tisdag 10 september 2013



Att gå en annan människa till mötes är också att möta en sannare version av sig själv.

Idag fyller min man år och vi har tre barn ihop, varit tillsammans i nitton år, gifta i sexton och varit på väg ifrån varandra. Att vilja leva ihop när livet leker är mycket lättare än när det blir kämpigt. Det är inte alltid lätt att se varför man ska fortsätta tillsammans när allt pekar på att det är lättare att lämna varandra. Så här i efterhand kan jag se den mycket krokiga men spännande resa vi ändå gjort tillsammans. En resa som bidragit med både erfarenhet och många insikter.

Det jag lärt mig mest under de här åren är att det är lönlöst att försöka förändra en annan människa. Däremot kan man förändra sig själv med hjälp av en annan människa. Det man möter i relationer med andra och då speciellt med den man lever ihop med kan hjälpa en själv att möta saker inom sig själv som är nödvändigt att ta tag i. Det behöver inte nödvändigtvis handla om den andra människan, utan helt enkelt vara en spegling av en själv som man annars inte fått tillfälle att se.

Under dessa år är det speciellt en händelse som påverkat mig i grunden. Det är erfarenheten kring hur vi var på väg ifrån varandra och vad som fick oss att fortsätta tillsammans. Det gick så långt att vi inte kunde se det fina eller det positiva i varandra, definitivt inte varför vi skulle leva tillsammans. Vi sov i varsitt sovrum på varsin våning av huset. Det som gjorde det svårt att göra slag i saken var att det fanns två pojkar i våra liv som vi ville skona så mycket det gick.

Plötsligt en dag insåg jag hur lite vi pratade med varandra, Mattias och jag. Det jag insåg var att det gick bra, så länge vi bodde under samma tak, men hur skulle det gå den dagen vi bodde på varsitt håll. Jag förstod någonstans att delad vårdnad om två barn krävde sin kommunikation och det var en stor bristvara mellan oss just då. En skilsmässa utan kommunikation, skulle i praktiken innebära att två barn skulle få bära alla de sår vi åsamkat varandra, oavsett vad vår intention var från början.

Jag började skriva upp vad jag tyckte att en bra relation bestod av, vad det skulle kräva av var och en att leva upp till ambitionerna och vad jag lyckats att bidra med i just vår relation. När jag kritiskt granskade min egna gärningar, insåg jag att jag att det inte är lätt och att jag dömde Mattias hårt. Ibland kräver vi av andra det vi själva inte klarar av att leverera och det gäller att upptäcka det, innan vi dömer någon annan enligt helt andra måttstockar än de vi mäter oss själva med.
En sen kväll när vi lagt våra barn till sängs träffades vi över matsalsbordet på ett bokat möte med varandra på mitt iniativ. Jag bad Mattias att lyssna och började berätta hur en bra relation såg ut från mitt perspektiv. Vad jag trodde krävdes och vad jag ansåg att jag misslyckats med i min strävan. Jag arbetade hårt för att berätta enbart ur mitt perspektiv, utan åsikter om vad jag tyckte att han misslyckats med. Det var synnerligen svårt för min prestige.

Jag berättade också om min oro för våra söner, vad det skulle få utstå när vi valde att skilja oss, att jag var övertygad om att man inte skildes från sina barn och sitt föräldraskap bara för att man inte längre ville leva med varandra. Jag berättade om den rädsla jag kände för att vår kommunikation var dålig och hur jag trodde att vi behövde prata med varandra för underlätta vårt gemensamma föräldraskap. Han lyssnade och tog mig på allvar. Han kom mig till mötes och vi försökte reparera vår kommunikation, försökte lämna anklagelserna därhän och göra saker tillsammans med våra barn.

Efter den sommaren då vårt hus såldes och vi rensade i varenda hörn för att sålla ut vem som skulle ha vad i ett gemensamt bohag och vad som skulle göras av med, gick det lättare att andas i varandras gemenskap. Vi kunde prata och vår grundläggande vänskap, den vårt äktenskap byggts på, lyste fram. Vi kunde också vara med våra barn och skratta och det kändes gott inför vår nya framtid som föräldrar på varsitt håll.

Så en dag kom Mattias och berättade att han också funderat och att han ville ge oss en ny chans och undrade om jag kunde tänka mig detsamma. Efter lite tänkande så kom jag också fram till att det ville jag också göra. Vi bokade nytt möte och lade allt vi behövde på bordet. Alla saker vi varit arga på, funderat över och saker vi tyckte att den andra gjort fel. Vi bestämde att där fick det stanna, där på bordet och vi lovade att aldrig låta dessa saker påverka vår relation mer och så fick det bli.

Enligt en sagas mönster så skulle vi ha lyckliga ha levt ihop alla våra kvarvarande levnads dagar. Så har det inte blivit. Många nya konflikter har kommit och gått, nya saker vi brustit i och nya vägar att gå vidare. Men något i det som hände oss då, fick oss att tro på att det går att vända på saker. En stark tro på att det går att hitta nya vägar trots att landskapet känns ovisst. Vi trodde inte ens då att alla våra problem skulle vara över, men vi visste att vi hade en vilja att leva tillsammans. Den viljan har fått bära oss.
Livet har inte bara goda saker med sig till oss, den har utmaningar som får vår inre kapacitet att tvingas ut i kanterna, ibland så det spricker. Våra utmaningar kommer till oss i olika skepnader och när vi är beredda att möta dem istället för se problemen i den andre, det är då vi kan ha en ärlig chans att bli helare. Att gå en annan människa till mötes handlar också om att se en sannare version av sig själv. När vi gör det, det är då vi också har en chans att utvecklas till något vi kan vara stolta över.
Denna erfarenhet med min man, har fått mig att inse att i varje konflikt jag har med andra, finns en stor portion insikter som är adresserat bara till mig, som är mitt att hämta om jag vågar. Ibland ger vi bara upp och ser problemen bara hos den andre, men har vi ynnesten att få någon som är villig att gå oss till mötes, kan vinsterna vara enorma. Där prestigen får råda, det är där den destruktiva kraften får gå lös och skapar onödiga konsekvenser. På mellanmänsklig nivå kan det yttra sig i skilsmässor, splittringar och surdegar. På nationell eller internationell nivå kan det yttra sig i krig.

Jag läste nyss hos en klok man (Torkild Sköld) en mening som lyder så här: ”Sorg är kärlek som blivit hemlös”. Enligt mig en ypperlig förklaring på sorg i alla dess former. Det finns många sorters kärlek, allt från kärleken mellan två människor som vill leva med varandra, till den medmänskliga kärleken. Det finns de som tror att man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv, det tror inte jag på. Jag tror att det är när man vågar vilja älska överhuvudtaget som kärlek uppstår, både till sig själv och andra.

Vår kärlek återupptäcks genom möte med varandra, när vi ser oss själva genom någon annan och när vi är beredda att se våra medmänniskor. Så tack min älskade man för denna erfarenhet du gett mig och de insikter som fötts genom vårt gemensamma liv. Grattis på din dag och till dina fyrtiofem år och från djupet av mitt hjärta en enorm glädje och tacksamhet för din trofasthet och din vilja att fortsätta resa med mig, även om det ibland är genom oupplysta vägar.
Den glädje jag känner när jag ser dig med våra barn, går inte att beskriva. Att stäcka ut handen och mötas av din när vi ska somna ger mig tillhörighet. Att gräla med dig och bli sams ger mig perspektiv. Att möta varje ny morgondag med vetskapen om att du finns vid min sida ger mig hopp, även de dagar som känns hopplösa.

Tack för att du finns och ger min kärlek ett hem att bo i. Din E