fredag 29 januari 2010

Våra känslor


Jag har tänkt att blogga lite om rädsla och det okända. De spår våra liv lämnar i oss själva och andra och hur det påverkar vilka vi är och de handlingar vi väljer att göra. Rädsla är en av de starkaste känslor vi härbärgerar och oftast vill vi undvika detta till nästan vilket pris som helst. Framförallt tror jag att det är en känsla som vi ogärna vill bekänna att vi drivs av. För det gör vi allihop, påverkas av vår rädsla. När kan vi sätta oss över vår rädsla? När låter vi den styra oss? Hur upptäcker vi att vi förnekat rädslans makt över oss? Ett spännande ämne jag tänkte hålla i handen ett tag. En spännande känsla som både kan rädda oss och som kan stjälpa oss, beroende på hur vi låter den påverka oss.
Skönheten i våra känslor handlar inte så väldigt mycket om hur vi känner för dom när de kommer till oss. skönheten handlar mer om vad våra känslor gör med oss och för oss. Hur vi övervinner våra hinder i livet, vilken glädje som gjutit sig fast i våra skratt rynkor och den sorg som bereder vägen för nästa glädje. Ilskan är också en stark känsla som vi gärna undviker. Men ilska kan ibland ge oss mod eller får oss att få tummen ur det som stoppar oss. Jag tänker att våra känslor är som den där näckrosen som Celia hade i sin hand i somras. Den är så vacker, tålig och övervinner mörkret för ljuset. Där börjar den växa i botten av en sjö och ger sig inte förrens den når vattenytan.
Så tänker jag mig att känslor gör med oss. De guidar oss genom olika landskap och ibland är det mörkt för många av oss. Genom att våra känslor håller oss i handen och visar oss vägen kommer vi fram, dit vi vill komma. Jag tror att det bästa vi kan göra för våra barn är att hjälpa dom att hitta i sitt känslolandskap. Att alla känslor är tillåtna. Det är något jag kan känna genom att se på mina killar som snart fyller tolv. Jag kunde ha varit bättre på att guida dom genom deras känslor. Framförallt min ena son har väldigt svårt att visa känslor.
När jag tänker efter har både jag och Mattias det. Mattias vill ogärna visa det som han upplever som svagheter. Jag är likadan, bara det att det jag anser som svagheter skiljer från det som han anser som svårt. Jag har lätt för att visa min glädje, uppskattning och även sorg nuförtiden. Men ilska är svårt för mig att navigera igenom. Ett förbjudet landskap som kommer mer och mer. Jag tar ofta i för mycket. Min ilska har oftast varit explosiv, för att jag ofta varit rädd för att den ska fastna i halsen på mig och värka innuti istället. Jag fick tidigt lära mig att ilska inte var önskvärt. De jag har övat mest med är mina föräldrar och med Mattias.
Ilska, Sorg, Glädje, Avund, Sprallighet och alla andra känslor är som existentiella oljor för oss. Vi behöver dom för vår överlevnad, för vår tillväxt och för helande. Den största gåvan livet kan ge är människor där vi kan få vara med alla våra känslor och bli älskade även när vi bär på mindre önskvärda sådana.

Avtryck i livet


Jag har ingen digital bild av mig som barn, annars hade det passat bättre. Den 24 Januari är det min namnsdag. För mig innebär den dagen lite mer än att mitt namn finns med i almenackan. Jag funderar ibland hur länge Erica kommer att finnas med, för det är ju inte ett sånt vanligt namn. Den aktuella dagen var jag alldeles för trött för att blogga, som jag egentligen hade tänkt. Jag har fått reda på att det tilltänkta namnet för mig var Johanna. Det var det namnet mina föräldrar hade på lut åt mig innan jag kom till Sverige. Men så kom jag den 24 januari och så fick jag heta Erica istället.
Jag kom som nybliven femåring, eftersom jag fyller så sent på året. En kall Januaridag landade jag med flyget efter ett antal mellan landningar, på Arlanda flygplats utanför Stockholm. Där fick jag och massor av andra barn från Korea möta våra blivande föräldrar för första gången. Jag minns att jag inte kände så mycket. Jag hade och har fortfarande emellanåt en förmåga att förtränga allt obehagligt för en stund, bara så att jag "överlever". Jag tänker att det är mycket bättre så som de gör idag, föräldrarna åker till de länder det berör och hämtar barnen, reser tillsammans med dom.
Det ger en annan trygghet än en lång och uppslitande resa till det okända. Jag läste någonstans att det är det värsta en människa kan utsättas för. Det som man inte vet något om. Det är lättare att uthärda det fruktansvärda som man vet om än det man inte känner till, även om det skulle vara bättre, för du kan inte relatera till det som är okänt.
Nu vet jag 34 år senare att det blev väldigt bra. Här är jag fullt frisk, med tre barn, man och fantastiska vänner. Det är ändå helt otroligt vad möjligheter det finns i en människas liv. En lång och händelserik resa har det varit, både för mig och mina föräldrar. Ibland kanske vi upplevt mer än vad vi själva har känt att vi vill, men i det stora hela är det erfarenheter som gör oss till de människor vi är. Både på gott och ont. Vår resa lämnar spår som vi ständigt lever med.
Jag tänkte jag skulle blogga om just det okända och det spår våra liv lämnar i oss själva och andra.

onsdag 27 januari 2010

Jag har fått en award av Tobias. Tobias skriver en blogg jag följer. Han skriver tankvärt och blandat och jag har följt hans blogg rätt länge nu. Han och fyra andra jag följer har jag dessutom kontakt med på facebook numer. Det är första gången för mig, alltså att jag får en award. Själv brukar jag sålla bland sånt som skickas runt, men denna var harmlös och berättar lite om både den som får den och den som skickat den. ett roligt sätt att göra reklam för varandra och även att få reda på sånt som man annars kanske inte skulle få reda på. Därför hakar jag på.

Så här går det till:
A: Har du fått en award, kopiera awarden till din blogg! Länka till personen som du fått awarden av.
B: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
C: Välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till och länka till deras bloggar
D: Lägg en kommentar i deras blogg och berätta att du gett dom denna award!

Sju intressanta (?) fakta om mig:
1. Sagan om ringen böckerna (och tillhörande böcker om dom böckerna av JRR Tolkien) är mina absoluta favoriter. Jag har läst om dom böckerna nästan varje år sedan jag tio.
2. Jag är motsägelsefull när det gäller film. Tycker om allt från långsamma dokumentärer till fartfylld action. Filmer som "Timmar", Kostymfilmer, Terminator och Bruce Lee filmer samsas.
3. Min dröm är att bo alldeles vid havet.
4. Jag har aldrig planerat mina barns tillblivelse. Fullständiga överraskningar bägge gångerna
5. Jag tror på Gud
6. Jag drömmer om ett vrålåk. Älskar snabba och snygga bilar. Kör ständigt för fort och skulle gärna vilja köra på autobahn någon gång i mitt liv. Det snabbaste jag kört är 180 km/h (Min mamma skulle få hicka om hon läste detta)
7. Jag åt inte godis som barn förutom choklad någon gång. Började äta godis som tjugofemåring. När jag var nästan trettio började jag äta tårta och är idag galen i tårtor i alla former.

Dessa bloggare rekommenderar jag genom att skicka denna award till:

1. Julia eftersom det var hon som inspirerade mig till att börja blogga. Julia är dotter till min trogna promenad kompis Camilla sedan snart tre år tillbaka och klasskamrat till Lucas

2 Tänk Själv heter en blogg jag tittar in till varje dag och tillhör en av mina favoriter. Det är en av mina konfirmationspräster och vän till mina föräldrar som delar med sig av blandade saker. Allt ifrån Religion, Politik (han har suttit i riksdagen), personliga saker och massor av annat.

3. Tankar i Lösvikt är en blogg jag börjat följa alldeles nyligen. Hon som skriver den är en av mina allra käraste vänners bästa vän. Intressant och utmanande.

4. Thérèse har en blogg som heter "Betraktelser från omvärlden". Denna blogg är en av de första som jag började följa och läste länge innan jag började kommentera. Hon skriver inte så ofta numer, men jag tycker hon skriver om så intressanta saker att jag ändå har koll på den. Hon skriver framförallt om resor och om hennes erfarenheter om att bo i ett annat land och annat smått och gott.

5. Nässelblom och Choklad är en blogg jag börjat följa nyligen, genom att följa en av min andra väldiga favoriter. Denna blogg är full av otroligt vackra bilder, fantastiska recept och bjuder på en stämning som påminner om det skira solljus som silas genom ett grönt bladverk. Skriver dock inte den bloggen som jag hittat henne genom som en egen punkt eftersom hon redan var upptagen med två award från andra. Men Sara är bara ett måste!

6. Emmausvandrarna är en blogg jag följt ett tag. En intressant blogg som levererar helt enkelt. Blandning mellan religion och politik. Hon har en ännu mer politisk blogg som jag ibland kikar in på, men denna är ändå min favorit av dessa

7. Béatrice Karjalainen skriver en blogg jag följt länge också. Här njuter jag av bok och filmtips och helt fantastiska beskrivningar av naturupplevelser. En blogg som vågar vara både personlig och allmän.

Eftersom antalet var sju och jag har fuskat med att klämma in en till i punkt fem, så nöjer jag mig här. Men oj vad få av de jag följer dagligen man fick med i detta antal. Plötsligt blev jag medveten om hur många jag egentligen följer numer.
Kul grej detta. Tack Tobias!

fredag 22 januari 2010

I olika skepnader

I filmer, böcker, relationer eller andra livssituationer kan man ofta skåda återkommande mönster som visar oss hur många av oss väljer att leva våra liv. Jag tänker mig livet som en möjligheternas expedition. Med oss får vi en verktygslåda som vi genom hela livet försöker fylla på genom erfarenheter och andra lärdomar. Vi är både lika och olika varandra. Jag tror att de flesta av oss är mer lika varandra än vad vi tror. Vi försöker genom frisyrer, kläder eller andra livsstilar utmärka oss från gruppen, men är ändå märkligt styrd av att vara del av något mer än oss själva. Vi är med andra ord mer lika än vad vi tror.

Ett tag i mitt liv hade jag en mentor som jag träffade regelbundet. En erfarenhet som visade sig ge mer än vad jag ville ha. Det närmaste en sekt jag varit med om. Inget jag vill ha men när jag ändå har erfarenheten inser jag hur lärorikt det varit. Självklart har jag saker som var bra med mig därifrån och vissa saker använder jag i mitt liv fortfarande. En sak som jag fortfarande bär med mig är det här hur vi väljer att uppfatta andra och oss själva. Han menade på att det är bättre att anstränga sig för att försöka förstå andra istället för att förvänta sig att de ska förstå en själv. I perioder är jag mer eller mindre bra på detta, men överlag förväntar jag mig mindre idag än förr, att människor ska förstå saker ur min synvinkel.

Det enda jag har oerhört dåligt tålamod med eller lite förståelse för är när vuxna människor väljer att låta barnen ta ansvar för sina egna känslor. Det har jag insett sker både för föräldrar och professionella som skola och förskola. Men fortfarande försöker jag leva efter uttrycket "att det är bättre att förstå än att blir förstådd". I den här längtan efter att bli förstådda finns ju också längtan att bli sedd. Att någon ser "mig", att bli bekräftad som individ. Jag blev så oerhört medveten om det idag när jag fick ett mail som fick mig att gråta, länge. Jag grät inte för att jag var så ledsen, utan för att jag blev så rörd att någon tog sig tid att uttrycka det hon gjorde.

Förutom glädje och andra drifter, så har vi också vår rädsla gemensamt. Rädsla tror jag är något bra. Alla känslor, inklusive rädsla, informerar oss om sånt vi bör bli uppmärksamma på. Det är när vi låter våra känslor ta över och dominera oss som de blir en belastning som kanske skadar mer än vad det bygger upp. Jag tänker på det jag nämnde tidigare. Om hur våra känslor skildras i böcker, film etc och ofta är det i kontrasterna som vi kan bygga drama. Ofta kan vi läsa eller ser på film om starka känslor som kärlek och hat (rädsla) eller våra starka begär. En avspegling av det som ryms inom oss alla. Det kanske tar olika skepnader, men är rotade i samma behov.

De senaste dagarna eller snarare nästan de senaste två veckorna har jag haft en dominerande huvudvärk som fått omkull mig rejält. Jag har sällan huvudvärk, men vissa dagar har jag legat helt stilla i ett mörkt rum och önskat mig död eller nåt. Det är lite svårt när något fullständigt tar över en. Att inte ens kunna tänka en tanke klart . Andra dagar har värken funnits där, men det har gått att göra vissa saker. Jag har mellan varven kunnat läsa böcker. Denna gången har jag läst "The twilight saga" som egentligen är en tonårsbok. Jag har hört många vuxna, som helt fastnat i böckerna själva och det var väl vad som hände med mig.

Det var ett effektivt sätt att hålla huvudvärken stången vissa dagar. Via böcker och film får jag möjlighet att betrakta känslor lite på distans och ändå djupdyka i dom. Det är därför jag älskar böcker och även film. Skönlitterära böcker läser jag sällan har jag insett. Ett tag har mitt intresse mer dominerats av psykologi, filosofi, management och självhjälpsböcker. Därför är det en sån njutning att kunna uppslukas av någon annans fantasi ett tag. Min ena elvaåring (snart tolv) och jag har läst i kapp. Lucas och jag läser och läser och han är sur för att jag hinner före. Men vi är uppslukade av denna kärlekssaga mellan en människa och en vampyr.

Själva historien i sig är rätt banal, men känslorna är inte banala. Det är lätt att lägga in det man själv vill i scenariot, utifrån olika åldrar och det gör denna författare väldigt bra. Hon fångar tonårsflickor, tonårspojkar och deras mödrar :-D med sin berättelse om dödlig kärlek. För visst minns jag hur dödligt det kändes, den där första förälskelsen. Jag minns min första kärlek än idag. Jag bar med mig honom och det jag kände för honom i flera år. Jag var helt övertygad om att det var vi som skulle leva tillsammans och få barn. Han lever i största välmåga idag, med både hustru och barn. Jag har min familj. Men jag minns känslan.

Det var så mycket drama, så djupt. Känslorna i sig skilde sig inte så mycket från det jag känner idag. Det som skiljer är ju att jag har mer perspektiv, mer erfarenhet. Det är något jag tror att vi som vuxna glömmer. Att barns känslor inte skiljer sig så nämvärt från vad vi vuxna känner. Det blir bara lite starkare, för de har inte den erfarenheten som vi har genom levda år och upplevelser som ger oss kunskap. En mening från någon av dessa böcker levde kvar i mig och har skavt och värkt för att ta form. Ibland blir det jag tänker kristallklart och andra stunder suddas linjerna ut och jag fattar egentligen inte vad det var jag från början tänkte. Oerhört irriterande!

Jag har tänkt att blogga lite om rädsla ett tag. Det är en av de starka känslor som vi oftast ryggar för. Framförallt tror jag att det är en känsla som vi ogärna vill bekänna att vi drivs av. För det gör vi allihop. För er som vill får ni jättegärna maila eller ge mig feedback på vad rädsla är för er. När kan vi sätta oss över vår rädsla? När låter vi den styra oss? Hur upptäcker vi att vi förnekat rädslans makt över oss? Ett spännande ämne jag tänkte hålla i handen ett tag. En spännande känsla som både kan rädda oss och som kan stjälpa oss, beroende på hur vi låter den påverka oss.

måndag 11 januari 2010

Extraordinära människor

Johan hade en fröken, Karolin, som är en helt otrolig människa. Ibland i livet träffar man människor som passar så otroligt bra inom sina yrken, så där utomordentligt bra att man hajar till. Det händer sällan, men ibland är man lyckosam. Karolin är en av de där människorna. Johan fick henne som lärare efter skolbytet mitt i mellan terminerna i tvåan. Vi våndades något helt otroligt innan vi valde att byta skola för just honom, men idag med facit i hand kan vi bara lyckönska oss för det valet.

Karolin är en sån där sällsynt människa som orkar se varje person för vilka de är, speciellt barnen. Oavsett vilka personligheter barnen hade/har, så möter hon dom precis där de är och jag fascineras så över hur detta kan vara möjligt att en sån ung människa kan utveckla den förmågan. Sånt hittar man vanligtvis bland äldre människor, men Karolin ägde den förmågan och jag är oerhört tacksam för att Johan fick möta henne. Karolin mötte nämligen barnen som personer och inte som bara barn.

Det var hon som var vuxen, det var hon som var deras lärare, men hon värderade dom inte mindre för att de var barn och hon gjorde en heder av att behandla dom med lika värde, även om rollerna de hade var olika. Sånt beundrar jag. När hon slutade, när de gick i trean, var hon gravid och fick gå en månad tidigare. Jag mötte henne på skolgården och tackade henne för det otroliga arbete hon lagt ner på min son för att välkomna honom och hjälpa honom att hitta sin plats i den klass som var ny för honom 1½ år innan.

Med tårar i ögonen berättade hon hur svårt det var att skiljas från barnen i klassen så här tidigare, att hon inte skulle få vara med dom till slutet av terminen. Jag försökte lite tafatt muntra upp henne genom att säga att snart skulle hon få sitt första barn och peka på den glädje som det skulle ge henne. Men jag har insett senare att människor som hon känner ett ansvar och en heder i att inte bara göra sitt jobb, utan även i de relationer hon utvecklat med sina elever. Hon kunde leva sig in i deras känslor. Sånt är ovanligt och beundransvärt tycker jag.

Idag blev jag påmind om henne. Min son Johan berättar glädjestrålande att han gjort färdigt läxorna och äntligen ska han få fortsätta läsa sin bok. Vilken bok undrar jag. Den där som du tipsade mig om säger han, Rötter. Då slår det mig hur olika boksmak mina söner har. Där Lucas fortfarande gillar äventyr och spänning, har Johan breddat sin smak. Det är sannerligen inte min förtjänst eller Mattias. Det är denna underbara Karolin som övertalade Johan att låna lite olika böcker när de var på skolbiblioteket.

Nästa gång jag springer in i henne på skolan, ska jag tacka henne för det fin fina arbete hon lagt på våra barn och berätta att den insats hon kämpade för när det gällde Johan och hans bokval, idag har resulterat i en bred och härlig försmak för olika böcker inom olika genren. Jag tipsar honom om olika böckerm både ungdomsböcker och vuxenböcker. Det glädjer mig så enormt att han tar sig tålamodet att plöja igenom det första i varje bok och ger boken chansen att fånga hans intresse. Nu läser inte Karolin min blogg, men jag ska sända henne en glad och varm tanke och tacka henne när jag möter henne härnäst.

söndag 10 januari 2010

Om hoppet inom oss

Vad är hopp? Är det urdrivkraften som får människor att uthärda vad som helst för möjligheten att nå till ett bättre tillstånd, nivå eller liv? Jag kan fascineras av hur människor över historien har överlevt de hemskaste förhållanden för att komma fram och ändå behålla sin mänsklighet. Kan det var så att hopp är en mental behållar som härbärgerar förtvivlan och smärta på ett sätt som gör att människor kan behålla sina bästa sidor intakta trots att vissa erfarenheter skulle kunna medföra motsatt effekt? Jag tror att jämte kärlek är hopp mänsklighetens största tillgång. Det är när hoppet sluta vara en del av oss som vi blir destruktiva.

Jag tror att för min del är hoppet det som drivit mig som människa. Jag har alltid genom hela mitt liv närt ett hopp om att saker och ting måste kunna vara bättre, att det finns männsikor som känner kärlek tillräckligt mycket för att göra gott och att det som till synes ser ut som "hopplösa tillstånd" bara är en övergång till något bättre. Jag har genom mitt liv varit ägare till ett osvikligt hopp och förtröstan om ett bättre liv.Där jag står idag, är hoppet fortfrande en stark komponent i mitt liv, det som får mig att fortsätta stiga upp varje morgon och tro på att dagen kommer att bli bra.

I perioder i mitt liv har jag kännt mig kraftlös och utan mening och jag tror att en del av det har handlat om ett sviktande hopp. Föreställ dig att livet är som en mänsklig kropp där kärleken är som hjärtat med sitt blod som pumpar ut alla nödvändigheter till resten av kroppen. Då tror jag att hoppet är som hjärnan som dirigerar så att allt ska fungera. Personlighetens största kamp består av reptilhjärnan med alla sina känslor och frontalloben med sitt förstånd. Hoppet är dirigenten som får alla komponenter att samarbeta mot ett högre mål än det omedelbara begäret av vad varje del vill för egen del.

Man kan nog göra jämförelser för det mesta i livet, men jag föreställer mig att precis som hjärtat kan få infarkt eller flimmer så kan brist på kärlek leda till att vi får livsinfarkt eller flimmer och otakt i rytmen. Kan det vara så att när hoppet sviktar så får man en stroke? Eller en mindre tia attack kanske? Jag tror att mitt problem är och har varit att mitt hopp börjar svikta och då blir det så tydligt att min brist på kärlek till mig själv gör att jag går vilse, för min dirigent har blivit sjuk och det gör att jag emellanåt känner mig kraflös och min brist på tillit blir så tydlig. Jag får jobba på mitt hopp. Det känns så nytt det här, för jag har alltid haft hopp. Vad tankar man hem hopp någonstans? Kan det köpas i butik :-) Det kanske är så attman allt som oftast hittar hem igen, eller så gör man inte det. Hur lever man vidare utan hopp? Kan man göra det? Går trasigt hopp att reparera? Lite funderingar när jag borde fördjupa mig i mina böcker. Ha en fortsatt god dag, ni som väljer att komma hit och ta del av mina tankar./E

Ungefär så här skrev jag för snart två år sedan. Någonstans på vägen har jag hittat mitt hopp igen, även om det inte är så osvikligt som det alltid har varit. Men framförallt fick jag hjälp av en underbar präst som fick mig att inse att det inte handlade så otroligt mycket om att jag förlorat hoppet. Jag kunde för stunden inte se den och det var en erfarenhet som var helt ny för mig. Så här efteråt tänker jag mig att det kanske är så att jag först nu är så trygg att jag kunde överge mitt krampaktiga tag om de där hoppet som hjälpt mig igenom mycket sedan tidig barndom. Att jag släppte taget och insåg att det alltid finns där, men inte lika synligt hela tiden. Ungefär som den här texten, att det alltid finns någon vid min sida, vare sig jag vill eller ej. Även när jag inte alls tror att det är så.

fredag 8 januari 2010

Njuta innan avståndet blir mer permanent

Har tid med mina grabbar som just nu vill vara för sig själva. Ser hur de växer så det knakar, både i kroppen och knoppen. Inser att det går fort, för fort. Relationen med dom omdefinieras i snabbare takt, precis som när de var under fem år. Skiftningarna sker snabbare och förändringar kommer och gå men förändringen i sig är här för att stanna.

torsdag 7 januari 2010

onsdag 6 januari 2010

Njuter av snön, men tittar längtansfullt tillbaka till sommaren

Kvällsdopp i Ingetorpssjön

Johan njuter i solen

Johan, Celia och Lucas i solen

Johan i Skärhamn

Lucas i Skärhamn

Celia med bus i blicken

Celia värmer sig efter bad i Sisjön

Havet, det vackra och underbara havet

Man som njuter :-D

Lucas och Celia på Ale Vikingaby. Bakar eget bröd som de glöder på elden

Busig tjej

Nu ska här prickas rätt!

Lucas, nybadad

Det bästa elementet som finns, vattnet

Lucas och Johan doppar sig medans vi andra plockar blåbär

Celia njuter på solvarma klippor

Luca på Fotö

Johan på Fotö, njuter av varma sanden

Celia testar balansen

Lucas och Celia vid Tjolöholms slott

Kanoting i goda vänners lag

Sommar glädje. Lite kläder och varmt

Celia i pyjamas på Långö vid ett besök hos familjen Garstam

Celia blir nerbakad i sanden av Johan

Doften av sommar............ mitt hjärta ropar efter sol, trots att jag njuter av snön och den riktiga vintern som äntligen vill komma hit, även till kusten.

Luftig, pudrig, kall och mycket Snö har vi haft idag.

Johan mitt i ett hopp

Lucas som voltar

Mattias susar nerför backen
Mattias

Johan

Lucas

Celia njuter av varm choklad
Glad tjej som gillar snön
Vi hade tänkt att åka till Stättared 4H gård tillsammans med några vänner idag. Men snön vräkte ner och E6:an stängdes av en stund söderöver, så vi stannade hemma och umgicks på hemmaplan helt enkelt. Jättehärligt i snön och sen åkte vi hem till dom och åt fantastisk god soppa och hembakt bröd från vedeldad bakungn. Fantastiska människor är guldkanten kring livet!

tisdag 5 januari 2010

Drömmen

Jag drömmer oerhört sällan. När jag var så där runt tjugofyra gick jag i terapi hos en underbar kvinna. Hon var danska och okonventionell. Rökte som en borstbindare och kom ständigt för sent till våra sessioner. Idag blir jag mer uppröd över förseningar, både mina egna och andras. Men då var jag inte så knusslig med det. Det längsta jag väntat på någon är en väninna som det tog en och en halv timme efter utsatt tid att dyka upp. Jag blev imponerad över att hon kom ändå och hon blev imponderad över att jag stannat kvar och väntat. Hon var konstant på det viset att jag alltid visste att hon blev försenad och det rejält. Med tiden valde jag att kallt räkna med att hon var minste fyrtio minuter försenad och då blev min väntan alltid mindre. Idag går jag efter en kvart ifall jag inte fått tag på den berörda per telefon.


Men när jag gick på mina sessioner med min danska terapeut, lärde hon mig att hitta tillbaka till livet, iallefall till dörren in och det var en lång väg dit. Sedan har andra saker gjort fortsatt att promenera, men det finns något hos mig som oftast vill ge upp. En livsvilja som inte riktigt orkar ända fram och ändå kämpar jag. Varje morgon när jag vaknar inser jag att jag har en möjlighet till och varje kväll när jag tittar tillbaka är jag tacksam för att den dagen fylldes med mening. Det som får mitt liv att bli kantad med stunder av tacksamhet och glädje är livet med min man som är så olik mig själv och ändå hittar han mening varje dag att vilja fortsätta att leva med mig. Mina fantastiska barn och alla de fina relationerna jag har av underbara männsikor , både vänner och andra som passer genom livet.


Min terapeut frågade mig då om jag drömde mycket, vilket jag sällan gjorde och fortfarande sällan gör. Men några drömmar har det blivit genom åren och två väldigt starka från den tiden. En av de här drömmarna brukar jag titta tillbaka på ibland och förundras över att jag hela tiden hittar nya budskap i de gamla trådarna. I drömmen är jag bjuden på en fin fest, lite bal över det hela. Det är högt i tak som om vi befinner oss i slottsmiljö. Mitt i rummet finns ett långt bord i flera våningar som dignar av läckerheter. Mat och andra godsaker i överflöd. Alla bär vackra kläder och smycken och rummen är vackert dekorerade. Som den matnörd jag är blir jag självklart nyfiken på maten och tar min tallrik för att fylla på. När jag tar tag i ett par räkor och lite frukt inser jag att det känns så konstigt.


Jag inser att allt ätbart som finns där är gjord av plast. Jag ser mig omkring och inser att människorna runt omkring äter av maten i godan ro. Jag påpekar för de närmaste att det inte är ätbart, utan gjort av plast. De tittar på mig som om jag är en konstig kuf. Där står jag i vackra kläder i en vacker miljö med andra och inser att vi blir lurade. Jag försöker få andra att se att maten inte är riktig och bemöts med skeptisism. De andra fryser ut mig och jag förstår att ingen vill tro mig. Så slutar drömmen. Många gånger har jag tittat på den här drömmen och jag förstår varför den har gjort intryck på mig. Min erfarenhet som barn, att väldigt tidigt utveckla sinnet för att se verkligheten som den är, att få känna av konsekvenserna av den. Jag har tidigt blivit tvungen att bli uppmärksam på omvärlden, inte för nöjes skull utan för ren överlevnad.


Bara genom att genomskåda människorna och försöka gissa vad de förväntade sig av mig, kunde jag räkna med deras omsorger och beskydd. Även idag är jag grym på det, att se de förväntningar som finns. Det är bara det att jag i många år har övat på att inte svara upp till alla förväntningar längre. Jag ser dom fortfarande, men väljer ofta att se bort från vad andra vill och tänker till en extra gång för att se vad jag själv behöver och vill. En extra sträcka som ibland stjäl energi. Ibland upplevs jag nog som väldigt agressiv, just av den anledningen, för att jag ibland tar sats för att komma från det obekväma att gå mot strömmen för att slippa fastna i de krokar av förväntningar som finns från andra. Jag är inte ännu alltid smidig, men jag kommer att bli, med lite mer träning.


Jag har inte förmågan att se bort. Jag har inte förmågan att låta bli att handla när jag ser att någon far illa. Jag önskar ibland att jag kunde göra det, låta bli och låta det bli någon annans bekymmer. Men jag är uppfostrad med att alla kan göra skilland och det sitter så djupt i mig att jag inte klarar av att låtsas att jag inte ser. Jag både skrattade och grät en skvätt när jag i jul fick ett kort från en annan förälder, ett kort där det stod följande: "Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen". Det jag däremot försöker öva är att göra lagom mycket, det är knivigt, men lyckas nog med det endera dagen.

Bloggande

Det här med bloggandet har varit en lång process för mig. Från att på skälvande ben putta ut sina ord och sina tankar till allmän beskådan, till att det till slut blir ett behov att sortera tankar och känslor med hjälp av orden. Jag tror inte livet blir bättre så, men det ger mig mer perspektiv. Min allra första blogg skrev jag på i drygt ett år. Snart har jag skrivit också i denna ett år i Juni. Här är ett axplock från den gamla. Det finns så oerhört mycket att läsa, ett hav av allt från trams till erfarenheter att ta del av. Bloggandet som många har en åsikt om och en del som inte riktigt förstår vad man ska ha en sådan till. Jag har vänner som läser det jag skriver, vänner som inte har en aning om att jag skriver, vänner som väljer bort att läsa det jag skriver, för de tycker jag är för utlämnande. Jag har människor som läser det jag skriver som aldrig har träffat mig, människor som bara hittat mig eller som blivit nyfikna på vem jag är när jag besökt dom. Det finns vänner till mina föräldrar, eller vänner till min ursprungsfamilj som läser här ibland. Mina föräldrar läser inte vad jag vet. Min mamma tittar in här någon gång när hon känner att andan faller på. Jag försöker locka ut min pappa hit, för jag vet att han skriver bra och att han har många spännande tankar. Men någon gång kanske nyfikenheten väcks även där.

Jag läser många olika slags bloggar. Alla ger mig något, som en pusselbit som saknats. En del väljer att vara väldigt personliga och ibland privata, andra väljer att ha en mer allmän hållning. Oavsett så ger det mig många tankar. Framförallt berörs jag väldigt av dom som vågar vara både personliga och privata. Historier från livet, människors egna livshistorier är sådana som bär helarkraft med sig. Det är genom att betrakta någon annan genom deras glädje, sorg, förtvivlan eller ilska som man kan hitta de där skärvorna som berör ens inre. Allmänna och svepande rörelser kan vara roliga att ta del av, men det är när människor vågar vara utlämnande som en klang av helande hörs. För genom att betrakta människors liv och deras erfarenheter förstår vi också mer av oss själva och vår omvärld. Jag tycker vi har så oerhört många människor omkring oss som mer vill röra sig omkring oss som skuggor med masker och vi går där omkring i våra liv och låtar oss bli "untouchable" därför att vi inte vågar dela det som berör oss mest, oavsett om det är genom glädje eller sorg. Därför blir jag så rörd, när jag ibland möter i olika bloggar människor som visar vilka de är. Jag bugar djupt för dom för att de genom att våga vara dom de är också ger mig inblick i vem jag är. Jag blir rörd därför att det är så få som vågar vara människor utan pansar och prestige.

Jag tänker att jag ibland inte lyckas med att vara så där neutral som jag ibland längtar efter att vara i vissa stunder. Men vi bär olika förmågor. En sak som jag får leva med både i gott och ont är min oförmåga att förställa mig. Jag har insett att jag i många fall är omedelbar och det kan vara i att visa min uppskattning som att också vara arg när jag tycker någon gör något som gör andra människor illa. Jag skulle inte passa till att bli diplomat, det är en sak som är säkert. Jag är ordrik. Jag får ofta kritik för det. Det skulle vara lättare att med få punchlines säga det jag vill säga, men jag har inte den förmågan. Men en sak kan jag och jag hoppas att det finns människor som slinker denna vägen som får någon skärva med sig. Jag kan berätta livshistorier. Jag kan berätta om mitt liv och mina erfarenheter. Jag är skitkass på mode eller inredning. Men däremot kan jag berätta om min glädje, min sorg, min smärta, mina erfarenheter och mina drömmar. Jag gör inte det för att jag tror att jag är så unik, utan för att jag genom andra fått så oerhört mycket med mig genom deras erfarenheter. Om någon kan få en pusselbit genom mitt orerande här så blir jag oerhört tacksam för att kunna ge något tillbaka.

måndag 4 januari 2010

Första dagarna på året

Is är en fascinerande förvandling! Det är magiskt när vattendragen fyser till. Läste idag att isen på vissa delar vid kusten (havet) fyst till och att det går att åka skridskor på den. Det är något speciellt när havet fryser till, eftersom det händer så sällan. Kännder hur det drar, men vågar inte riktigt med barnen med mig.

Frusen ljung som skvallar om en höst som gått förlorad och återvänder först om flera månader. Men här i Göteborg är vintern vissa år som en lång höst, dock inte i år då vi blivit bjudna på både kyla och snö. Jag som är uppvuxen med sådan vintrar njuter av det, fastän det är kallt och det är jobbigt att ta på sig alla dessa kläder som man har till skydd.

Ett lager av snö den andra januari på Delsjö isen.

En glad Celia som provade skridskor en liten stund. Vi får ta tag i detta att lära henne.

Här kommer fröken envis med en pulka dragandes efter sig. Njuter av att ha hela familjen runt sig och att få busa på isen med både barn och vuxna.

Johan som tar sig en tupplur på isen.

Molnformation när solen håller på att gå ner

Celia och Jag sittandes på isen som täcker den sjö vi brukar besöka för bad på somrarna

Lucas, Celia och Jag

Mattias som inte ännu är skridskoburen, men snart så ;-)

Lilla goa loppan :-D

Nyårsdagen på isen, då snölagret ännu är jättetunt

Våran glada skatt

Johan och Celia på nyråsdagen
Isen fascinerar mig. Att med lätthet kunna ta sig fram där det vanligtvis ligger vatten är en sån härlig och annorlunda upplevelse. Här på västkusten är det vanligare med ishallar och att kunna ta sig fram på isen under bar himmel är njutningsfullt! Ibland tänker jag mig att jag några månader på året borde bo mer norrut, så jag fick mitt lystmäte i snö och is. Det är en form av skönhet som är så annorlunda mot sommarens värme. Sommaren är fortfarande min favorit. Men hellre kyla, snö och is än denna ständigt gråa höst som ibland härskar här på västkusten. Jag njuter av kylan, jag njuter av alla vinteraktiviteter som skridskor och vackra vinterpromenader med pudrade träd och gnistrande vinterhimmel. Jag njuter av vintern som äntligen vill komma hit