onsdag 10 september 2014

Att älska för det som är, inte det man tror ska vara.



Vi har bara våra egna liv, våra egna erfarenheter och våra egna känslor att referera till. Om vi har tur möter vi då och då människor som korsar vår väg och som ger oss resonans och vi får ögonblick då vi kan se oss själva genom någon annan människa. Det är därför jag så helhjärtat tror på relationer och att relationer är det viktiga fundament vi behöver utgå ifrån för att utvecklas som människor. 

Genom möten blir "vi till" och ser vilka vi är och får möjlighet att spegla andra. Det är där i mötet, vårt växthus för medmänsklighet, empati och kärlek odlas och växer till. Jag tror nämligen att en av de bärande paradoxerna är att det är när vi genom andra får syn på oss själva, som vår förmåga att se andra skapas. Den största välgärningen vi som människor kan göra är att låta andra bli varse att vi ser dem och att vi i största mån ser det vackra som finns i den personen. 

Jag är långtifrån klar med min resa i depressionen spår och de existentiella frågornas tillspetsade dans, men denna sommar har gett mig så mycket energi i form av ljus, kärleksfulla möten och naturupplevelser att jag kunnat kliva upp på nästa platå i mitt tillfrisknande. Jag läste precis hos en vän texten till en sång som jag minns från min tonår och just en rad har följt mig genom åren och de svåraste dagarna. Meningen "ensamheten har stränder in mot ljuset", är en paradox som när man förstår den bär så mycket kraft i sina ord. Just den meningen har burit mig så oändligt många gånger.

Jag berikas av en väv av skiftande relationer och det är ofta jag fylls av tacksamhet över den rikedom som finns i mitt liv. Den relation i mitt liv som lärt mig mest om acceptans och att skilja på "mina och dina känslor" är den jag har till mannen i mitt liv. Vi som varit ett par i tjugo år, gifta i sjutton och som jag känner en stor trygghet med. Vår gemensamma väg har inte alltid varit rak och enkel, men den har alltid kantats med en vilja grundat på strävan efter förståelse och nyfikenhet. 

Idag fyller han år och våra barn har olika åsikter om just det här med åldern. Där ena sonen tycker han ser ut som en gubbe, tycker dottern att han ser mycket yngre ut än mig. Jag försökte förklara att när vi känner människors sanna jag och inre värld då avspeglar det sig i hur vi ser på dem. För henne är pappa den lekfulla, tålmodige och tryggheten. För vår ena son är det jag som representerar det där. Det jag konstaterar idag är att jag känner en stor tacksamhet och ynnest över att få åldras med den man som vågat och orkar stå vid min sida när livet stormat för mig. 

När jag födde vår dotter ville jag inte ha lustgas, eftersom det gav mig en sådan traumatisk upplevelse av illamående när jag födde våra tvillingar. Det finns få saker jag som avskyr så mycket som just illamående. Det som hände var att i slutskedet av min förlossning med dottern vill jag ge upp och ber om vad som helst bara jag slipper den ohyggliga smärtan. Det min man gör är att skaka på huvudet åt barnmorskan och artikulerar i en viskning utan ljud att "hon klarar det här" vilket leder till att hon och mannen står vid min sida och stöttar mig. 

Min Mattias vet att det är just så jag fungerar. Att är jag trygg med att någon finns vid min sida, håller min hand och bekräftar sin tro på min förmåga, då hittar jag den också i mig. Då orkar jag tro på det som finns i mig och gräver fram alla de redskap jag behöver. Sedan kan de ta tid, för jag är en människa som behöver tid, mycket tid. Vi är olika, har olika styrkor och olika begåvningar. Vår gemensamma "framgångssaga" handlar till stor del om att vi orkar stå ut med olikheterna som blir när man har "komplettering av varandra" som gemensamt fundament och inte att vara lika varandra. Vi hämtar kraft ur olikheterna och variationsrikedom. Det ligger en utmaning i det valet och det är att överbrygga just olikheterna. Vi har genom åren kommit till en acceptans med det och uthållighet när skarven ibland blir både kännbar och utmanande. 

Jag ser fram emot att åldras med dig Mattias. Att fortsätta resan att utvecklas och acceptera det som är och inte alltid fixera oss vid det vi tror vi vill ha. Tack för åren du ger mig <3





torsdag 4 september 2014

Perfekta relationer

Perfekta relationer

Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja.

När man pratar relationer tänker de flesta på den relation man har till en livskamrat, pojkvän/flickvän eller någon man bl...ir kär i. Jag menar på att oavsett karaktären på relationerna så är det ytterst få saker som skiljer. Det finns något grundläggande som går igenom alla sorters relationer.

Det som skiljer de relationerna som "misslyckas" med de man håller liv i har jag kommit fram till handlar om den genuina viljan att lära känna någon såsom den är. Drivkraften som handlar om förståelse och viljan att erfara det som inte är jag.

Många fastnar i behov. Vad andra kan göra för "mig", hur bekräftad man känner sig eller hur någon annan får en att känna. Jag tror att sådant kan berika en relation väldigt mycket, men om man tänker relationer i termer av överlevnad i tid och genom konflikter och besvikelser måste det finnas mer av vilja, förståelse och nyfikenhet från båda parter.

Vi kan inte förvänta oss av andra att de blir praktiska lösningar i våra egna liv, det vi kan är att med glädje ta emot när vi får det i gåva. Gåvor handlar om att någon vill, kan och förmå ge just nu, utan tyngden av förväntningar.

Att ha ynnesten att ha människor i ens liv som vågat, orkat och framförallt närt en vilja att ha någon form av relation till en, är bland det finaste man kan erfara. För att lyckas med det, krävs att var och en tar ansvar för det man väljer att ta med i det gemensamma utrymmet, själva relationen.

Det är inte perfektionen som är eftersträvansvärt. Det är att erfarenheterna tillsammans ska vara värt den smärta som är ofrånkomligt i alla nära relationer. Vågar vi gå på djupet kostar det, men de vinster man skördar är ojämförbara med förlusterna.

Mentalisering



”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie

I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla...
andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre.

Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.

När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.

Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord.

Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt.

Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.

Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.

Nyfikenhet

 
 
När jag ser dig, ser jag också mig.
 
 
 
 
 
Nyfikenhet. Det mest spännande i livet enligt mig är att möta människor som tar sig tid, vågar och går andra till mötes genom att bära nyfikenhetens glasögon med sig. Att ge sig chansen att se världen och sina egen världsbild i andra perspektiv.

Det behöver inte innebära att jag delar åsikterna som bär de olika perspektiven, men min erfarenhet säger mig att när vi vågar detta tar vi död på tvärs
äkerheten och det absoluta.

Jag tar gärna del av andras perspektiv och erfarenheter, det berikar mig. Något som är säkert är att det nödvändigtvis inte behöver innebära att jag kommer att ändra min ståndpunkt eller att du kommer att göra det.

Men kanske kommer vi båda till insikten om att erfarenhetsbasen är så stor att vår egen syn på saken inte är allenarådande, utan del av något Mycket större. Att vi inte behöver känna oss kritiserade som människor, för att vår syn inte delas av andra.

Jag kommer aldrig förvänta mig att du ska tycka som mig. Det jag kommer att förvänta mig är bara att min version också är giltig och om du vågar, stanna med mig och se ur mitt perspektiv ett tag. Det kommer inte att göra din version sämre eller mindre giltig.

Ställ gärna frågor, något jag själv försöker komma ihåg. Berätta gärna hur du tänker, försök undvika hur saker är. För nyfikenhetens förutsättning är att våga fråga, både sig själv och andra.

Jag älskar nyfikenheten just för att den berikar mig och hjälper mig att se världen ur ett mångfacetterande ljus. Det är inte alltid lätt att vara nyfiken, för tvärsäkerheten vill gärna ta all plats, men lyckas vi tillsammans kan magiska samtal äga rum.

tisdag 12 augusti 2014

Svängdörrar som kan hela.


Härom veckan såg jag en delad länk på flera håll som handlade om handlingen i "Sagan om ringen" trilogin. Den delen som handlar om förstörandet av själva ringen och om hur Gandalf skulle ha haft en hemlig tanke om hur ringen egentligen skulle färdats till domedagsberget. Det fick oss att titta på den scenen i filmen, eftersom vi var oense om vad som egentligen sägs. Nu ska jag inte gå in på hur det gick för det är en helt annan historia som blev insiktsfull för mig på ett annat plan. 

Det som slog mig är hur just den scenen i filmen/boken och det som kommer efteråt alltid berör mig så där vansinnigt mycket. Har alltid gjort. Det är som att kliva rätt in i sorg, förlust och övergivenhet. Känslor som hos mig alltid bor jämsides med glädjen, hoppet och förtröstan. Det är som om jag tidigt fick erfara att det finns en svängdörr rätt in i mörkret. En svängdörr jag under så många år var mycket rädd för. Som jag med alla medel försökte komma bort ifrån, gömma och mota bort med "att tänka rätt" eller omformulera till något positivt. Det är först när jag vågade erkänna dess existens som jag minskade den makten som det där mörkret i mig fick. 

Gandalfs "död" i Moria illustrerar och väcker all min erfarenhet av förlust, sorg och övergivenhet. Det blir inte så där så det stockar sig i halsen, utan sveper in i mig som en vintrig, kall och förlamande vind  utan något hopp om en vår. Det är som om något kramar sönder hjärtat till okänslighet. Jag minns när jag blev hundbiten som tolvåring, det blev nästan en overklig kall känsla innan smärtan tog plats. Så är det med sorg och förlust, det blir som ett enormt tomrum innan smärtan ens får ta plats. Just den känslan, vakuumet och den initiala bristen på smärta som känns, tar plats i min kropp när sorgen, förlusten eller övergivenheten sveper in. 

Jag är oerhört bra på att knyta sociala kontakter, prata med nästan vem som helst. Jag är en introvert person som när jag fått ensamtid att återhämta mig på har stort socialt behov. Det som tar tid för mig är att släppa människor innanför skinnet. Alltså riktigt nära. Jag tar oftast god tid på mig att verkligen älska av hjärtans lust. Ibland sveps jag med och öppnar upp hjärtat utan betänketid, men det sker sällan. Jag har funderat mycket på detta under året som gått. Det återseendet med scenen med förlusten av Gandalf gav mig är insikten om att det inte är mina starka känslor som gör att jag har en ambivalent förhållning till nära relationer, utan just den där svängdörren. Att mina erfarenheter i livet har lärt mig att sorg, förlust och övergivenhet har benägenheten att tränga undan det som vägleder mig i livet, mina känslor. 

För hur jobbigt känslor än kan bli när det handlar om annat än glädje, så hjälper känslor att läka, komma till insikt och gå vidare. Det är det här vakuumet som är så bedrägligt. Att överväldigas av den förlamade kylan och fastna där som den där svängdörren på Liseberg som leder ut men inte in igen. Ska det vara en svängdörr ska den vara fri och ge tillträde både till sorg som glädje och om det behövs möjligheten för ett omedelbart återbesök. 

Något jag märkt genom åren är att i varje relation går man igenom ett antal cykler. Först en fas av förälskelse. Man ser hur underbar någon är. Den övergår  sedan i någon form av separation och ifrågasättande som följer av en fas där man närmar sig varandra igen. Vill man, går det att komma till en acceptans och samhörighet som inte alls låser sig vid hur olika eller lika vi är, snarare att oavsett hur lika eller olika vi är finns en gemensam plattform där man utgår ifrån. Detta går igen i alla slags relationer. 

Som tonårsförälder får jag uppleva seperationsfasen där ifrågasättande, kritik och avståndstagande är dagliga ingredienser. Det har fått mig att förstå hur viktig just den delen är. Hur viktigt det är att det sker ett särskiljande av ett "mig" och ett "dig". Att det krävs en separation eller differentiering som det också heter, för att kunna mötas och tillfälligt bli ett "vi" då och då. För en människa som har goda erfarenheter av att mötas, skiljas och mötas igen blir det inga större jordbävningar. För någon som upplevt separationer med katastrofala utgångar eller brist på möjlighet att separerar blir det en större affär. För mig med det senare alternativet har det tagit många år att komma till en balans, eller snarare ett tålamod att utstå att kastas in i den där svängdörren till och från utan att förblöda eller förfrysa. 

Det är en balans att ha en lagom hastighet på svängdörren. Att ha kärlek  i sitt liv som hjälper en att tina upp när man på andra håll förfryser då och då. Att våga stå still ibland och lystra till när någon ifrågasatt dig färdigt. 

Jag känner glädje för all litteratur och film som om man vill kan bli rena rama terapin. Jag känner en stor tacksamhet till all den kärlek som omger mig utan förbehåll, för alla de relationer där vi tillsammans överlevt olika istider, de ytterst få där jag kan få vara naken och sårbar, de som haft tålamod med mina "ups and downs" och de som vill upptäcka äventyr med mig. 

Tack! 

måndag 12 maj 2014

Att äga sina känslor. Verktygen i livet del två.




Ett ämne som levt i mig under flera år. Gäckande och en ständig process som böljar fram och tillbaka mellan de inre gränserna. Jag ska vara tydlig, eftersom vi lever i ett individualistiskt tidevarv där den fundamentalistiska optimismen råder och där problem idag banaliseras till det individuella ansvarets domäner utan djupare och vidare analyser, vill jag vara tydlig med att det är viktigt att skilja på strukturella problem och individuella dito. Jag tror vi behöver en bredare samhällsdebatt kring detta. 

Det jag vill ta upp handlar om att göra det man kan, att äga sina känslor och att närma sig dem utan skuld och skam. Att se dem för vad det är och att genom dem lära sig djupen och vidderna inom sig själv. Jag står fast vid min tes att känslor är budbärare till oss själva om vårt inre landskap. Vill vi kan vi med hjälp av känslornas rikedom navigera oss fram och upptäcka insikter om oss själva, vår omvärld och detta med att vara människa. Ett äventyr i att upptäcka. 

Jag blev häromdagen påmind genom att höra en vän fälla en kommentar om en gemensam vän. Det som slog mig var hur färgat omdömet var av henne själv. Hur svårigheterna, bristerna och oförmågan hos henne blommade ut i en recension av vår gemensamma vän. Något av det svåraste man kan ta sig an är det här med att äga sina känslor. Att ta ansvar för den bit som handlar om att se sig själv, lyssna på det som är så svårt att se i sitt inre och kamma hem det där det hör hemma. 

Hennes kommentar blev en spegel vänd mot mig och insikten om hur svårt jag har ibland att särskilja det jag har svårt med och det som är utmanade i det andra är. Hur man ibland hamnar som en hand i handske i relationer med varandras svårigheter och den krångliga resa det kan vara att tråckla sig igenom med relationen i behåll. En ibland mer än utmanande utfodring. Det är också väldigt utmanande att vara föremål för andras projiceringar. Att i de stunderna stå kvar och plocka fram sin egen medkänsla och förståelse för den andre och förstå att det inte nödvändigtvis behöver handla om en själv, trots att det smärtar. 

Att påminna sig om att det är kärlek när man minst förtjänar det som behövs allra mest. Det svåra är att det krävs mycket medvetenhet och att det ibland kanske bara är en själv i en relation som har viljan eller förmågan till den medvetenheten. Då är det viktigt att ha klart för sig vad som är viktigt för en och att alla relationer innebär kompromisser. Det underlättar om man kommit på var smärtgränsen går, vad som är värt att känna smärta för just i denna relation. 

Djupa relationer kräver en medvetenhet. Att ha behagliga, roliga och soliga relationer är lätt, men att bara ha det är som att ha daglig tårtbuffe. Det är gott, men ger ingen näring. Att gå på djupet innebär risken att det gör ont och då är det viktigt att veta hur ont det få göra för att vara värt det. Jag tror att djup och äkta vänskap innebär att man hjälper varandra att se de skrymslen man inte förmår upptäcka själv. 

Att äga sina känslor handlar inte på något vis om perfektion eller att alltid göra rätt. Det handlar om att sträva efter att se. Att upptäcka vad som händer och våga ställa sig frågorna om varför och ha modet att ta in svaren. Att äga sina känslor handlar om att göra sig sårbar så att man kan bli stark. Styrketräning för ens inre. Att äga sina känslor handlar också om att acceptera det som är. Förändring för förändringens skull är inte alltid bra. Ibland behöver man acceptera det som är och älska det som blev. En konst i sig. Själv är jag outsägligt tacksam till alla vänner som finns, funnits och som komma skall. 

Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja. 




söndag 11 maj 2014

Att hitta rätt täthet. Verktygen i livet del ett.

Jag hittar dessa ord i en tråd hos en FB vän: "Det handlar mera om att hitta rätt täthet på filtret mot omvärlden än att försöka vända sig inåt helt och hållet".

Tråden handlar lite om att översvämmas av intryck. Det kan vara extra svårt om man är en av de människor som begåvats/förbannats av den extra finmaskiga lyhördhet som tonar in alla tänkbara nyanser i det som sägs, inte sägs eller annat som händer. 

Denna beskrivning om att hitta "rätt täthet" förklarade väldigt bra det jag själv försökt åstadkomma i min resa mellan total utmattning och enorm kraft. De två motpoler som är min styrka och min förbannelse. Jag är väldigt bra på att få saker att hända, driva projekt och mål. Tyvärr kan jag bli lika handlingsförlamad och driva rätt in i en bergvägg som jag är på att få saker att blomstra och gå framåt. 

De senaste åren har handlat om att hitta balansen så att jag kan kryssa mellan skären i mitt mentala, själsliga och känslomässiga landskap. Ett äventyr som både berikat och öppnat dörren in till sorg, förtvivlan och maktlöshet, som att hitta källor till outsinliga insikter, glädje och hopp. Framförallt och trots allt har jag hittat delar av mig jag inte tidigare har haft tillgång till. 

Jag har valt min egen väg och mina egna lösningar, med mycket stöd och kärlek från min man, mina föräldrar och människor som sett den människan jag är bakom förtvivlan, misslyckanden och sorg har jag börjat kunna läka. Med er tillit som lykta har jag kunnat lysa mig fram. 

Jag vet inte hur ni löser era svackor i livet, men min erfarenhet har lärt mig att misslyckanden och de mörka stråken av en människas liv inte är något som till varje pris ska undvikas. 

Ibland när förtvivlan släckt allt ljus framför mig, när maktlösheten har tagit allt hopp och vägen bara tycks leda till dödens port, har jag tänkt att jag är en övermodig en som tror mig kunna navigera mig ut detta utan både kemiskt eller mänskligt stöd. 

Jag är en person som kan dela sorg, smärta och mörker först när jag står på fastare mark igen. Självsamhet, tystnad och ett mörkt rum är min flytväst, mitt ankare till livet och framförallt väntande människor som kärleksfullt öppnar dörren när jag knackar på. 

Att hitta rätt täthet i filtret som omger självet med omvärlden är en ständig resa i balansaktens konst. För en del är det lättare än andra. För mig är det en ständigt gäckande balans. Ibland funkar det fantastiskt bra och ibland inte alls. 

Det här är del ett i mina öppna funderingar om vad jag tror påverkar oss. Nästa text handlar om mina funderingar kring ansvar och känslor. 

Tack för att du tar del av mina funderingar. /Erica


tisdag 7 januari 2014

Kärlek är inte i behov av DNA

 
Kunskap i alla former finns som en kompass som vägleder en att hitta vägen som leder genom det landskap man vill vandra genom i livet. Möjligheterna är många och jag tror att vi människor är så funtade att vi inte förmår se den vidvinkel som livet egentligen är, utan vi strävar ofta efter att begripa det vi möter. Jag tror att i det ögonblick vi gör något förståeligt för oss har vi också omedelbart begränsat vårt synfält. Jag tror också att de allra flesta människor skulle ha svårt att leva i en värld som inte går att begripa sig på. Det är det jag tror vi kallar mening. Vi hittar mening i att utkristallisera vår förståelse för de oändliga förklaringsmodeller som egentligen står oss till buds. Vi väljer helt enkelt väg.
 
 

En av de mest fantastiska saker vi har till buds är de erfarenheter vi samlar på oss genom livet. Ofta har vi betalat någon form av pris för att få dem och har vi tur så finns i våra erfarenheter en insikt, som pärlan i musslan. Ibland infinner sig insikterna omedelbart, men min erfarenhet är att våra insikter och lärdomar oftast är som ett sandkorn som skaver sig mellan våra erfarenheter och en dag blir vi klokare av de liv vi har levt, förhoppningsvis. Erfarenheter kan ha många skepnader och bereda oss hela regnbågens register av färger i form av känslor. Jag kan ibland tänka tillbaka på det jag har upplevt och fundera på om det finns någon erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Jag kommer alltid fram till att jag inte skulle vara samma person utan de erfarenheterna, men det är inte alltid helt klart vad jag skulle vilja ha eller vara utan. Vilken tur att vi inte kan påverka, bara leva livet.

Jag har nämnt det ett otal gånger, det här att det är i våra relationer, vår förmåga att möta andra som ger oss möjligheten att även se oss själva finns. Varje relation på vår väg är som en gåva i form av en nyckel som möjliggör för oss att sätta våra erfarenheter, kunskap och känslor i ett större perspektiv. När vi förmår att se andra för vilka de är med både nyfikenhet, empati och respekt, det är då vi också kan förlösa oss själva och göra oss själva begripliga, i alle fall en bit av oss. Barn är ofta personer som sätter förstoringsglas över livet och plötsligt ser vi saker som vi inte sett förut, just därför att barn öppnar upp dörren till vårt känslovalv som inga andra människor förmår. Vi lägger helt enkelt pussel, var sig vi är medvetna om det eller ej.
 

 
 
 Att ha tonåringar i huset är att återigen dras med till en intensivare upptäcktsfärd genom livet, precis som under deras första fem år. Förstoringsglaset blir skarpare och känslorna nästan outhärdligt brännande. Häromdagen var jag med om en händelse som gjorde så ont, men som ändå gav mig en insikt i något som skavt inom mig genom större delen av mitt liv. Återigen en av livets paradoxer, smärtsamt och ändå förlösande. För min ena son är det livsviktigt för närvarande att upprätthålla någon form av oberoende gentemot mig. Han markerar tydligt att jag inte är önskvärd och att han upplever mig överväldigande till den grad att han helst hade velat vara på andra sidan planeten i förhållande till mig, om han fick välja. För mig är det så smärtsamt att det i stunder känns som om jag ska dö.

Vid en av de där vardagliga händelserna fick den här ”nära döden” upplevelsen sällskap av en sällsam insikt som rann genom mig som balsam. Visst är det märkligt hur en upplevelse kan öppna dörren till en helt motsatt upplevelse? Plötsligt insåg jag hur min egen mamma har haft det. Genom större delen av vårt gemensamma liv har hon stått ut med att hamna på andra plats. Det var alltid pappa först för mig. För några år sedan insåg jag att en av anledningarna att jag alltid haft en distans till henne är den att jag tidigt fått erfara detta att förlora en mamma. I det läget var säkert en pappa ett känslomässigt mer säkrare kort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men så här i retrospektiv så känns det logiskt.
 
                           


Oavsett orsak var ändå det faktum att hon genom livet stått ut med att inta andra plats och även undre livets olika passager varit utsatt för att både verbalt och praktiskt blivit ratad, av mig hennes dotter. Jag berättade i den här gruppen jag är med i, där vi samtalar om olika saker, att jag ändå känt en trygghet i att hon alltid funnits där för mig. Häromdagen under ett av min ena sons utbrott, insåg jag plötsligt vidden av vad den här ständiga närvaron betytt för mig. Att oavsett vad jag gjort eller sagt har hon alltid funnits där med öppna armar. Ibland mer ledsen än vanligt och ibland med glädje. Hon är den av alla personer (hur irriterande jag än tycker att hon är ibland) i mitt liv som alltid älskar mig, förlåter mig och öppnar dörren när jag knackar på.

 
 
 Att stå kvar när man blir ratad. Att en av de personer i ens liv som betyder mest vänder en ryggen och man ändå står kvar med sin kärlek. Det är enormt. Där när det händer mig, känns det som om världen rämnar och jag har inte alls lust att stanna kvar. Jag vill drämma igen den där dörren till hjärtat, jag vill förvisa honom ut ur mitt känsloregister på momangen. Jag vill skrika på honom att jag aldrig vill se honom igen. Då i det ögonblicket ser jag min mamma framför mig. Förstår det pris hon har betalat för att älska mig. Förstår vad det kostat henne att ge mig den trygghet och kärlek som bara hon har kunnat ge mig.Tänker på de stunder då jag funderat om det någonsin spelat någon roll att jag är adopterad. Att jag genetiskt inte är hennes barn. Inser att kärleken inte är i behov av något DNA.
 


Så idag och några dagar innan, har jag varit så oerhört tacksam för min mamma. Att jag har fått ynnesten att få en mamma i mitt liv som orkat stå kvar, trots allt. Den kärlek, trygghet och visshet om att hon finns där för mig på något besynnerligt sätt läker en del sår av övergivenhet och framförallt hjälper mig att stå ut med att bli ratad. Att hennes offer blir min bedövning när jag inte står ut med att se ett av de käraste jag har i livet vända mig ryggen, för att han behöver det. Jag om någon borde förstå det behovet. Ibland kan kärlek vara så överväldigande att det är svårt att urskilja var mamma börjar och var jag själv slutar. Det jag kan göra är att stå kvar och öppna dörren när han kommer ”hem igen”.

Tack mamma för att ditt mod att stå kvar helar mig ytterligare en bit. Jag är så oerhört tacksam för dig och den kärlek du ger mig. Erica