Här är Lucas och Johan med sin farmor och farfar (vänster till höger).Mina barn har lyckan att ha ett nätverk av kärlek runt sig och för det är jag så tacksam. Mina killar har fått en sån fin uppväxt med framförallt farmor och farfar som ryckt in i tid och otid när min och Mattias tid inte alltid räckt till. En sak som enbart är farmor och farfars förtjänst är att de lärde våra killar att cykla som femåringar. Som de slet med detta. Det finns något inom mig som blir så lycklig när jag ser den kärlek, omtanke och engagemang som våra barn, alla tre, får av både farmor och farfar som mormor och morfar. En kärlek som jag själv som barn längtade efter. Jag har alltid varit outsider i mina familjer. Jag tror att varken mina mor- eller far föräldrar någonsin egentligen förstod det här med adoption och jag kände mig så sekundär gentemot alla mina kusiner i relation till dom. Det var först med min mormor på äldre dagar, då vi sågs ofta eftersom min mamma hade min mormor hos sig varje helg de sista åren hon levde, som hon närmade sig mig med den självklarhet jag längtat efter som barn. Därför ger det mig en sån lycka att se den kärlek som mina barn överöses med från just sina far- och morföräldrar.
Den i min barndom jag minns allra mest av, såsom andra kanske minns sina far- och morföräldrar, är min moster Gunbritt. Hon såg mig som det barn jag var och hon visade med sån tydlighet att jag var en del av hennes liv, som dotter till hennes syster. Den självklara kärleken och engagemanget var stort, trots att vi bodde fyrtio mil i från varandra. Fortfarande idag kan jag tänka på henne med saknad och längtan, för hon var en sån generös och kärleksfull människa som togs ifrån oss alla alldeles för tidigt.
5 kommentarer:
Vad härligt det är när barnen får tillgång till mångas kärlek. Mor- och farföräldrar är så oerhört viktiga och värdefulla att få lära känna. De har andra erfarenheter och historier att dela med sig av. Mysigt att de har tid och lust att vara med sina barnbarn. Vilket fint minne du själv har av din moster, tur att det fanns någon som visade dig att du var självklar i hennes liv. Min yngsta flicka är adopterad från Kina och jag har naturligtvis funderat mycket kring dessa frågor, speciellt innan hon kom till oss och kanske extra mycket för att vi också har ett biologiskt barn. Vi visste ju att vår kärlek var lika stark till båda, men vi undrade just hur andra skulle se det och hur hon själv skulle tänka. Än så länge verkar hon aldrig ha haft något problem kring detta själv och jag tycker nog att de flesta tar henne som lika självklar. För oss är det ju tveklöst så, båda är våra älskade tjejer även om de kommit till oss på olika sätt. Innan hon kom till oss fanns det en del som ifrågasatte vårt val, men det är annorlunda när man pratar om någon som inte finns hos en. Bra för henne är att många i våra familjer har mörkt hår, min kusins barn kommer från Vietnam och vi har också band till Italien. I hennes klass finns också en adopterad flicka från Kina. Idag är det mer vanligt över huvud taget med adoptioner och band till andra länder och kulturer.
Vad kul. Hur gammal är din dotter? Jag har goda vänner som väntar på att få adoptera. Jag var ju fem år när jag kom hit och har tydliga minnen av just ankomsten hit. Jag tror som du att det här med att få barn inte alltid behöver innebära att man måste föda dom själva. Jag inser det ännu mer sedan jag själv fått barn. Kärleken till ett behöver inte vara knutet i de biologiska band som finns.
Skicka en kommentar