Barn

Mina söner, Johan och Lucas är 11½ år och tvillingar. De är så lika och ändå så väldigt olika. Blir förfärligt trötta på varandra och genomgår just nu en period då de håller på att reta varandra till vansinne. Men de kan också inte vara utan varandra. Den här sommaren har de fått vara både med varandra och utan varandra och de saknar varandra så när den andre inte är hemma. Så märkligt tycker jag, som är ensambarn, den här "Hat - Kärleken" som yttrar sig. Det ska bli intressant att se hur de är med varandra när de blir vuxna.

Lucas nya hobby för tillfället. Något han övar på mycket och tycker är kul, så kul att han smittar sin omgivning till att vilja ha en. Det ser så lätt ut, men jag blir alldeles vansinnig över hur det trasslar till sig. Jag som inte äger så väldigt mycket tålamod med sådana ting.

Celia tittar förundrat på medans Lucas övar i vattnet vid Ingetorp i Söndags.

Ser ni mojängen i luften? Trixen man kan göra med den där är många tydligen. Vi fick lite inspiration på Utoube härom kvällen. Väldigt flink kan man bli, helt klart.

Lucas vilande. Det är inte lätt att vara ett barn av tre, tvilling och vara lite på kant med tillvaron. Mogonens (igår) upprop blev en påminnelse om rutiner, läxor och samvaro med andra barn som rutar in den mesta av tiden under året. Jag kan förstå Lucas ibland, att han tycker det är jobbigt, han som i perioder har behov av stillhet och att vara bara med sig själv, sitt läsande och familjen. Men samtidigt är ju livet inte bara det man själv väljer, utan vi är någon i en grupp och där är ju skolan en bra men hård lärare :-)

Johan 11½ år

Mín underbara men envise son, som just nu har en period av att mejsla ut vad han vill själv, vem han är bara i sig själv. En svår resa när man har föräldrar som ibland är trötta, är en av tre syskon och dessutom tvillingbror till en bror som minst sagt utmanar!

Lucas i luften, glad och badande i det något "friska" vattnet. Sällan man är med om det, men igår var det faktistk varmare att vara på land, även om man var blöt, än att vara i vattnet. Vi suger ut det vi kan av sommarlovet som tog slut igår med uppropet på förmiddagen.

Johan tar sig en funderare ifall han ska prova. Egentligen det svåraste innan varje beslut. Det här att bestämma sig för att ge sig ut och hoppa och prova något man inte är helt säker på att det ger det resultat man önskar sig. Svårt att göra. Lycklig när man kammar hem resultatet och jobbigt när man inser att valet inte blev som man drömde om eller trodde på innan man gjorde det.

Ja! Nu tar jag språnget. Just det språnget, när man bara gör, är ju det mest berusande tillståndet man kan vara med om. Man bara gör, på vinst eller fölust, men vilken hjärtbankare det är!

Nu hoppar jag och svävar på målet. Fortfarande berusande, men nu kan man ana resultatet.

Lycklig! Det blev som jag ville och tänkt mig! Det är det här man vill nå när man hoppar ut i ovetandets tomrum :-) Det här är bilder jag tog på Johan när vi besökte Fotö igår och jag blev så inspirerad när jag såg bilderna. Den här insikten om att vi måste våga fortsätta tro och hoppas, även om de gånger då resultatet inte blev som man hoppades är fler än de man önskade. Det är så fantastiskt med barn, de visar en insikter bara genom att vara. Det är det jag tror är en av de anledningar till att många väljer att ha barn, för att de sätter livet på sin allra yttersta spets och hjälper en att inse det som är viktigt i livet. Vi vuxna hjälper barnen att forma en väg att gå på och barnen hjälper en att se det vi behöver jobba med och se det vi borde vara så väldigt tacksamma över. Mina pojkar, så fina och ibland så väldigt jobbiga håller på att växa upp och tiden visar med all sin tydlighet hur utmätt den är. De visar att allting har en början och ett slut och att det som finns där emellan är vårt ansvar att göra något åt eller låta bli. Det är både fantastiskt och bitvis smärtsamt. Alla ens drömmar blir synliga, alla de goda resultaten, men också allt det som förlorades. Det är nog det som är smärtsammast att se som människa, det vi drömde om men som gick förlorat. Men på sitt paradoxala sätt som bara livet kan ge, visar det också hopp, mitt i sorgen och bedrövelsen. Att allt alltid kan väljas om, som någon skrev om idag, men det har sitt pris och sin möda. Bara man är medveten, så ger det sitt pris. På min anslagstaval ovanför datorn har jag satt upp ett urklipp från ett uttalande av Dolly Parton. Den säger att "om man söker efter regnbågen får man faktiskt stå ut med lite regn" Den raden satte jag upp, för den säger så mycket om livet. Att vi har ett val och vi har våra drömmar, men att allting också har ett pris av något slag.