarande "fylld" med mail där detta ämne behandlas.

Allvarligt talat. Vi ska inte till de inre skogarna i Lappland eller smålands djupa skogar. Vi ska befinna oss fyrtio minuter från hemmet. Vi ska till skogen i Lerum där vi hyrt ett hus av friluftsfrämjandet. Under fredag fram till 18:00 ska vi vara sju vuxna människor med telefoner som barnen har möjlighet att låna när de vill. Vi har en fast telefon som går att ringa in till. Sen kommer ytterligare en vuxen och då kommer vi fram till tre nästa dag vara åtta vuxna. Det är inte hundra barn, de är arton stycken. Vi kommer alltså att vara 2-2.5 barn på varje vuxen. Ett av argumenten är just barnens trygghet. I min värld ifrågasätter jag detta. I morse ringer en av mina bästa vänner som i går kväll fått reda på att hennes son, nyss fyllda sjutton, blivit rånad under fredagkvällen. Hennes förtvivlan över att någon stått framför hennes enda barn och hotat honom med kniv. De misshandlade hans ena kompis och knuffade den andra. Tre lungna grabbar som blir inringade av andra grabbar som vill åt deras mobiltelefoner och kontanter. Min väns sons telefon ratade de eftersom den ansågs för gammal. Men de andra killarna hade otur och blev av med sina. Var var tryggheten där?

Det finns inget vi kan göra för att skydda våra barn när olyckan är framme. Framförallt inte en mobiltelefon, som i denna situationen var det primära föremålet för rånet. Vad lär vi våra barn som tycker det är värt att hota någon med kniv och misshandla andra för denna tekniska pryl. Vi ger signaler om att detta är en jätteviktig pryl, när vi inte ens kan säga till vårt barn att du klarar dig utan din mobil under ett dygn. I min andra son Lucas klass, var det en självklarhet att inga mobiler skulle med. Barnen protesterade lika högt där. Jag ställer mig frågande till denna trend bland föräldrar. Det handlar om en övernattning. Barnen i Lucas klass var borta i tre hela dagar med två övernattningar och klarade sig väldigt bra! Där var vi bara sex vuxna med på nitton barn och alla barnen överlevde och ringde sina föräldrar när de ville och det passade i schemat. Utan problem. Jag tror vi gör våra barn en otjänst när vi invaggar dom i denna illusion om att lösningen på våra problem sitter i mobilen. Jag ska avsluta detta inlägg med en kommentar som min man Mattias gav mig när jag ringde honom en gång då jag hade problem med bilen och befann mig på annan ort. "Erica, vad tror du att jag kan göra härifrån för att hjälpa dig?"

Ps. Vi är fyra föräldrar som lagt ner oerhört mycket tid på detta och inte en j*el som kommenterar något positivt. Varför är det så svårt för föräldrar i denna klass att vara glad för något istället för att ägna sin tid åt ovesäntligheter?!?

Om svamp och mode

Läs denna, så förfärligt bra!

Celebrity Collage by MyHeritage

En kul grej jag hittade hos Sara. Är du intresserad, så gå in här och kolla själv. En total meningslös med rolig sak man kan göra en söndag då regnet öser ner ute.

MyHeritage: Celebrity Collage - Free family tree - Genology

Jämnställdhet I

Det här med jämnställdhet är ett rätt laddat ämne, även bland svenskar som lever i en av världens mest jämnställda länder. Det jag tycker att Sverige har lyckats med är att ge alla människor oavsett kön eller ursprunglig klass (även om man nu inte ska prata klass numer), möjlighet att få arbeta med det man drömmer om eller leva det liv man vill ha. Alla gör inte det, men för många idag tror jag det handlar mer om de egna prestationerna än om de möjligheter som finns. För vi har mer möjlighet än vad de flesta andra människor har i andra delar av världen. Detta innebär inte att vi inte kan sträva efter det som kan bli bättre, men jag tror att det är bra att också erkänna det som är bra. Jag läste för en tid sedan att det som man pratar om som "den Amerikanska drömmen", det individualistiska självförverkligandet är lättare att uppnå i de Nordiska länderna än i det land man annars tror att det händer, USA. Varför? Jo enligt den artiklen hade studien visat på att vi i Norden med vår jämlikhet och jämnställdehet ger människor bättre förutsättningar än i det starkt segregerade USA. Så i Sverige där vi levt med socialdemokratin under många herrans år, har haft högt skattetryck och där allmän vård och barnomsorg arbetats fram, är det större chans att nå den kapitalistiska drömmen än i kapitalismens högborg USA. Det tyckte jag var en väldigt intressant läsning och resultatet var något som både förvånade mig och fick mig att fundera mycket.

Så rent möjlighetsmässigt har vi kommit långt. Men personligen tror jag att vi snubblat över målsnöret. Jag anser att vi har sålt ut vår diskussion om jämnställdhet med de möjligheter vi ges. Bägge parter har möjlighet att yrkesarbeta, trots att man har barn. Men det vi har övergett är vår syn på jämnställdhet. Jag behöver bara titta flyktigt bland mina vänner och bekanta för att se att möjlighet till yrkesarbete automatiskt inte ger oss den jämlikhet vi behöver i värderingar och handlande i praktiken. Många kvinnor ser jag som i jämlikhetens namn lever ett oerhört ojämlikt liv, både praktiskt, ansvarsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Många kvinnor är det som har försatt sig i ett liv med tron om att de lever jämlikt i en av världens jämlikaste länder (till det yttre) för lika arbetsfördelning, delade bankkonton och olika pensionssparande som resultat. Att dammsuga lika många gånger, handla eller tvätta lika många gånger ger ingen jämlikhet. Jag vill utmana er som läser i tanken om vad jämlikhet är. Ni som har modet att kommentera, antingen här eller Facebook eller via mail, gör det. Jag menar på att vi i stort har ett jämlikt samhälle, men att kampen ännu ej är vunnen, för att vi kvinnor slutat se vad vi förlorat. Jag återkommer igen i detta ämne.