tag:blogger.com,1999:blog-77323774034397314072024-03-13T16:42:53.502+01:00Ericas UtsiktHär tänker jag visa en del av den utsikt jag har från mitt inre och från mina tankar om världen och människorna i den.Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.comBlogger273125tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-44367802127735302732016-05-11T17:36:00.001+02:002016-05-11T17:36:33.047+02:00"History is full of people who out of fear, or ignorance, or lust for power have destroyed knowledge of immeasurable value which truly belongs to us all. We must not let it happen again." Carl SaganEricahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-74147943454798649272016-05-09T08:27:00.001+02:002016-05-09T08:27:52.186+02:00Vänskap<div><br></div><div>”Det är sorgligt att inte bli älskad, men det är mycket sorgligare att inte kunna älska” Miguel De Unamuno</div><div><br></div><div>Häromdagen såg jag en FB uppdatering av en vän som tog upp frågan om vänskap. Frågeställningarna var bl.a. om vad som gör att vi låter vänskap rinna ut i sanden och vad som gör att vi upprätthåller den. Jag har gått och funderat på hur jag ska kommentera som jag sade att jag skulle göra och insåg att jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet. Ett aldrig sinande ämne och som tangerar så många delar oss som människor. </div><div><br></div><div>Jag tänker på att det handlar i mångt och mycket om vår förmåga att älska och låta oss bli älskade. Rollo May skriver i sin bok ”Frihet och öde (Natur och Kultur) i sitt kapitel om falska vägar till frihet (s.129-139) om berättelsen om Narkissos och Echo. Han skriver om Narcissismen och vår tids upphöjelse av självet, oberoendet och självkärleken. Han menar på att det som kallas kärlek till andra och ”självkärlek” är två skilda ting. </div><div><br></div><div>Han menar på att fastän det är sant att vi endast kan älska andra genom att älska oss själva, så vill han genom berättelsen om Narkissos och Echo poängtera att vår föreställning om att förmågan att älska sig själv inte automatiskt ger oss förmågan att älska andra. En mening får mig att dra andan och det är det här att många människor använder självkärleken som substitut för den betydligt mer kärvande kärleken till andra. För kärlek är krävande och vänskap är en form av kärlek.</div><div><br></div><div>Det är till detta jag vill komma för att förklara mina egna tankar. Jag har gett det här med kärlek och vänskap oerhört mycket tid och funderingar. Vi lever i en tid då vi blir matade med böcker och filmer som får oss att tro att kärleken är något som ”händer” eller är självklar i den bemärkelsen att det är en känsla mer än ett medvetet val. Det låter inte så romantiskt och skimrande att hänvisa till att kärlek faktiskt kräver något av oss. Vi vill bara att det ska vara ett kvitto på hur fantastiska och älskvärda vi är. </div><div><br></div><div>Jag tror att kärleken är något som kräver medvetenhet, vilja och ansträngning från vår sida, precis som med vänskapen. Jag upplever att det är mer vanligt att få beskrivningar om förlorad vänskap utifrån den andre människans brister och mycket mer sällan utifrån insikten över vad man själv inte förmår. För några år sedan såg jag ett program om unga kvinnor strax innan trettio och deras relation till ”den rätte”, kärleken i livet och stressen över att bilda familj innan man blev för lastgammal.</div><div><br></div><div>Det som blev så tydligt var den ständiga önskelistan över vad ”den andre” skulle besitta för egenskaper och hur ”den andre” skulle uppfylla förväntningar om den goda relationen. De blev så uppenbart hur skevt det blev. Därför att relationer handlar inte om att få behov eller begär tillgodosedda. Relationer handlar om vår förmåga att se varandra, älska och älskas. För vänskap är för mig en alldeles egen kärlekshistoria som visserligen skiljer sig mycket från den romantiska kärlekshistorien, men ändå har likheter.</div><div><br></div><div>Det var som Anders, min FB vän konstaterade i tråden som blev av hans frågeställningar, att man kanske ska fråga sig om man är lika villig att vara en vän som att vilja ha en vän. Är vi beredda på vad det kräver av oss? Jag konstaterar att vi kanske ska fråga oss det kanske är så att vi får de relationer i våra liv som vi förtjänar. Förtjänar i den bemärkelsen vad vi är beredda att offra och beredda att investera av oss själva i en annan. </div><div><br></div><div>Jag har alltid trott att det är stor skillnad på intimitet och intensitet. Intimitet i relationer (och då pratar jag inte sex här) kräver mer av oss än intensitet. Intensitet handlar mer om berusningen av oss själva som vi får av andra människors bekräftelse. Intimitet handlar ur mitt perspektiv om vår förmåga att se en annan människa såsom hon är och acceptera det vi ser.</div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-70156946393582256722016-05-08T10:08:00.001+02:002016-05-08T10:08:49.315+02:00Mod<div>"<span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Mod är inte som kärlek eller trohet en dygd eller ett värde bland andra personliga värden. Mod är själva den grund som gör alla andra dygder och personliga värden möjliga. Utan mod förbleknar vår kärlek till rena beroendet. Utan mod blir vår trohet konformism…Utan mod vittrar alla andra värden sönder och förvandlas till blotta efterbildningarna av dygder. Hos människor är modet nödvändigt för att möjliggöra ”vara” och ”bliva”…en man eller kvinna blir hela människor först genom sina val och engagemang…” Rollo May</span></div><div><br></div><div>Jag har funderat mycket på mod genom livet och vad det gör med oss människor. Filosofer (Kierkegard, Nietzsche, Camus och Sartre) har alla förkunnat att mod inte handlar om frånvaron av förtvivlan, utan att det handlar om vår förmåga att gå vidare trots förtvivlan. Inte om dumdistrighet, utan om förmågan att hålla det vi tror på aktuellt i våra liv oavsett omständigheter. De värden som handlar om att vara människor och omsätta det både i våra tankar och i praktiken som människor.</div><div><br></div><div>Jag tänker att mod er olika ut och kan praktiseras på olika sätt, men att de alltid handlar om att man inte kompromissar med det grundvärderingar man har som människa. Har du funderat på hur modet omsätts i ditt liv? Min pappa är en person som visat mig att inget är så heligt att det inte går att ifrågasättas eller tvivla på. Något som präglat mig och min syn på livet. Att ha benfasta trosatser vittnar inte om styrka, utan det blottar en bräcklighet. Styrka handlar om att hålla för tvivel, därför har jag tvivlat på det mesta. </div><div><br></div><div>Jag som person består av paradoxer. Mina erfarenheter som adoptivbarn (jag var fem år när jag kom till Sverige) har lämnat avtryck i mig iform av att inte duga. Det finns en paradox i att vara adopterad, det är att landa någonstans mellan att vara ett mycket efterlängtat barn och samtidigt vara ett mycket ratat barn. Mig har det format såtillvida att jag alltid utgår ifrån att vara efterfrågad, men med en svag lurande ängslan av att inte duga och stark vilja att tillmötesgå andra människor.</div><div><br></div><div>Jag har tidigt identifierat att det inte går att komma ut som en hel människa om man försöker tillgodose båda dessa sidor. Så för mig har modet ofta kommit till uttryck i att vara sann mot mig själv, med varierande resultat. Min förbannelse är att jag alltid ser vad andra människor vill, önskar eller har behov av, oavsett ifall de uttryckt det eller ej. Min kamp har ofta handlat om att vaska fram mina egna önskningar och behov i havet av alla andras, vilket går bättre och bättre ju äldre jag blir.</div><div><br></div><div>Modet för mig handlar om att vara sann mot mig själv både i den privata sfären som att stå för det jag tror på, oavsett vad det kostar mig. Med tiden har jag lärt mig att en del klarar av det och andra inte. Styrkan med att vara frispråkig är också att kunna möta andras åsikter. Något jag kan utan att alltid ta det som personlig kritik. För tar människor modet till sig att säga sitt hjärtas mening, så ligger det oftast mycket omtanke och kärlek bakom. Det är bara att öppna upp handen och säga tack, även om det svider ibland.</div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-638737172827024362016-05-07T23:17:00.001+02:002016-05-07T23:17:57.848+02:00När tankar räddar liv!<div><br></div><div>”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie</div><div><br></div><div>I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre. </div><div><br></div><div>Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.</div><div><br></div><div>När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.</div><div><br></div><div>Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord. </div><div><br></div><div>Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt. </div><div><br></div><div>Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.</div><div><br></div><div>Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.</div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-17851968294647400322016-05-06T07:11:00.001+02:002016-05-06T07:11:26.566+02:00Smärta krymper utsikten<div>Dagens Reflektion</div><div><br></div><div>”Kunskap kommer via okunnighet, så vi borde känna oss uppmuntrande av allt det som vi inte vet” Leo Buscaglia</div><div><br></div><div>Erfarenheter är små paket som kan öppnas varje dag och vars innehåll förnyas ur olika perspektiv. Som Särimner i nordisk mytologi. Galten som slaktades varje afton till gudarnas måltid och som återuppstod varje morgon. Så tänker jag mig också att våra erfarenheter är. Våra möjligheter att se det som hänt oss i nytt ljus återuppstår varje dag. </div><div><br></div><div>Ett sådant paket som jag ibland öppnar är från tiden med min depression. När man har det svårt eller för att tala klarspråk har det överdjävligt, förlorar man sig lätt i sin igen smärta, sin egen svårighet och sin egen verklighet. Detta är i min värld helt förståeligt, därför att överdjävliga saker har en tendens att fullständigt ta över en. </div><div><br></div><div>Det är både naturligt och fullt förståeligt att ens egna bekymmer den egna sorgen och de egna svårigheterna blir centrala i ens liv och att andras bekymmer bleknar i jämförelsen med det egna helvetet man befinner sig i. Det är lätt att glorifiera andras liv ur det perspektivet. Att man tycker sig se att andra har enklare liv och bättre förutsättningar än en själv. </div><div><br></div><div>När jag sakta men säkert höll på att tillfriskna insåg jag någonstans att vi alla har våra demoner. Vi har alla svårigheter i olika grad och olika livserfarenheter. Kanske inte alla, men väldigt många. Det som också blir uppenbart är att vi inte har möjlighet att gradera andras smärta, andras svårigheter eller andra människors små helveten. För vi vet inte. Men många är vi som vill vara speciella.</div><div><br></div><div>Vi vill gärna forma en världsbild där vår verklighet är närmast sanningen, där vår smärta och våra svårigheter legaliserar en gradering som gör det möjligt för oss att välja bara vår egen världsbild utan att ta hänsyn till att det finns fler sätt att se, erfara och uppleva ”verkligheten”. Det är lätt att skapa sig en bubbla där vi själva bestämmer vilka som ska inkluderas och exkluderas, just för att slippa se utanförskapet från det ”normala” som inte ens existerar. </div><div><br></div><div>Begreppet ”normal” finns bara som en etikett för att försöka skapa en världsbild där fler kan komma överens om ”hur det ska vara”. Som villken annan religion som helst. Ett sätt att dela världsbild med fler än en själv. Det finns tusentals sådana etiketter och jag suckar alltid när jag ser dem, därför att i min värld är det bara ett sätt att exkludera andra för att göra sig själv mest ”normal” just utifrån olika begrepp. </div><div><br></div><div>Jag har detta paket och värderar det oerhört mycket, just därför att det hjälper mig att förstå att vår okunskap om andra och andras erfarenheter inte på något vis ska användas som ett sätt att stärka min bild. Jag vill istället att min okunskap ska väcka nyfikenheten att upptäcka fler perspektiv än just mitt eget. Att klistra etiketter på andra är bara ett fruktlöst försök rättfärdiga sig själv och sin egen sanning.</div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-72288156897296381432016-05-05T10:22:00.001+02:002016-05-05T10:22:52.396+02:00Tankar om kritik<div>Något jag tänkt på ett tag är hur svårt det är för många att få sina egna tankar, handlingar och sig själva ifrågasatta. </div><div><br></div><div>Jag tänker att det också gör det svårare att växa som människa. Det är lätt att bli en inskränkt, okunnig och stagnerad människa om man inte ser möjligheten, insikterna och eventuell omtanke som också kommer med kritik. Trots att det gör ont. </div><div><br></div><div>Många tror att "kunna ta kritik" handlar om avsaknad av sårade känslor, ilska och att försvara. Jag tror att det är vad man gör sen, efter de initiala reaktionerna (som för övrigt är mänskligt och naturligt) som handlar om "att ta kritik". </div><div><br></div><div>Känslor är naturliga. Det är hur vi i slutänden låter dem jobba med oss som avgör vilka vi vill vara, vilka värderingar som ska vägleda oss och vad vi vill lära. </div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-7201283974601480362016-05-04T22:51:00.001+02:002016-05-04T22:56:17.573+02:00Sorg som dörr eller återvändsgränd<div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">”Det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd” Moder Teresa</span></div><div><br></div><div>Har du funderat över vad som får dig att känna dig uppskattad, älskad och sedd som människa? Jag tror nämligen det är viktigt att förstå det om sig själv. Den vetskapen besparar oss väldigt mycket lidande både för oss själva och för andra. Det är lätt att förväxla kärlek med prestation. Jag tror att det är därför vi älskar att göra väl ifrån oss, vi uppslukas av tävlingar och det är just i idrott vi låter känslorna flöda. Det blir legitimt att visa känslor, därför att idrotten är så sammanlänkad just med prestationer. Vi omger oss ofta med människor som kan bekräfta att vi är ok, som belyser vårt eget liv (och våra prestationer) med någon form av ”normalitet och ger oss ett utrymme där våra förlorade drömmar får mindre betydelse. </div><div><br></div><div>Jag personligen är ett vandrande statement över att oavsett var jag än befinner mig så passar jag aldrig in i den bemärkelsen att det alltid finns någon pusselbit som inte passar in i ett sammanhang. Tro nu inte att jag tycker att detta enbart är till nackdel, för jag anser att just denna egenskap har gett mig större rikedom i mitt liv än vad man först skulle kunna tro. För rikedom handlar om en mix av vinster och förluster och ur det perspektivet anser jag mig vara väldigt rik. Vi kan börja med mitt utseende. Bara mitt utseende är en källa till erfarenheter av att förstå de komplicerade förhållandet mellan att höra till och att vara ”utanför”. </div><div><br></div><div>Förstå detta, min nationella tillhörighet och mitt kulturarv är svenskt, eftersom det här jag vuxit upp , med svensk familj med rötter in i en svensk släkthistoria. Lite ljug, eftersom min pappa är norsk, så jag har lite socialt arv från det norska kulturarvet också. Men inte något av detta kan du urskilja i mitt utseende. För utseende är och befäst ännu mer på senare tid, som just en stark markör för nationell identitet och kulturell tillhörighet. Denna motsägelsefullhet har gett mig både sorger och glädje. </div><div><br></div><div>Framförallt har det gett mig en ofantlig mängd erfarenhet som faktiskt berikat mig på så vis att jag mycket lätt att identifiera mig med utanförskap, innanförskap och skillnaden mellan dessa. För alla våra erfarenheter handlar just om möjligheten att förstå sammanhang och hur vi kan använda dessa till både våra egna liv och om vi vill också till ett större sammanhang. Just denna erfarenhet har gjort att jag ofta är öppen för människor, situationer eller erfarenheter som skiljer sig från mig. Därför att jag genom egen erfarenhet vet att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Vi måste våga närma oss andra människor och situationer utan våra mallar och förutfattade mening. </div><div><br></div><div>Jag tror att yttre saker såsom utbildning, yrkestillhörighet, ekonomisk standard, civilstånd, antal barn, religiös tillhörighet, politisk tillhörighet etc. säger en viss del och om oss, men lång ifrån definierar vilka vi är som människor. Det är mer intressant och mer givande att möta människor för vilka de är utan de sociala etiketter vi ger varandra. Jag har vänner som begränsar sitt sätt att umgås med mig pg.a att jag har barn. Mina barn blir en smärtsam påminnelse om att de själva inte har. Det finns de som begränsar sitt umgänge med mig för att jag är gift och har svårt att umgås i mitt sociala nätverk för att de en del är gifta, har barn, en viss ekonomisk standard och listan kan göras längre. </div><div><br></div><div>En gång besökte två vänner mig på middag tillsammans med min familj. Bägge singlar. Jag ser och märker under middagen att det blir obekvämt för dem och hur de väldigt hastigt och lustigt beger sig av hemåt efter själva middagen. Jag får också bekräftat efteråt att det är just denna ”familjeidyll” som blir så oerhört provocerande. Att jag inte fått detta gratis, att det varit ett liv av bortprioriteringar, hårt arbete och en slingrande stig att få detta att fungera i mitt liv blir betydelselöst i sammanhanget, därför att en annan människas smärta är alldeles för närvarande och skymmer utsikten. </div><div><br></div><div><div>Jag menar på att det ibland är svårt att möta andra människor som representerar något som väcker en djup smärta av förlust eller representerar något man själv önskat sig men där livet medförde andra saker. </div><div><br></div><div>Min sorg handlar om att se att jag och det liv jag lever blir en projektion för någon annans smärta och att just den smärtan blir i vägen. Där min vilja till vänskap blir underordnad någon annans förlust och smärta.</div></div><div><br></div><div>För mig har det varit en sorg att förstå att människor jag gillar, tycker om eller älskar väljer bort mig eller väljer bort delar av mitt liv för att de krockar så mycket med deras identifikation eller deras smärta. Det blir inte mig de ser längre eller mig det väljer. Det väljer bort det jag representerar genom de val jag gjort i mitt liv. Det kan fortfarande fladdra till i mig av sorg när jag ser detta hända, men någonstans inser jag att det enda jag kan göra är att fortsätta vara mig och leva mitt liv. Jag kan bara välja vilka jag ska älska, hur mycket glädje jag vill ha, hur mycket sorg och smärta jag tål och när det är dags att öppna eller stänga min inre dörr. </div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-33071078615524712192015-04-06T02:37:00.001+02:002015-04-06T02:37:46.021+02:00Vi är varandras fyrar när livet stormar.<div>Vi är varandras fyrar när livet stormar. Vi måste bara tillåta oss själva och varandra att vara det. </div><div><br></div><div>Det är oftast genom att se andra uppleva eller genomleva saker som man kan identifiera delar av sig själv. Det är därför jag tror det är så viktigt att vi delar med oss eller ta del av andras berättelser. </div><div><br></div><div>Vi har olika gåvor, olika begåvningar. En av mina är att jag har lätt för att fånga upp nyanser och samtidigt lätt att överblicka skeenden som har med mänskliga relationer att göra. Jag uppfattar saker i tidigt skede. </div><div><br></div><div>Att se mitt barn med depression och hur han kämpar med en existentiell livskris har fått mig att inse hur handfallna vi är över denna sjukdom och det faktum att det finns själsliga sjukdomar de allra flesta har dålig kunskap om. </div><div><br></div><div>Jag vet en del, eftersom jag själv har lidit av depression och själv genomlevde en omtumlande livskris som tonåring. Då såg man det mest som tonårsproblem och fortfarande har man svårt att se depression och livskriser hos unga människor. Man tillskriver det oftast till något som har med åldern att göra.</div><div><br></div><div>Många förväxlar depression med någon form av ledsnad. Det har sällan med att vara nedstämd i vanlig bemärkelse, snarare en tung känsla av avdomnande. Att vara frånvarande i sitt eget liv. När känslorna kopplas på är det oftast ångest som knackar på först. </div><div><br></div><div>Min son uttryckte när han åt i eftermiddag att det kändes så märkligt. Att hunger och mättnad flöt ihop och att skillnaden inte var tydlig. Det kändes mer som samma slags hål i magen före maten och efter maten. </div><div><br></div><div>Jag minns själv att när det var som värst så vilade min vardag helt på referenser. För min del åt jag alldeles för mycket för att jag var så livrädd att vara hungrig. Jag duschade för att jag visste att det var så jag tog hand om kroppen, inte för att jag hade förmågan att känna mig varken smutsig eller ren. </div><div><br></div><div>När jag stod en morgon och sminkade mig insåg jag att jag den dagen la make up mer i stil med "fake it until you make it" och att jag inte kunnat göra det på mycket länge. En vän till mig sade en gång att ju mer fräsch hon såg ut, desto sämre dag försökte hon maskera med sitt utseende. Jag lyckades aldrig fixa ytan hur jag än mådde just då. Idag inser jag att jag mår såpass bra att jag är i stånd till det. Det krävs en viss mått av välmående för att maskera en tillfällig svacka. </div><div><br></div><div>Ikväll beskrev en person på ett målande sätt hur det är att köra bil på Island när det snöat och vägarna knappt har vägpinnar. Att det handlar mycket om att gissa var vägarna går. En väldigt bra illustration av depression. Att tillvaron handlar väldigt mycket om att gissa sig fram eftersom känslorna, våra inre vägpinnar försvunnit. Vi blir blinda inför oss själva och det enda som vägleder oss är de erfarenheter vi hunnit bygga upp. Erfarenheten av en tonåring och erfarenheten av någon runt fyrtio skiljer sig avsevärt. </div><div><br></div><div>Jag är envis, går över gränsen till tjat, därför att jag vet vikten av rutiner. I ett inre landskap som är nästintill väglöst är rutiner livsviktigt. Att sova, att äta, att röra sig och att träffa människor fastän man inte tror sig ha lust. Om och om igen predikar jag detta för min familj. Vikten av att dela in dygnet i samklang med övriga världen, därför att man redan känner sig som i en isoleringscell. </div><div><br></div><div>Vi samtalar mannen och jag. Han handfallen och maktlös inför det som sker. Vi konstaterar att jag pga min förmåga att envist hålla mig fast vid övertygelsen om att det jag kände och upplevde inte var hela sanningen och min förmåga att kommunicera dämpat effekten av min långvariga depression gentemot familjen. Där det har varit kännbart är ekonomin som blivit lidande. Att leva fem personer på en lön är ansträngande och väldigt slitsamt. Där har mannen fått dra ett enormt lass. </div><div><br></div><div>Däremot har vidden av hur jag mått inte slagit ner hos oss som det skulle ha kunnat, just därför att jag råkar ha en enorm förmåga att anstränga mig till min bristningsgräns i att hålla saker inombords. Detta genom att kamouflera med en annan form av "pratighet". Vår sons depression synliggör en okunskap om hur depressionen kan se ut i vardagen därför att jag ensam bar mycket av den effekten inom mig. Jag tänker att om jag inte gjort det, så kanske jag kunnat må bättre mycket tidigare. </div><div><br></div><div>Att be om hjälp, se till att skaffa hjälp och visa sin sårbarhet är väldigt viktigt. Att vara duktig är ingen bra egenskap. Det är viktigt att berätta hur det är och begripa att genom att berätta, kan man få ett bredare perspektiv och en klarare insikt om alternativa vägar ut. </div><div><br></div><div>Min egen erfarenhet gör att jag kan se nyanser. Den jag beundrar mest förutom han som lider av detta är sonens tvillingbror. Han kan uttrycka att han inte förstår, han kan utbrista i frustration det han inte mäktar med, men hela tiden lyhörd och där han kan visar sin kärlek till sin bror. </div><div><br></div><div>Jag tänker att kärlek, tålamod, vilja att hitta lösningar och att strävsamt leta vägar ut, är en väldigt bra kombination. Jag väljer att vara väldigt öppenhjärtlig om detta, just för att det delas alldeles för lite om livet som det är. Det är roligt att se era vinglas, er glädje etc, men livet rymmer också detta och det finns människor som genomlever saker. Ibland får vi mer än vad vi orkar, men vi överlever ändå. </div><div><br></div><div>Livet är beskaffat på så sätt att vi läker hur osannolikt det än känns. Det tar bara tid. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-25380741986232478012015-03-30T23:37:00.001+02:002015-03-30T23:37:32.620+02:00Vårt moraliska ansvar som människor i åtskillnadens tid.<div>"Man har moraliskt ansvar för sina handlingar och sina ord, men också för sin tystnad." Bodil Malmsten</div><div><br></div><div>Det händer något märkligt i vår tid. Där används kunskap om rättigheter i ett syfte att rättfärdiga ignorans, i syfte att fylla uttryck och begrepp med ett nytt innehåll och att ta sig rätten att vara något samtidigt som man avsäger sig den rättmätiga beskrivningen av ett handlande, en attityd och av uttalanden. </div><div><br></div><div>Det ger mig en surrealistisk känsla när människor omger sig med tyckande och åsikter i tät sammanblandning med kunskapsförakt och förakt för politiker och journalister. Att vara kritisk innebär att man har åsikter i nära förbund med kunskap, fakta och förmåga till analyser och reflektioner. Att svepa om sig ignoransens kappa utan att ha en förankring i kunskapsinhämtning är inte att vara kritisk, det är att hänge sig åt tyckande. </div><div><br></div><div>Oavsett vad man väljer för förhållningssätt till liv, samhälle och sin omvärld, är det viktigt att förstå att den egna individen påverkar och är med om att forma det som sker och inte sker. Hur politiska vi tycker att vi är eller inte är, är det inte partipolitiken som gör skillnad i det stora hela, det är den mänskliga politiken som gör skillnad. Att vara människa, att vara levande, det är att vara politisk, oavsett om man vill eller ej. Det är just därför som både det vi uttrycker och det vi väljer att vara tysta inför eller när vi vänder bort blicken räknas. </div><div><br></div><div>Det jag tänkt mycket på under de senaste åren är att det inte är det vi säger, utan det vi väljer att låta bli att säga som har störst påverkan för oss själva och vår omvärld. En fråga jag börjar ställa mig allt mer är vad jag ger min röst åt genom att välja tystnad. En fråga jag tror är allt viktigare och något vi oftare bör ställa oss själva och andra. </div><div><br></div><div>Det är bisarrt när människor agerar rasistiskt, uttalar sig rasistiskt och ändå vill avsäga sig den rättmätiga beskrivningen. Som att ta sig rätten att vara på ett vis, men beskrivas på annat vis. På vanlig svenska brukar det kallas hyckleri. Det är som om människor blivit dummare och ohederliga. Det mest hederliga är ändå att stå för det man säger och gör och då använda de begrepp som redan finns i vårt språk. En rasist är en rasist. En sexist är en sexist. En homofob är en homofob. </div><div><br></div><div>Det handlar inte om hur trevlig människan är. Det finns trevliga rasister, liksom otrevliga. Det finns otrevliga antirasister och trevliga sådana. Rasismen har ingen hudfärg, nationalitet eller kön. Den kan hittas överallt. Att vara gift med någon med annan etnisk bakgrund eller ha vänner med annan hudfärg gör en inte mindre rasistisk om man väljer att uttrycka sig så. Personligheten någon har ger inget fripass från det man väljer att uttrycka i åsikter och handlingar.</div><div><br></div><div>Det värsta med rasismen är att det bara är toppen av ett isberg, det som syns i malströmmen av den människosyn som skapar hierarkier, åtskillnad och syndabockar. En människosyn som är så godtycklig och helt utan anständighet att den efter hand byter skepnad och letar nya offer att sikta in sig på. Historien har visat det gång på gång. Henrik Arnstad beskrev hur rasismen blev en motor för fascismen och jag har tänkt på den meningen ofta.</div><div><br></div><div> Att åtskillnad ger turbo till rädda människor i ett försök att "rädda" sig själva först. Precis som att forskningen visat att mobbare oftast mobbar andra som en strävan att själva slippa bli mobbade. Rasismen är det första som blir synligt i åtskillnadens människosyn, men långtifrån det enda som händer. Den kommer bara att ge alibi att hitta nya målgrupper. </div><div><br></div><div>När vi väljer att vara tysta inför andra människors högljudda försök att göra åtskillnad, det är då vi blir medlöpare. När vi väljer att vara tysta inför andra människors aktiva val till okunskap, det är då vi börjar gräva både vår egen som andras gravar. När vi väljer bort tillfällen att ta till oss andra människors utsatthet för att vi själva inte erfar det, det är då vi börjar resan till att bli "en liten lort". </div><div><br></div><div>Det är som Bodil Malmsten uttrycker: "Man har moraliskt ansvar för sina handlingar och sina ord, men också för sin tystnad." </div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-73109085269965140972015-03-11T22:57:00.001+01:002015-03-11T22:57:01.001+01:00Övning synliggör för oss vad som är möjligt.<div><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://lh3.googleusercontent.com/-1kAytRdER64/VQC6K4VPB-I/AAAAAAAACNo/QU4W7LMR3nY/s640/blogger-image--681738212.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh3.googleusercontent.com/-1kAytRdER64/VQC6K4VPB-I/AAAAAAAACNo/QU4W7LMR3nY/s640/blogger-image--681738212.jpg"></a></div><br></div><div>I<span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">dag på träningen kom det en person jag sett frekvent på olika träningspass. Vi svettades tillsammans igår och hon dök upp idag och var både nyfiken och spänd inför en högintensiv halvtimme. Hon var lite nervös för att inte hänga med ordentligt. Det fick mig att inse att vi ofta fastnar i förväntningar om att prestera mer än att uppleva. Jag replikerade med att det heter ju att vi tränar, just för att vi övar och inte för att vi är där för att vi redan kan allt. Sedan vad vi övar på är ju olika för oss alla. </span></div><div><br></div><div>Jag själv är där för att öva på att fokusera, öva på att anamma att jag inte måste vara bäst, öva på att utstå tillfällig fysisk smärta, öva på att acceptera min kropp som den är, öva på att vara uthållig, öva på att tänja på min bild om vad jag tror att jag klarar av och mycket mer, men framförallt att öva på att må bra med hela mig. </div><div><br></div><div>Häromdagen sa jag till min son att jag upptäckt att jag är mer tävlingsinriktad än vad jag tror. Han skrattade åt mig och menade på att det hade han minsann vetat om länge. Däremot tävlar jag till huvuddelen mer mot mig själv och jag tänker att till viss del är det bra, men att vi också behöver sporras av andra. Balans som i så mycket annat. </div><div><br></div><div>Det finns en hårfin balans i att vara tävlingsinriktad och jämföra sig med andra. Det gäller att göra det för att sporra sig själv och inte för att värdera. Om man lyckas hålla det på ett sunt sätt, finns det en ärlighet som jag kommit att beundra. En avsiktsförklaring om att ge sig själv chansen att åstadkomma förändring och förbättring med något man vill och i det finns också en vilja att entusiasmera andra, samt att genom erkännande av vad andra åstadkommit låta sig inspireras av någon annans strävanden. </div><div><br></div><div>I andras vinst bor möjligheten att själv förverkliga något. Där någon övervinner hinder finns möjligheten synlig även för andra. Jag har en vän som jag ibland "retas" med för hennes tävlingsinstinkter, men det är genom henne jag lärt mig att det också bor en stor vilja att både låta sig entusiasmeras som att inspirera. Jag tänker att förväntningar också föder löften. Det är ofta så att en person som förväntar sig något också är beredd att ge. </div><div><br></div><div>Träning är att öva sig i att inte alltid prestera som man vill, men ändå öppna dörren till möjligheten att göra det. Att tävla mot andra är att utforska gränserna för vad man kan och låta sig inspireras och öva sig i att vara tacksam mot människor som ger möjligheten att se sig själv i ljuset av andra. </div><div><br></div><div>Vi lär oss ofta att det är fult att jämföra oss, men idag slog insikten till om att det blir fult när vi lägger värderingar i våra prestationer och ser det som måttstockar för hur mycket vi är värda. Det är då det stjälper över på ett destruktivt vis. Däremot är jämförelsen till allas fördel om vi ser det som att vi visar varandra vägen till vad som är möjligt. Att träna är just det, att öva sig i att testa vad som är möjligt och att jämföra sig i dess positiva bemärkelse är att sporra sig själv att förflytta sina egna gränser. </div><div><br></div><div>En av mina styrkor är att jag inte låter mig hindras av att inte vara lika bra som andra, att andras förmågor snarare visualiserar ör mig vad som också är möjligt för mig. Däremot har jag ibland sett att det för många blir provocerande när någon plötsligt blir lika bra på något eller kanske tillfälligt bättre. Jag tror att det är nödvändigt att öva på det, att glädjas åt andras framgångar och att det snarare finns möjligheter när människor går om en i färdigheter. Att det snarare handlar om att vi genom det ger varandra nya möjligheter istället för att vi ska känna oss hotade. </div><div><br></div><div>Jag är en väldigt nyfiken människa och läser på om både ditt och datt. Jag möter ofta människor som provoceras när jag kan något de inte kan, som om min kunskap nedvärderade dem på något vis. Detta har ofta förvånat mig, då jag tänker att kunskap är till för att delas och inte användas som ett medel att värdera varandra. Jag möter också de människor som inte känner sig hotade av vad jag kan, som snarare ser kunskaper som en gigantisk marknad i tankar, erfarenheter och färdigheter. Det skapar en grogrund för tillväxt eller möjlighet att vila i varandra. Sådana relationer har jag börjat uppskatta mer och mer. </div><div><br></div><div>Återigen tror jag att perfektion låser oss, begränsar oss och kväver möjligheter. Jag tror det är nödvändigt att sträva efter att träna oss i olika fält, inte att förvänta oss resultat innan vi ens börjat öva oss. </div><div><br></div><div>I oss bor möjligheter och hur vi låter de växa beror på vår villighet att ge oss själva bra förutsättningar och det gör vi genom att glädjas åt det vi redan kan och ge oss chansen att öva för att bli bättre. I den resan behöver vi andra mer än vad vi tror. Tack alla ni som sporrar mig, inspirerar mig och gläder er med mina strävanden som resultat. Ni ger mig mervärde i livet. </div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-81708048734115311002015-02-17T16:27:00.001+01:002015-02-17T16:27:45.037+01:00Vi behöver nåd<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://lh4.googleusercontent.com/-HV8QeGIs4aw/VONdoBH4MhI/AAAAAAAACM4/ScSIyYhYbaE/s640/blogger-image--1412405655.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh4.googleusercontent.com/-HV8QeGIs4aw/VONdoBH4MhI/AAAAAAAACM4/ScSIyYhYbaE/s640/blogger-image--1412405655.jpg"></a></div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;"><div class="separator" style="clear: both;">Jag blir starkt påmind om det svåra i att dela det som smärtar oss, det som handlar om känslor av misslyckanden, ensamhet och meningslöshet. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">I vårt sekulariserade samhälle har en icke formulerad religion tagit ett gigantiskt grepp om oss och just för att den inte är definierad och har ett namn kan vi inte förkasta den och ifrågasätta den som man kan med religioner. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">I sju år har jag kämpat med konsekvenserna av en överväldigande känsla av att inte höra hemma i livet, att vara så desillusionerad att meningen med allt försvunnit och där alla former av känslor mer och mer förlorat färg, form och lukt. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Att begripa det som händer tog tid för mig att greppa och att förklara det för andra kändes som en direkt omöjlighet. Främst för att jag som aldrig hade svårt för formuleringar och ord plötsligt stod i det omformulerbara. Att jag som var så kapabel plötsligt blev oförmögen till det mesta, i perioder tom att sköta min egen hygien eller att äta. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Just detta att det dag för dag kunde skilja sig åt. Att ena dagen klarade jag allt och andra dagen knappt ta mig ut ur sängen. Hur förklarar man en sådan inkonsekvens och motsägelsefulla bilder av en själv? Hur lyckas man ens förklara det för sig själv utan att bli förvirrad? </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Det är då bemötanden med att man inte ska tänka och grubbla så mycket får en att vrida sig i vanmakt, just därför att man under alla försök att låta bli fått en själv att förstå att det är lika enkelt som att bli en hund. Att kommentarer som det mer understödjer ens smygande tankar om att ge upp livet snarare än att fortsätta kämpa som ett gnu man gjort från dag ett. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Det är då som förslag om att man ska tänka mer positivt, göra affirmationer och läsa litteratur likt Mia Törnblom gör att något inom en dör, för det enda de förslagen visar är hur ensam man är. Att det är ens eget förbannade fel att man inte får till livslusten, som om det är ett medvetet val likt den att jag väljer potatis eller ris till middagen. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Ensamheten i mörker är förfärlig. När någon ger ett klämkäckt förslag om meditation, mindfullness eller att tänka positivt handlar det inte bara om att man vill hjälpa någon, det handlar främst om att man vill hjälpa sig själv från det man själv inte hanterar, som otillräcklighet, någons överväldigande sorg eller det man upplever som negativt. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag är helt övertygad om att människor inte gör detta av elakhet eller för att det inte bryr sig. Min erfarenhet är snarare att många bryr sig väldigt mycket. Vi hittar lösningarna i den tid vi lever och just i vår tid är det främst framgångssagor och bilden av den kapabla människan som dyrkas allra mest. Vi mår inte bra av att påminnas om att det finns fler perspektiv. Så är det med de flesta religioner att det är allra lättast att härbärgera de enkla förklaringarna och de enögda perspektiven. De är lättast att begripa och förhålla sig till. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Det är vår tids stora religion. Darwinismen iklädd manteln av självförverkligande, hälsoiver och strävan efter välbefinnande. Jag tror inte det är en slump att psykofarmaka är en av de mediciner som konsumeras mest, att Wellness industrin är så stor och att självhjälpsindustrin växer. De böckerna tar över psykologihyllorna i bokaffärerna. Helt okritiskt tar vi allt med hull och hår. Jag personligen tror att man kan hitta lösningarna i det mesta, men vi mår alltid bra av en sund kritik. Inga svar eller lösningar är allmängiltiga. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag är på väg. Såg bilden och insåg att det är vi alla, alltid. I olika hastighet, från olika förutsättningar och till olika destinationer. Vi är alla på väg, alltid och har alltid varit det. Ibland behöver vi helt enkelt stanna upp för att se om vi vill dit vi tror att vi vill eller behöver vila. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Det är när jag har ett barn som kämpar med liknande känslor och mår väldigt dåligt som jag begriper hur svårt det är att prata om detta. Om det varit svårt att prata om sin egen resa, är det nästintill tabu att prata om ett barn som mår dåligt. Jag å andra sidan tror det är nödvändigt att prata om detta. Att det finns passager genom alla människors liv som innefattar smärta, sorg och otillräcklighet. Att när vi gör det hjälper vi varandra att förstå att livet är så mycket mer än perfektion. Att vi ger varandra erkännande om att vi alla gör så gott vi kan med det medel vi har och att vi kommer långt på det. Det är ok att förtvivla och att det inte innebär att hoppet och möjligheterna försvunnit från oss, att det snarare kommer stärka oss i det långa loppet och hjälpa oss med medkänsla över det imperfekta. Vi behöver mer av sådant. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Det är så ruskigt svårt att navigera genom sitt eget vuxna liv, att se sitt barn stukas redan i starten är så smärtsamt att det är svårt att beskriva och det som gör mest ont är att ens barn har det så mycket värre. Jag har mina erfarenheter, mina år och uppbyggda nätverk. Mitt barn har bara mina och andras ord om att det faktiskt blir bättre. Att våga när sikten inte riktigt är klar kan kännas övermäktigt då och då. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Framför mig på bordet ligger boken om Kristian Gidlund som gett mycket för att få ett långt liv. Att inte hitta sin egen livslust är också att leva med skam. Skammen att ha något andra skulle göra vad som helst för det man själv har oförmågan att glädjas över. Jag tänker att vi alla har utmaningar och det ena är inte finare än det andra, endast att vi kan lära av det som är olikt oss. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Framförallt måste vi våga berätta om när livet skaver och gör ont, oavsett anledning. Vi behöver mer barmhärtighet eller som någon en gång uttryckte det, vi behöver ge både oss själva och andra nåd. </div></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-90957714825447585012015-01-30T23:16:00.001+01:002015-01-30T23:16:00.083+01:00Att orka se långt trots att sikten är skymd.<div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://lh3.googleusercontent.com/-IuEORPhD5_8/VMwCnhh8qaI/AAAAAAAACMo/LcCsCyldGtU/s640/blogger-image--1293242638.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh3.googleusercontent.com/-IuEORPhD5_8/VMwCnhh8qaI/AAAAAAAACMo/LcCsCyldGtU/s640/blogger-image--1293242638.jpg"></a></div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;"><div class="separator" style="clear: both;">Jag har skrivit om det förut. Detta att vi lever med förväntningar av livet utifrån att det är perfektionen som blivit norm. Jag tror det är livsviktigt att förstå att mänsklighet också handlar om det livet som bjuder på misslyckanden, grå vardag, väldigt lite glamour och mycket tröskande i olika försök och strävanden som kanske inte utmynnar i det vi eftertraktar. Att det kan bli väldigt bra ändå. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Trots detta inrymmer livet en magi mer fantastisk än vad perfektion någonsin kan ge. Att i utrymmet långt ifrån perfektionen föds vår förmåga till medmänsklighet, empati och styrka. Det är i svårigheter vår förmåga till djup, bredd och kärlek utvecklas mer. Det är relationer som tål lite tyngd, ifrågasättande och besvikelser som blir vackrast. Relationer som inrymmer lite tristess, explosivitet och förväntningar som är de som överlever i längden. Jag har förmånen att ha sådana relationer, det är en ynnest. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag tror så mycket på långsiktighet. Att ha visioner, tålamod och uthållighet, att orka vänta och inte förvänta sig allt "nu". Jag har upptäckt att saker blir så mycket bättre när man orkar vänta på rätt tillfälle, när man gör saker av rätt anledning och när man ser till att få den hjälp man behöver. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Förr tränade jag för att gå ner i vikt eller för utseendets skull. Det var först när jag började träna för mitt psykiska välbefinnande, min själsliga överlevnad och för att stärka mitt mentala jag som träningen på allvar landade i mitt liv. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">De senaste tre åren har varit en resa för mig att må bättre genom att använda mig av träningen som redskap. Jag tillhör de människor som tenderar att göra de mesta till överdrifter. Det resulterade i att jag valt bort psykofarmaka som en väg att må bättre. Inte för att jag tror att det är fel utan för att jag inte trodde att det var rätt väg för mig. För det valet har jag fått ta emot massiv kritik, allt ifrån idiotförklarande av min intelligens till att få upp i ansiktet hur egoistisk jag är mot min familj. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag vet att det finns tillfällen då mediciner är den enda vägen för att öppna upp dörren till tillfrisknande. Jag ska vara mycket öppenhjärtlig här, av den anledningen att jag tror vi måste börja prata om dessa ting. Jag vet min egen förmåga och vad jag klarar av för umbäranden. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Så länge jag kan minnas har jag levt med insikten om att jag inte alltid har velat leva. Inte så att jag egentligen alltid velat dö, bara periodvis. Att leva sig igenom sitt liv när avslut ofta känns som ett alternativ gör att man ser sina gränser väldigt tydligt. Det märkliga är att man också möter en mycket udda form av styrka. En styrka som både är urstark och ytterst skör. Med förmågan att formulera, verbalisera och att vara känslosam har jag kunnat navigera mig igenom de flesta bränningar. Det har varit ytterligheterna som lyckats hålla mig levande. Där i skären, bråddjupen och förtvivlan vet jag hur jag överlever. I ett landskap där toppar och dalar skulle suddas ut, där skulle jag förlora både kompass och karta. Så är det inte för alla, men så är det för mig. Det gäller att veta vem man är.</div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Träningen har blivit ett verktyg att stärka mig till både kropp och själ. På vägen har jag lärt mig att fokusera på mina egna mål och inte dras med i andras. Att jag lyckas hålla distans till skönhetsideal, kroppsfixering och "äta rätt djungeln". För ett och ett halvt år sedan började jag kolla min kost, främst för att en tung kropp begränsar och gör träningen jobbigare och för att jag ville ta itu med min sömn som inte fungerade som den skulle. Min PT och dietist som jag hade då (tack bästa Sierra) hjälpte mig att hålla mig undan från matscheman, dieter och Quick fix. Idag tränar jag mindre, äter varierat och vanligt och sover bättre. Sedan augusti månad har jag gått ner två BH- storlekar och största anledningen är bättre sömn. Då har jag ändå haft den mest belastande hösten sedan jag blev förälder och våren ser inte ut att bli bättre på den fronten. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Vad vill jag säga med detta? Det jag vill lyfta fram är att det går att tänka långsiktigt och hoppa över Quick Fix. Det mesta går om anledningarna till det man gör handlar om det som är bäst för en själv och inte görs för att uppfylla ett ideal som mer handlar om att jaga en perfektion snarare än att må bra. Jag tror det är så viktigt att vara trygg med att det bästa man gör just nu är gott nog (tack bästa Karin!) och att varje nu erbjuder nya möjligheter. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">För mig har det varit viktigt att göra det lilla hela tiden, trots att man inte ser omedelbara resultat och trots att man inte ser förändring just nu. Att göra det lilla man kan i varje nu och att acceptera det som är istället för att tråna efter det perfekta. Att göra det du tror är bra, trots att sikten är skymd. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Resan är inte över än, men idag mår jag så otroligt mycket bättre, sover fantastiskt mycket bättre och är avsevärt mycket piggare. Mitt liv som förälder har inträtt på en nivå så sjukt mycket jobbigare än vad de första fem åren någonsin var. Idag skulle jag mycket hellre ha alla sömnlösa nätter jag klagade över då än det som är nu. Trots påfrestningar känner jag hur jag ändå håller på att bli friskare i min själ och mår bättre än vad jag gjort på sju år. Det jag kan tacka är min förmåga att orka hoppas på det jag ännu inte förmår se, min träning och de människor som stöttat mig och stått ut med mina "ups and downs". </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Våga säga nej till att låta perfektionen bli norm i livet, var rädd om dina relationer, rör på kroppen och påminn dig varje dag om att det bästa just nu är gott nog. Framförallt acceptera sig själv som man är. Jag tycker jag lyckats rätt bra med livet trots att jag haft döden nafsande i hälarna. </div></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-10901519002162416532014-09-10T22:05:00.001+02:002014-09-10T22:29:59.504+02:00Att älska för det som är, inte det man tror ska vara.<div><br></div><div><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://lh4.googleusercontent.com/-KdgRgOKXDX4/VBCugqU51fI/AAAAAAAACMQ/GWVcRNleh3E/s640/blogger-image--374390748.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh4.googleusercontent.com/-KdgRgOKXDX4/VBCugqU51fI/AAAAAAAACMQ/GWVcRNleh3E/s640/blogger-image--374390748.jpg"></a></div></div><div><br></div><div>Vi har bara våra egna liv, våra egna erfarenheter och våra egna känslor att referera till. Om vi har tur möter vi då och då människor som korsar vår väg och som ger oss resonans och vi får ögonblick då vi kan se oss själva genom någon annan människa. Det är därför jag så helhjärtat tror på relationer och att relationer är det viktiga fundament vi behöver utgå ifrån för att utvecklas som människor. </div><div><br></div><div>Genom möten blir "vi till" och ser vilka vi är och får möjlighet att spegla andra. Det är där i mötet, vårt växthus för medmänsklighet, empati och kärlek odlas och växer till. Jag tror nämligen att en av de bärande paradoxerna är att det är när vi genom andra får syn på oss själva, som vår förmåga att se andra skapas. Den största välgärningen vi som människor kan göra är att låta andra bli varse att vi ser dem och att vi i största mån ser det vackra som finns i den personen. </div><div><br></div><div>Jag är långtifrån klar med min resa i depressionen spår och de existentiella frågornas tillspetsade dans, men denna sommar har gett mig så mycket energi i form av ljus, kärleksfulla möten och naturupplevelser att jag kunnat kliva upp på nästa platå i mitt tillfrisknande. Jag läste precis hos en vän texten till en sång som jag minns från min tonår och just en rad har följt mig genom åren och de svåraste dagarna. Meningen "ensamheten har stränder in mot ljuset", är en paradox som när man förstår den bär så mycket kraft i sina ord. Just den meningen har burit mig så oändligt många gånger.</div><div><br></div><div>Jag berikas av en väv av skiftande relationer och det är ofta jag fylls av tacksamhet över den rikedom som finns i mitt liv. Den relation i mitt liv som lärt mig mest om acceptans och att skilja på "mina och dina känslor" är den jag har till mannen i mitt liv. Vi som varit ett par i tjugo år, gifta i sjutton och som jag känner en stor trygghet med. Vår gemensamma väg har inte alltid varit rak och enkel, men den har alltid kantats med en vilja grundat på strävan efter förståelse och nyfikenhet. </div><div><br></div><div>Idag fyller han år och våra barn har olika åsikter om just det här med åldern. Där ena sonen tycker han ser ut som en gubbe, tycker dottern att han ser mycket yngre ut än mig. Jag försökte förklara att när vi känner människors sanna jag och inre värld då avspeglar det sig i hur vi ser på dem. För henne är pappa den lekfulla, tålmodige och tryggheten. För vår ena son är det jag som representerar det där. Det jag konstaterar idag är att jag känner en stor tacksamhet och ynnest över att få åldras med den man som vågat och orkar stå vid min sida när livet stormat för mig. </div><div><br></div><div>När jag födde vår dotter ville jag inte ha lustgas, eftersom det gav mig en sådan traumatisk upplevelse av illamående när jag födde våra tvillingar. Det finns få saker jag som avskyr så mycket som just illamående. Det som hände var att i slutskedet av min förlossning med dottern vill jag ge upp och ber om vad som helst bara jag slipper den ohyggliga smärtan. Det min man gör är att skaka på huvudet åt barnmorskan och artikulerar i en viskning utan ljud att "hon klarar det här" vilket leder till att hon och mannen står vid min sida och stöttar mig. </div><div><br></div><div>Min Mattias vet att det är just så jag fungerar. Att är jag trygg med att någon finns vid min sida, håller min hand och bekräftar sin tro på min förmåga, då hittar jag den också i mig. Då orkar jag tro på det som finns i mig och gräver fram alla de redskap jag behöver. Sedan kan de ta tid, för jag är en människa som behöver tid, mycket tid. Vi är olika, har olika styrkor och olika begåvningar. Vår gemensamma "framgångssaga" handlar till stor del om att vi orkar stå ut med olikheterna som blir när man har "komplettering av varandra" som gemensamt fundament och inte att vara lika varandra. Vi hämtar kraft ur olikheterna och variationsrikedom. Det ligger en utmaning i det valet och det är att överbrygga just olikheterna. Vi har genom åren kommit till en acceptans med det och uthållighet när skarven ibland blir både kännbar och utmanande. </div><div><br></div><div>Jag ser fram emot att åldras med dig Mattias. Att fortsätta resan att utvecklas och acceptera det som är och inte alltid fixera oss vid det vi tror vi vill ha. Tack för åren du ger mig <3</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-71609344128244885032014-09-04T09:12:00.001+02:002014-09-04T09:12:28.372+02:00Perfekta relationer<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><table cellpadding="0" cellspacing="0" class="uiGrid _51mz _5f0n">
<tbody>
<tr class="_51mx"><td class="_51m- vTop _5ep5"><div class="clearfix">
<div class="_42ef">
<div>
</div>
<span class="_5shl fss"></span></div>
</div>
</td><td class="_51m- vTop _5ep6"><div class="fsm">
<div class="text_exposed_root text_exposed" id="id_54080b8b5de0f9500212183">
Perfekta relationer<br /> <br /> Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja. <br /> <br /> När man pratar relationer tänker de flesta på den relation man har till en livskamrat, pojkvän/flickvän eller någon man bl<span class="text_exposed_hide">...</span><span class="text_exposed_show">ir kär i. Jag menar på att oavsett karaktären på relationerna så är det ytterst få saker som skiljer. Det finns något grundläggande som går igenom alla sorters relationer. <br /> <br /> Det som skiljer de relationerna som "misslyckas" med de man håller liv i har jag kommit fram till handlar om den genuina viljan att lära känna någon såsom den är. Drivkraften som handlar om förståelse och viljan att erfara det som inte är jag. <br /> <br /> Många fastnar i behov. Vad andra kan göra för "mig", hur bekräftad man känner sig eller hur någon annan får en att känna. Jag tror att sådant kan berika en relation väldigt mycket, men om man tänker relationer i termer av överlevnad i tid och genom konflikter och besvikelser måste det finnas mer av vilja, förståelse och nyfikenhet från båda parter. <br /> <br /> Vi kan inte förvänta oss av andra att de blir praktiska lösningar i våra egna liv, det vi kan är att med glädje ta emot när vi får det i gåva. Gåvor handlar om att någon vill, kan och förmå ge just nu, utan tyngden av förväntningar. <br /> <br /> Att ha ynnesten att ha människor i ens liv som vågat, orkat och framförallt närt en vilja att ha någon form av relation till en, är bland det finaste man kan erfara. För att lyckas med det, krävs att var och en tar ansvar för det man väljer att ta med i det gemensamma utrymmet, själva relationen. <br /> <br /> Det är inte perfektionen som är eftersträvansvärt. Det är att erfarenheterna tillsammans ska vara värt den smärta som är ofrånkomligt i alla nära relationer. Vågar vi gå på djupet kostar det, men de vinster man skördar är ojämförbara med förlusterna.</span></div>
</div>
</td></tr>
</tbody>
</table>
</span>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-78309816504505387472014-09-04T09:09:00.001+02:002014-09-04T09:11:40.469+02:00Mentalisering<div class="text_exposed_root text_exposed" id="id_54080bc71d4d30448622609">
<br />
<br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie<br /> <br /> I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla<span class="text_exposed_hide">...</span></span><span class="text_exposed_show"><span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"> andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre. <br /> <br /> Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.<br /> <br /> När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.<br /> <br /> Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord. <br /> <br /> Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt. <br /> <br /> Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.<br /> <br /> Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.</span></span></div>
Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-23999219046026969962014-09-04T09:02:00.001+02:002014-09-04T10:35:08.276+02:00Nyfikenhet<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">När jag ser dig, ser jag också mig.</span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-OnExrq2dkcY/VAgNR4MhCBI/AAAAAAAACMA/C4kXhovtnWk/s1600/DSC_0014.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-OnExrq2dkcY/VAgNR4MhCBI/AAAAAAAACMA/C4kXhovtnWk/s1600/DSC_0014.JPG" height="263" width="400"></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="text_exposed_root text_exposed" id="id_54080bc71d3118a72397969">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Nyfikenhet. Det mest spännande i livet enligt mig är att möta människor som tar sig tid, vågar och går andra till mötes genom att bära nyfikenhetens glasögon med sig. Att ge sig chansen att se världen och sina egen världsbild i andra perspektiv. <br> <br> Det behöver inte innebära att jag delar åsikterna som bär de olika perspektiven, men min erfarenhet säger mig att när vi vågar detta tar vi död på tvärs</span><span class="text_exposed_show"><span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">äkerheten och det absoluta. <br> <br> Jag tar gärna del av andras perspektiv och erfarenheter, det berikar mig. Något som är säkert är att det nödvändigtvis inte behöver innebära att jag kommer att ändra min ståndpunkt eller att du kommer att göra det. <br> <br> Men kanske kommer vi båda till insikten om att erfarenhetsbasen är så stor att vår egen syn på saken inte är allenarådande, utan del av något Mycket större. Att vi inte behöver känna oss kritiserade som människor, för att vår syn inte delas av andra. <br> <br> Jag kommer aldrig förvänta mig att du ska tycka som mig. Det jag kommer att förvänta mig är bara att min version också är giltig och om du vågar, stanna med mig och se ur mitt perspektiv ett tag. Det kommer inte att göra din version sämre eller mindre giltig. <br> <br> Ställ gärna frågor, något jag själv försöker komma ihåg. Berätta gärna hur du tänker, försök undvika hur saker är. För nyfikenhetens förutsättning är att våga fråga, både sig själv och andra. <br> <br> Jag älskar nyfikenheten just för att den berikar mig och hjälper mig att se världen ur ett mångfacetterande ljus. Det är inte alltid lätt att vara nyfiken, för tvärsäkerheten vill gärna ta all plats, men lyckas vi tillsammans kan magiska samtal äga rum.</span></span></div>
<br>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-9552361193645311702014-08-12T18:40:00.001+02:002014-08-12T18:44:18.859+02:00Svängdörrar som kan hela.<div><br></div><div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Härom veckan såg jag en delad länk på flera håll som handlade om handlingen i "Sagan om ringen" trilogin. Den delen som handlar om förstörandet av själva ringen och om hur Gandalf skulle ha haft en hemlig tanke om hur ringen egentligen skulle färdats till domedagsberget. Det fick oss att titta på den scenen i filmen, eftersom vi var oense om vad som egentligen sägs. Nu ska jag inte gå in på hur det gick för det är en helt annan historia som blev insiktsfull för mig på ett annat plan. </span></div><div><br></div><div>Det som slog mig är hur just den scenen i filmen/boken och det som kommer efteråt alltid berör mig så där vansinnigt mycket. Har alltid gjort. Det är som att kliva rätt in i sorg, förlust och övergivenhet. Känslor som hos mig alltid bor jämsides med glädjen, hoppet och förtröstan. Det är som om jag tidigt fick erfara att det finns en svängdörr rätt in i mörkret. En svängdörr jag under så många år var mycket rädd för. Som jag med alla medel försökte komma bort ifrån, gömma och mota bort med "att tänka rätt" eller omformulera till något positivt. Det är först när jag vågade erkänna dess existens som jag minskade den makten som det där mörkret i mig fick. </div><div><br></div><div>Gandalfs "död" i Moria illustrerar och väcker all min erfarenhet av förlust, sorg och övergivenhet. Det blir inte så där så det stockar sig i halsen, utan sveper in i mig som en vintrig, kall och förlamande vind utan något hopp om en vår. Det är som om något kramar sönder hjärtat till okänslighet. Jag minns när jag blev hundbiten som tolvåring, det blev nästan en overklig kall känsla innan smärtan tog plats. Så är det med sorg och förlust, det blir som ett enormt tomrum innan smärtan ens får ta plats. Just den känslan, vakuumet och den initiala bristen på smärta som känns, tar plats i min kropp när sorgen, förlusten eller övergivenheten sveper in. </div><div><br></div><div>Jag är oerhört bra på att knyta sociala kontakter, prata med nästan vem som helst. Jag är en introvert person som när jag fått ensamtid att återhämta mig på har stort socialt behov. Det som tar tid för mig är att släppa människor innanför skinnet. Alltså riktigt nära. Jag tar oftast god tid på mig att verkligen älska av hjärtans lust. Ibland sveps jag med och öppnar upp hjärtat utan betänketid, men det sker sällan. Jag har funderat mycket på detta under året som gått. Det återseendet med scenen med förlusten av Gandalf gav mig är insikten om att det inte är mina starka känslor som gör att jag har en ambivalent förhållning till nära relationer, utan just den där svängdörren. Att mina erfarenheter i livet har lärt mig att sorg, förlust och övergivenhet har benägenheten att tränga undan det som vägleder mig i livet, mina känslor. </div><div><br></div><div>För hur jobbigt känslor än kan bli när det handlar om annat än glädje, så hjälper känslor att läka, komma till insikt och gå vidare. Det är det här vakuumet som är så bedrägligt. Att överväldigas av den förlamade kylan och fastna där som den där svängdörren på Liseberg som leder ut men inte in igen. Ska det vara en svängdörr ska den vara fri och ge tillträde både till sorg som glädje och om det behövs möjligheten för ett omedelbart återbesök. </div><div><br></div><div>Något jag märkt genom åren är att i varje relation går man igenom ett antal cykler. Först en fas av förälskelse. Man ser hur underbar någon är. Den övergår sedan i någon form av separation och ifrågasättande som följer av en fas där man närmar sig varandra igen. Vill man, går det att komma till en acceptans och samhörighet som inte alls låser sig vid hur olika eller lika vi är, snarare att oavsett hur lika eller olika vi är finns en gemensam plattform där man utgår ifrån. Detta går igen i alla slags relationer. </div><div><br></div><div>Som tonårsförälder får jag uppleva seperationsfasen där ifrågasättande, kritik och avståndstagande är dagliga ingredienser. Det har fått mig att förstå hur viktig just den delen är. Hur viktigt det är att det sker ett särskiljande av ett "mig" och ett "dig". Att det krävs en separation eller differentiering som det också heter, för att kunna mötas och tillfälligt bli ett "vi" då och då. För en människa som har goda erfarenheter av att mötas, skiljas och mötas igen blir det inga större jordbävningar. För någon som upplevt separationer med katastrofala utgångar eller brist på möjlighet att separerar blir det en större affär. För mig med det senare alternativet har det tagit många år att komma till en balans, eller snarare ett tålamod att utstå att kastas in i den där svängdörren till och från utan att förblöda eller förfrysa. </div><div><br></div><div>Det är en balans att ha en lagom hastighet på svängdörren. Att ha kärlek i sitt liv som hjälper en att tina upp när man på andra håll förfryser då och då. Att våga stå still ibland och lystra till när någon ifrågasatt dig färdigt. </div><div><br></div><div>Jag känner glädje för all litteratur och film som om man vill kan bli rena rama terapin. Jag känner en stor tacksamhet till all den kärlek som omger mig utan förbehåll, för alla de relationer där vi tillsammans överlevt olika istider, de ytterst få där jag kan få vara naken och sårbar, de som haft tålamod med mina "ups and downs" och de som vill upptäcka äventyr med mig. </div><div><br></div><div>Tack! </div><div><br></div><div><a href="https://lh3.googleusercontent.com/-Z1EVo48yTM0/U-pDYrMiS_I/AAAAAAAACLM/ELeuK9P_jmg/s640/blogger-image--1281331377.jpg" imageanchor="1" style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif; margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh3.googleusercontent.com/-Z1EVo48yTM0/U-pDYrMiS_I/AAAAAAAACLM/ELeuK9P_jmg/s640/blogger-image--1281331377.jpg"></a></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-12591740816594861962014-05-12T21:45:00.001+02:002014-05-12T21:51:19.912+02:00Att äga sina känslor. Verktygen i livet del två.<div><br></div><div><div class="separator" style="clear: both;"><div class="separator" style="clear: both;"><div class="separator" style="clear: both;"><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://lh6.googleusercontent.com/-CCbUWKmtMRM/U3EmL4ulDPI/AAAAAAAACKk/b4-TKp3umew/s640/blogger-image-1436253163.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh6.googleusercontent.com/-CCbUWKmtMRM/U3EmL4ulDPI/AAAAAAAACKk/b4-TKp3umew/s640/blogger-image-1436253163.jpg"></a></div><br></div></div></div></div><div><br></div><div>Ett ämne som levt i mig under flera år. Gäckande och en ständig process som böljar fram och tillbaka mellan de inre gränserna. Jag ska vara tydlig, eftersom vi lever i ett individualistiskt tidevarv där den fundamentalistiska optimismen råder och där problem idag banaliseras till det individuella ansvarets domäner utan djupare och vidare analyser, vill jag vara tydlig med att det är viktigt att skilja på strukturella problem och individuella dito. Jag tror vi behöver en bredare samhällsdebatt kring detta. </div><div><br></div><div>Det jag vill ta upp handlar om att göra det man kan, att äga sina känslor och att närma sig dem utan skuld och skam. Att se dem för vad det är och att genom dem lära sig djupen och vidderna inom sig själv. Jag står fast vid min tes att känslor är budbärare till oss själva om vårt inre landskap. Vill vi kan vi med hjälp av känslornas rikedom navigera oss fram och upptäcka insikter om oss själva, vår omvärld och detta med att vara människa. Ett äventyr i att upptäcka. </div><div><br></div><div>Jag blev häromdagen påmind genom att höra en vän fälla en kommentar om en gemensam vän. Det som slog mig var hur färgat omdömet var av henne själv. Hur svårigheterna, bristerna och oförmågan hos henne blommade ut i en recension av vår gemensamma vän. Något av det svåraste man kan ta sig an är det här med att äga sina känslor. Att ta ansvar för den bit som handlar om att se sig själv, lyssna på det som är så svårt att se i sitt inre och kamma hem det där det hör hemma. </div><div><br></div><div>Hennes kommentar blev en spegel vänd mot mig och insikten om hur svårt jag har ibland att särskilja det jag har svårt med och det som är utmanade i det andra är. Hur man ibland hamnar som en hand i handske i relationer med varandras svårigheter och den krångliga resa det kan vara att tråckla sig igenom med relationen i behåll. En ibland mer än utmanande utfodring. Det är också väldigt utmanande att vara föremål för andras projiceringar. Att i de stunderna stå kvar och plocka fram sin egen medkänsla och förståelse för den andre och förstå att det inte nödvändigtvis behöver handla om en själv, trots att det smärtar. </div><div><br></div><div>Att påminna sig om att det är kärlek när man minst förtjänar det som behövs allra mest. Det svåra är att det krävs mycket medvetenhet och att det ibland kanske bara är en själv i en relation som har viljan eller förmågan till den medvetenheten. Då är det viktigt att ha klart för sig vad som är viktigt för en och att alla relationer innebär kompromisser. Det underlättar om man kommit på var smärtgränsen går, vad som är värt att känna smärta för just i denna relation. </div><div><br></div><div>Djupa relationer kräver en medvetenhet. Att ha behagliga, roliga och soliga relationer är lätt, men att bara ha det är som att ha daglig tårtbuffe. Det är gott, men ger ingen näring. Att gå på djupet innebär risken att det gör ont och då är det viktigt att veta hur ont det få göra för att vara värt det. Jag tror att djup och äkta vänskap innebär att man hjälper varandra att se de skrymslen man inte förmår upptäcka själv. </div><div><br></div><div>Att äga sina känslor handlar inte på något vis om perfektion eller att alltid göra rätt. Det handlar om att sträva efter att se. Att upptäcka vad som händer och våga ställa sig frågorna om varför och ha modet att ta in svaren. Att äga sina känslor handlar om att göra sig sårbar så att man kan bli stark. Styrketräning för ens inre. Att äga sina känslor handlar också om att acceptera det som är. Förändring för förändringens skull är inte alltid bra. Ibland behöver man acceptera det som är och älska det som blev. En konst i sig. Själv är jag outsägligt tacksam till alla vänner som finns, funnits och som komma skall. </div><div><br></div><div>Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-30640004222173064902014-05-11T16:46:00.001+02:002014-05-11T21:24:44.820+02:00Att hitta rätt täthet. Verktygen i livet del ett.<div class="separator" style="clear: both;"><div class="separator" style="clear: both;"><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Jag hittar dessa ord i en tråd hos en FB vän: "Det handlar mera om att hitta rätt täthet på filtret mot omvärlden än att försöka vända sig inåt helt och hållet".</span></div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Tråden handlar lite om att översvämmas av intryck. Det kan vara extra svårt om man är en av de människor som begåvats/förbannats av den extra finmaskiga lyhördhet som tonar in alla tänkbara nyanser i det som sägs, inte sägs eller annat som händer. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Denna beskrivning om att hitta "rätt täthet" förklarade väldigt bra det jag själv försökt åstadkomma i min resa mellan total utmattning och enorm kraft. De två motpoler som är min styrka och min förbannelse. Jag är väldigt bra på att få saker att hända, driva projekt och mål. Tyvärr kan jag bli lika handlingsförlamad och driva rätt in i en bergvägg som jag är på att få saker att blomstra och gå framåt. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">De senaste åren har handlat om att hitta balansen så att jag kan kryssa mellan skären i mitt mentala, själsliga och känslomässiga landskap. Ett äventyr som både berikat och öppnat dörren in till sorg, förtvivlan och maktlöshet, som att hitta källor till outsinliga insikter, glädje och hopp. Framförallt och trots allt har jag hittat delar av mig jag inte tidigare har haft tillgång till. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag har valt min egen väg och mina egna lösningar, med mycket stöd och kärlek från min man, mina föräldrar och människor som sett den människan jag är bakom förtvivlan, misslyckanden och sorg har jag börjat kunna läka. Med er tillit som lykta har jag kunnat lysa mig fram. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag vet inte hur ni löser era svackor i livet, men min erfarenhet har lärt mig att misslyckanden och de mörka stråken av en människas liv inte är något som till varje pris ska undvikas. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Ibland när förtvivlan släckt allt ljus framför mig, när maktlösheten har tagit allt hopp och vägen bara tycks leda till dödens port, har jag tänkt att jag är en övermodig en som tror mig kunna navigera mig ut detta utan både kemiskt eller mänskligt stöd. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Jag är en person som kan dela sorg, smärta och mörker först när jag står på fastare mark igen. Självsamhet, tystnad och ett mörkt rum är min flytväst, mitt ankare till livet och framförallt väntande människor som kärleksfullt öppnar dörren när jag knackar på. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Att hitta rätt täthet i filtret som omger självet med omvärlden är en ständig resa i balansaktens konst. För en del är det lättare än andra. För mig är det en ständigt gäckande balans. Ibland funkar det fantastiskt bra och ibland inte alls. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Det här är del ett i mina öppna funderingar om vad jag tror påverkar oss. Nästa text handlar om mina funderingar kring ansvar och känslor. </div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;">Tack för att du tar del av mina funderingar. /Erica</div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div><div class="separator" style="clear: both;"><br></div></div><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://lh3.googleusercontent.com/-wUcARzGiI0c/U2-NLO1bIjI/AAAAAAAACKU/jnJiuhfb8NM/s640/blogger-image-879273331.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://lh3.googleusercontent.com/-wUcARzGiI0c/U2-NLO1bIjI/AAAAAAAACKU/jnJiuhfb8NM/s640/blogger-image-879273331.jpg"></a></div>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-30411266458163225272014-01-07T23:25:00.002+01:002014-01-08T14:19:13.691+01:00Kärlek är inte i behov av DNA<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman"; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;"><span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Kunskap i alla former finns som en kompass som vägleder en att hitta vägen som leder genom det landskap man vill vandra genom i livet. Möjligheterna är många och jag tror att vi människor är så funtade att vi inte förmår se den vidvinkel som livet egentligen är, utan vi strävar ofta efter att begripa det vi möter. Jag tror att i det ögonblick vi gör något förståeligt för oss har vi också omedelbart begränsat vårt synfält. Jag tror också att de allra flesta människor skulle ha svårt att leva i en värld som inte går att begripa sig på. Det är det jag tror vi kallar mening. Vi hittar mening i att utkristallisera vår förståelse för de oändliga förklaringsmodeller som egentligen står oss till buds. Vi väljer helt enkelt väg. </span></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-vd21H_JtZqk/Usx3IWaKQFI/AAAAAAAACJQ/rdBOm8xaooE/s1600/DSC_4771.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://3.bp.blogspot.com/-vd21H_JtZqk/Usx3IWaKQFI/AAAAAAAACJQ/rdBOm8xaooE/s1600/DSC_4771.JPG" height="265" width="400" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<span style="font-family: Arial;">En av de mest fantastiska saker vi har till buds är de erfarenheter vi samlar på oss genom livet. Ofta har vi betalat någon form av pris för att få dem och har vi tur så finns i våra erfarenheter en insikt, som pärlan i musslan. Ibland infinner sig insikterna omedelbart, men min erfarenhet är att våra insikter och lärdomar oftast är som ett sandkorn som skaver sig mellan våra erfarenheter och en dag blir vi klokare av de liv vi har levt, förhoppningsvis. Erfarenheter kan ha många skepnader och bereda oss hela regnbågens register av färger i form av känslor. Jag kan ibland tänka tillbaka på det jag har upplevt och fundera på om det finns någon erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Jag kommer alltid fram till att jag inte skulle vara samma person utan de erfarenheterna, men det är inte alltid helt klart vad jag skulle vilja ha eller vara utan. Vilken tur att vi inte kan påverka, bara leva livet.<br /><br />Jag har nämnt det ett otal gånger, det här att det är i våra relationer, vår förmåga att möta andra som ger oss möjligheten att även se oss själva finns. Varje relation på vår väg är som en gåva i form av en nyckel som möjliggör för oss att sätta våra erfarenheter, kunskap och känslor i ett större perspektiv. När vi förmår att se andra för vilka de är med både nyfikenhet, empati och respekt, det är då vi också kan förlösa oss själva och göra oss själva begripliga, i alle fall en bit av oss. Barn är ofta personer som sätter förstoringsglas över livet och plötsligt ser vi saker som vi inte sett förut, just därför att barn öppnar upp dörren till vårt känslovalv som inga andra människor förmår. Vi lägger helt enkelt pussel, var sig vi är medvetna om det eller ej.<br /> </span></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://1.bp.blogspot.com/-GSvK7Pfk2Cw/Usx5AFQuPnI/AAAAAAAACJc/usnL5Xm8Q_k/s1600/DSC_0055.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://1.bp.blogspot.com/-GSvK7Pfk2Cw/Usx5AFQuPnI/AAAAAAAACJc/usnL5Xm8Q_k/s1600/DSC_0055.JPG" height="263" width="400" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<span style="font-family: Arial;">Att ha tonåringar i huset är att återigen dras med till en intensivare upptäcktsfärd genom livet, precis som under deras första fem år. Förstoringsglaset blir skarpare och känslorna nästan outhärdligt brännande. Häromdagen var jag med om en händelse som gjorde så ont, men som ändå gav mig en insikt i något som skavt inom mig genom större delen av mitt liv. Återigen en av livets paradoxer, smärtsamt och ändå förlösande. För min ena son är det livsviktigt för närvarande att upprätthålla någon form av oberoende gentemot mig. Han markerar tydligt att jag inte är önskvärd och att han upplever mig överväldigande till den grad att han helst hade velat vara på andra sidan planeten i förhållande till mig, om han fick välja. För mig är det så smärtsamt att det i stunder känns som om jag ska dö. <br /><br />Vid en av de där vardagliga händelserna fick den här ”nära döden” upplevelsen sällskap av en sällsam insikt som rann genom mig som balsam. Visst är det märkligt hur en upplevelse kan öppna dörren till en helt motsatt upplevelse? Plötsligt insåg jag hur min egen mamma har haft det. Genom större delen av vårt gemensamma liv har hon stått ut med att hamna på andra plats. Det var alltid pappa först för mig. För några år sedan insåg jag att en av anledningarna att jag alltid haft en distans till henne är den att jag tidigt fått erfara detta att förlora en mamma. I det läget var säkert en pappa ett känslomässigt mer säkrare kort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men så här i retrospektiv så känns det logiskt. </span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<a href="http://1.bp.blogspot.com/-2Zwjw3NUqm4/Usx8cF32F1I/AAAAAAAACJ0/C3CL-sEP4Ts/s1600/DSC_0078.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://1.bp.blogspot.com/-2Zwjw3NUqm4/Usx8cF32F1I/AAAAAAAACJ0/C3CL-sEP4Ts/s1600/DSC_0078.JPG" height="263" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
<span style="font-family: Arial;">Oavsett orsak var ändå det faktum att hon genom livet stått ut med att inta andra plats och även undre livets olika passager varit utsatt för att både verbalt och praktiskt blivit ratad, av mig hennes dotter. Jag berättade i den här gruppen jag är med i, där vi samtalar om olika saker, att jag ändå känt en trygghet i att hon alltid funnits där för mig. Häromdagen under ett av min ena sons utbrott, insåg jag plötsligt vidden av vad den här ständiga närvaron betytt för mig. Att oavsett vad jag gjort eller sagt har hon alltid funnits där med öppna armar. Ibland mer ledsen än vanligt och ibland med glädje. Hon är den av alla personer (hur irriterande jag än tycker att hon är ibland) i mitt liv som alltid älskar mig, förlåter mig och öppnar dörren när jag knackar på. </span><br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-BkeSvSzoq4c/Usx9HC9GCaI/AAAAAAAACJ8/2NFUQ1c6cmk/s1600/DSC_0286.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-BkeSvSzoq4c/Usx9HC9GCaI/AAAAAAAACJ8/2NFUQ1c6cmk/s1600/DSC_0286.JPG" height="263" width="400" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<span style="font-family: Arial;">Att stå kvar när man blir ratad. Att en av de personer i ens liv som betyder mest vänder en ryggen och man ändå står kvar med sin kärlek. Det är enormt. Där när det händer mig, känns det som om världen rämnar och jag har inte alls lust att stanna kvar. Jag vill drämma igen den där dörren till hjärtat, jag vill förvisa honom ut ur mitt känsloregister på momangen. Jag vill skrika på honom att jag aldrig vill se honom igen. Då i det ögonblicket ser jag min mamma framför mig. Förstår det pris hon har betalat för att älska mig. Förstår vad det kostat henne att ge mig den trygghet och kärlek som bara hon har kunnat ge mig.Tänker på de stunder då jag funderat om det någonsin spelat någon roll att jag är adopterad. Att jag genetiskt inte är hennes barn. Inser att kärleken inte är i behov av något DNA.</span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-CYw4VKkvE1w/Usx6vEC5mlI/AAAAAAAACJo/YXhu0jZw4ec/s1600/DSC_0238.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-CYw4VKkvE1w/Usx6vEC5mlI/AAAAAAAACJo/YXhu0jZw4ec/s1600/DSC_0238.JPG" height="263" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
<span style="font-family: "Times New Roman"; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;"><span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">
Så idag och några dagar innan, har jag varit så oerhört tacksam för min mamma.
Att jag har fått ynnesten att få en mamma i mitt liv som orkat stå kvar, trots
allt. Den kärlek, trygghet och visshet om att hon finns där för mig på något
besynnerligt sätt läker en del sår av övergivenhet och framförallt hjälper mig
att stå ut med att bli ratad. Att hennes offer blir min bedövning när jag inte
står ut med att se ett av de käraste jag har i livet vända mig ryggen, för att
han behöver det. Jag om någon borde förstå det behovet. Ibland kan kärlek vara
så överväldigande att det är svårt att urskilja var mamma börjar och var jag
själv slutar. Det jag kan göra är att stå kvar och öppna dörren när han kommer
”hem igen”. <br />
<br />
Tack mamma för att ditt mod att stå kvar helar mig ytterligare en bit. Jag är
så oerhört tacksam för dig och den kärlek du ger mig. Erica<br /><br /><br /></span></span>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-76855355507600049222013-11-23T19:56:00.002+01:002013-11-23T19:56:50.432+01:00Hur är det möjligt?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-WR5B13JIu1Q/UpD59KPv3AI/AAAAAAAACJA/KhnEhRumm9Y/s1600/DSC_0005+-+Kopia.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="http://3.bp.blogspot.com/-WR5B13JIu1Q/UpD59KPv3AI/AAAAAAAACJA/KhnEhRumm9Y/s320/DSC_0005+-+Kopia.JPG" width="211" /></a></div>
<div class="text_exposed_root text_exposed" id="id_5290f4f5b6c311747193204">
<span class="userContent" data-ft="{"tn":"K"}"><span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Jag är verkligen förvånad. Hur kan man förfasas över det som historiskt hänt och inte se sambanden idag? Hur är det möjligt?<br /><br /> Alla dessa bekännande troende som antingen hörs sällan i debatten eller så har anammat fascistiska idéer och försvarar detta med sin tro. En tro som grundar sig på en man som kämpade för de utsatta! <br /> <br /> Jag begriper verkligen inte. <br /> <br /> Hur kan man tro att man med SD ska "röra o<span class="text_exposed_hide">...</span></span><span class="text_exposed_show"><span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">m i grytan"? Det är som att vilja välja dynamit istället för ett stearinljus.<br /><br /> Åtta timmar i nationell TV har dessa Fascistdjävlar fått orera sin bruna smörja. Hur mycket tolerans med intoleransen ska behövas innan människor förstår vad som händer? <br /> <br /> Fascism får makt när vi är oförmögna att formulera problematiken då socioekonomiska klyftor slår sönder människors liv. Vi är i händerna på banker, kapitalet och politiskt klimat som mer handlar om makt än reell politik för samhälle och medborgare. <br /> <br /> Jag förstår inte. Hur är det möjligt att förfasas över folkmord i historien och vara oförmögen att se hur fascismen tar ett stadigare grepp om oss alla.<br /> <br />Det är som om vi lagt i från oss glasögonen i tron om att vi inte behöver dem mer. Ett tag trodde man att man utrotat Tuberkulos och slutade vaccinera mot den. Plötsligt kommer den åter och vi förundras över hur något vi trodde var utrotat kommer igen. Så är det med fascismen. <br /><br />Vi har en övertro om att vi är så upplysta att vi inte förstår att människovärde och tanken om att alla människor är lika värda är en färskvara. Något vi ständigt måste prata om och framförallt vaccinera de nya generationerna så att de förstår konsekvenserna när man avviker på obskyra stigar.<br /><br />I fascismens kölvatten kommer rasism, sexism, homofobi och förakt mot allt som inte anses som gängse norm att frodas och växa och infektera vårt gemensamma luftrum.<br /><br />Jag är så rädd. Framförallt är jag rädd därför att det är så få som ser. Där livet handlar om ett glas rött, idol och när fredag kommer. Jag menar inte att det är oviktigt, men det skrämmer mig att ignoransen över vad som händer är så stor och utbredd.<br /><br />Den är här och de flesta av oss har inte ännu börjat se de kloaker av mänsklig upplösning som ännu en gång börjat röra på sig. Fascismen.<br /><br /><br /></span></span></span></div>
Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-56934229895293486572013-09-10T00:57:00.000+02:002013-09-10T00:59:13.697+02:00<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-ySdLgPjh0h8/Ui5P4ejHuOI/AAAAAAAACIg/bQF5bg6G1r8/s1600/DSC_0115.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="263" src="http://3.bp.blogspot.com/-ySdLgPjh0h8/Ui5P4ejHuOI/AAAAAAAACIg/bQF5bg6G1r8/s400/DSC_0115.JPG" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
<strong><span style="font-size: large;"><span style="font-family: Arial; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;">A</span><span style="font-family: Arial; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;">tt gå en
annan människa till mötes är också att möta en sannare version av sig själv</span><span style="font-family: Arial; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;">.</span></span></strong><span style="font-family: Arial; font-size: 12pt; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;"><br />
</span><span style="font-family: Arial; font-size: 10pt; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;"><br />
<strong>Idag fyller min man år och vi har tre barn ihop, varit tillsammans i nitton år,
gifta i sexton och varit på väg ifrån varandra. Att vilja leva ihop när livet
leker är mycket lättare än när det blir kämpigt. Det är inte alltid lätt att se
varför man ska fortsätta tillsammans när allt pekar på att det är lättare att
lämna varandra.</strong> Så här i efterhand kan jag se den mycket krokiga men spännande
resa vi ändå gjort tillsammans. En resa som bidragit med både erfarenhet och
många insikter.<br />
<br />
<strong>Det jag lärt mig mest under de här åren är att det är lönlöst att försöka
förändra en annan människa.</strong> Däremot kan man förändra sig själv med hjälp av en
annan människa. Det man möter i relationer med andra och då speciellt med den
man lever ihop med kan hjälpa en själv att möta saker inom sig själv som är
nödvändigt att ta tag i. Det behöver inte nödvändigtvis handla om den andra
människan, utan helt enkelt vara en spegling av en själv som man annars inte
fått tillfälle att se. <br />
<br />
<strong>Under dessa år är det speciellt en händelse som påverkat mig i grunden. Det är
erfarenheten kring hur vi var på väg ifrån varandra och vad som fick oss att
fortsätta tillsammans.</strong> Det gick så långt att vi inte kunde se det fina eller
det positiva i varandra, definitivt inte varför vi skulle leva tillsammans. Vi
sov i varsitt sovrum på varsin våning av huset. Det som gjorde det svårt att
göra slag i saken var att det fanns två pojkar i våra liv som vi ville skona så
mycket det gick. <br />
<br />
Plötsligt en dag insåg jag hur lite vi pratade med varandra, Mattias och jag.
Det jag insåg var att det gick bra, så länge vi bodde under samma tak, men hur
skulle det gå den dagen vi bodde på varsitt håll. Jag förstod någonstans att
delad vårdnad om två barn krävde sin kommunikation och det var en stor
bristvara mellan oss just då. En skilsmässa utan kommunikation, skulle i
praktiken innebära att två barn skulle få bära alla de sår vi åsamkat varandra,
oavsett vad vår intention var från början. <br />
<br />
Jag började skriva upp vad jag tyckte att en bra relation bestod av, vad det
skulle kräva av var och en att leva upp till ambitionerna och vad jag lyckats
att bidra med i just vår relation. När jag kritiskt granskade min egna
gärningar, insåg jag att jag att det inte är lätt och att jag dömde Mattias
hårt. <strong>Ibland kräver vi av andra det vi själva inte klarar av att leverera och
det gäller att upptäcka det, innan vi dömer någon annan enligt helt andra
måttstockar än de vi mäter oss själva med.</strong>
<br />
<strong>En sen kväll när vi lagt våra barn till sängs träffades vi över matsalsbordet
på ett bokat möte med varandra på mitt iniativ.</strong> Jag bad Mattias att lyssna och
började berätta hur en bra relation såg ut från mitt perspektiv. Vad jag trodde
krävdes och vad jag ansåg att jag misslyckats med i min strävan. Jag arbetade
hårt för att berätta enbart ur mitt perspektiv, utan åsikter om vad jag tyckte
att han misslyckats med. Det var synnerligen svårt för min prestige. <br />
<br />
Jag berättade också om min oro för våra söner, vad det skulle få utstå när vi
valde att skilja oss, att jag var övertygad om att man inte skildes från sina
barn och sitt föräldraskap bara för att man inte längre ville leva med
varandra. Jag berättade om den rädsla jag kände för att vår kommunikation var
dålig och hur jag trodde att vi behövde prata med varandra för underlätta vårt
gemensamma föräldraskap. Han lyssnade och tog mig på allvar. Han kom mig till
mötes och vi försökte reparera vår kommunikation, försökte lämna anklagelserna
därhän och göra saker tillsammans med våra barn. <br />
<br />
Efter den sommaren då vårt hus såldes och vi rensade i varenda hörn för att
sålla ut vem som skulle ha vad i ett gemensamt bohag och vad som skulle göras
av med, gick det lättare att andas i varandras gemenskap.<strong> Vi kunde prata och vår
grundläggande vänskap, den vårt äktenskap byggts på, lyste fram.</strong> Vi kunde också
vara med våra barn och skratta och det kändes gott inför vår nya framtid som
föräldrar på varsitt håll. <br />
<br />
Så en dag kom Mattias och berättade att han också funderat och att han ville ge
oss en ny chans och undrade om jag kunde tänka mig detsamma. Efter lite
tänkande så kom jag också fram till att det ville jag också göra. Vi bokade
nytt möte och lade allt vi behövde på bordet. Alla saker vi varit arga på,
funderat över och saker vi tyckte att den andra gjort fel. Vi bestämde att där
fick det stanna, där på bordet och vi lovade att aldrig låta dessa saker
påverka vår relation mer och så fick det bli. <br />
<br />
Enligt en sagas mönster så skulle vi ha lyckliga ha levt ihop alla våra kvarvarande
levnads dagar. Så har det inte blivit. Många nya konflikter har kommit och
gått, nya saker vi brustit i och nya vägar att gå vidare. Men något i det som
hände oss då, fick oss att tro på att det går att vända på saker. <strong>En stark tro
på att det går att hitta nya vägar trots att landskapet känns ovisst. Vi trodde
inte ens då att alla våra problem skulle vara över, men vi visste att vi hade
en vilja att leva tillsammans. Den viljan har fått bära oss.</strong>
<br />
Livet har inte bara goda saker med sig till oss, den har utmaningar som får vår
inre kapacitet att tvingas ut i kanterna, ibland så det spricker. Våra
utmaningar kommer till oss i olika skepnader och när vi är beredda att möta dem
istället för se problemen i den andre, det är då vi kan ha en ärlig chans att
bli helare. <strong>Att gå en annan människa till mötes handlar också om att se en
sannare version av sig själv. När vi gör det, det är då vi också har en chans
att utvecklas till något vi kan vara stolta över. </strong>
<br />
Denna erfarenhet med min man, har fått mig att inse att i varje konflikt jag
har med andra, finns en stor portion insikter som är adresserat bara till mig,
som är mitt att hämta om jag vågar. Ibland ger vi bara upp och ser problemen
bara hos den andre, men har vi ynnesten att få någon som är villig att gå oss
till mötes, kan vinsterna vara enorma. <strong>Där prestigen får råda, det är där den
destruktiva kraften får gå lös och skapar onödiga konsekvenser.</strong> På
mellanmänsklig nivå kan det yttra sig i skilsmässor, splittringar och surdegar.
På nationell eller internationell nivå kan det yttra sig i krig. <br />
<br />
Jag läste nyss hos en klok man (Torkild Sköld) en mening som lyder så här: <strong>”Sorg är kärlek som
blivit hemlös”.</strong> Enligt mig en ypperlig förklaring på sorg i alla dess former. Det
finns många sorters kärlek, allt från kärleken mellan två människor som vill
leva med varandra, till den medmänskliga kärleken. Det finns de som tror att
man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv, det tror inte jag
på. Jag tror att det är när man vågar vilja älska överhuvudtaget som kärlek uppstår,
både till sig själv och andra. <br />
<br />
Vår kärlek återupptäcks genom möte med varandra, när vi ser oss själva genom
någon annan och när vi är beredda att se våra medmänniskor. Så tack min älskade
man för denna erfarenhet du gett mig och de insikter som fötts genom vårt
gemensamma liv. <strong>Grattis på din dag och till dina fyrtiofem år och från djupet
av mitt hjärta en enorm glädje och tacksamhet för din trofasthet och din vilja
att fortsätta resa med mig, även om det ibland är genom oupplysta vägar. </strong>
<br />
<strong>Den glädje jag känner när jag ser dig med våra barn, går inte att beskriva. Att
stäcka ut handen och mötas av din när vi ska somna ger mig tillhörighet. Att
gräla med dig och bli sams ger mig perspektiv. Att möta varje ny morgondag med
vetskapen om att du finns vid min sida ger mig hopp, även de dagar som känns
hopplösa. </strong></span><br />
<span style="font-family: Arial; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;"><strong>Tack för att du finns och ger min kärlek ett hem att bo i. Din E</strong> </span><br />
<br />Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-68733452190642474912013-05-04T01:16:00.000+02:002013-05-04T01:16:09.739+02:00Det finns inget utrymme att vända bort blicken
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 5pt 0cm; mso-layout-grid-align: none;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><span style="font-size: small;">Under många år läste jag Harry
Potter böckerna för mina killar (tills de lärde sig läsa dem själva). Vi läste,
tittade på filmerna och lyssnade på ljudböckerna. De växte upp med Harry Potter
och vi läste och längtade oss blå efter nästa bok. För pojkarna blev Harry
Potter det Tolkiens och CS Lewis sagor var för mig när jag växte upp. <br />
<br />
Jag blev helt trollbunden av böckerna och budskapen som på ett magiskt sätt var
inlindande i berättelsen om en liten pojke som upptäcker att han är trollkarl.
Enligt mig är den röda tråden genom alla böckerna Kärlek, om våra val och
vikten av att upprätthålla godhet i det samhälle som man lever i. <br />
<br />
Det kommer i olika varianter genom hela serien av böcker, att det finns vissa
värderingar som är så viktiga att det är värt att riskera liv och lem för. Att
utan de värderingarna förlorar våra liv de värden som gör oss medmänskliga.
Eller som Astrid Lindgren uttrycker det, man blir en liten lort. <br />
<br />
De är femton år nu och fortfarande kan vi omsätta vår omvärldsbevakning genom
Harry Potters ögon. Jag kan ju nu som 42 åring fortfarande se igenkännande när
jag läser om Frodo, Sam och Gandalf och förstå att vissa berättelser är bärare
av värderingar så mycket viktigare än vad vi först tror. Att genom läsandet
förstå vikten av medmänsklighet. <br />
<br />
Det här kommer för mina ögon då en god vän till mig är på besök i en annan stad
och bevittnar ett kommunalt fullmäktigemöte där det är många aktiva SD
politiker med många mandat. Hon beskriver hur det känns som om hon förflyttas
till Nazityskland och att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig
detta ens i de sämsta av världar. <br />
<br />
Hennes ord om att hon förväntat sig kaos och istället möttes av organiserad
kyla i militärisk ordning, får mig att tänka på Jonathan Littells bok ”De
välvilliga”. Den boken lyfter fram just detta som gjorde det möjligt för
Naziregimen att ens kunna realisera koncentrationsläger och utrotning, nämligen
byråkrati. <br />
<br />
Att genom precision, byråkratisk ordning och ett välsmort maskineri få
människor att medverka till en av väldens mest dokumenterade dödsmaskin, det
Nazistiska koncentrationslägren. Vi tänker oss kaos, brutal barbari och möts
istället av kylig byråkrati. Som Dolores Umbridge i Harry Potter och
Fenixorden. <br />
<br />
När vi kopplar bort medmänsklighet är det lätt att se siffror och statistik och
glömma att bakom dessa finns det människor av kött och blod. Därför är det
viktigt att också se människorna och förstå genom känslomässig intelligentia.
Konstellationen Harry och hans vänner Ron och Hermione symboliserar den viktiga
symbiosen av Kärlek, Mod och Intelligens. <br />
<br />
Det finns inget utrymme att vända bort blicken och säga att vi inte förstår
eller att vi inte kunde veta den här gången. Vi har alldeles för mycket kunskap
för att negligera yttringar som visar oss vad det är för makter som är i
rörelse. Det ser annorlunda ut idag, men det skiljer sig inte så mycket att det
gör oss blinda</span> <o:p></o:p></span></div>
Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-81964828823160009492013-01-29T10:45:00.001+01:002013-01-29T11:41:10.432+01:00Genom Compassion och Tolerans lär vi oss att tåla. <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-a5chAE6Lpik/UQeWnvK-UgI/AAAAAAAACHw/EKxkjDpx9bo/s1600/Ljus+och+M%C3%B6rker.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="400" src="http://2.bp.blogspot.com/-a5chAE6Lpik/UQeWnvK-UgI/AAAAAAAACHw/EKxkjDpx9bo/s400/Ljus+och+M%C3%B6rker.jpg" width="400" /></a></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span class="usercontent"><span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><br /><span style="font-size: small;">Denna bild illustrerar något jag känt under en lång tid. Vi
lever i en tid då vi jagar perfektion och där sorg, ilska, frustration och maktlöshet
är högst oönskade faktorer som de flesta vill trycka in i någon mörk garderob eller
helt enkelt förneka att det ens existerar i deras liv. För tretton, fjorton år
sedan köpte jag hela paketet och började göra lemonad av citroner (en del av er
förstår humorn i detta). <br />
<br />
Efter några år med en depression som gått i vågor har jag äntligen slutat skämmas.
Jag har en moster som dog i cancer i ungefär min ålder. Jag minns en dag då min
mamma var riktigt upprörd och djupt ledsen för min mosters skull, då några släktingar
till min mosters man kommit fram till och talat om för henne att hennes cancerdiagnos
var ett kvitto på att hennes tro på Gud inte utgick från en tillräckligt stark
övertygelse. <br /><br />Min mamma upprördes och jag förstår henne, för min moster tillhörde
en klick av människor som även i våra dagar är rätt sällsynta, hon var en av de
få som verkligen praktiserade medmänsklighet och människokärlek. <br />
<br />
När det gick upp för mig att min skam byggde på ungefär samma mönster, valde jag
att sluta skämmas, vilket är en avprogrammering som vilken annan hjärntvätt som
helst. Att visa sorg, ilska och andra känslor som uppfattas som ”negativa” är idag
ett kvitto för de allra flesta att man är en negativ, svag och misslyckad person.
Att man är en själslig degenererad människa. Precis på samma grunder som min moster fick i ansiktet att hennes cancerdiagnos
var summan av hennes eventuellt bristande tro. <br />
<br />
Det var på min kurs med underbara <a href="http://www.svenskimago.com/svenskimago/start.html" target="_blank">Eva och Elsa </a>och de andra fantastiska deltagarna i den grupp jag ingick i
(ca 2½år) som dessa ord förändrade mig i grunden:<br /><br /> ”Viljemässig ansträngning leder
eller hjälper oss inte att uppnå det vi vill. Det kan möjligen inspirera oss. Om
vi kämpar väldigt hårt så är det en stor risk att vi inte kommer dit vi vill,
därför att viljemässig ansträngning blockerar oss”. <a href="http://www.svenskimago.com/svenskimago/start.html" target="_blank">Eva och Elsa</a> lärde mig att det
visst går att blanda äpplen och päron. Det blir päpplon och funkar hur bra som helst.<br />
<br />
De visade mig att det visst går att se sig själv, andra och framtiden ur ett ljust
perspektiv, även med närvaro av mindre önskade känslor. Inte ur ett hysteriskt positivt perspektiv, utan med medveten
fokusering, förståelse för vår neurofysiologi med hjälp av neuropyskologiska glasögon och med stor portion empati. <br /><br />Där fick
jag också en annan dimension på empati. Empati är ”att tåla”, inte att gå sönder
av någon annans känslor. Det handlar om att ha modet att våga möta någon annans
mörker utan att själv förgås, utan i mötet vara en katalysator för helande bara
genom att möta, känna empati och göra begripligt genom att med stor medmänsklig
kärlek ta emot den smärta som den andre känner. Inte genom att låta det bli till
min egen smärta, utan bara genom att tåla närvaron av mörkret hos den andre. Jag
har förstått av erfarenhet att det är först då vi förmår släppa vårt mörker och
gå mot ljuset. <br />
<br />
Härom kvällen (på facebook) berättade jag om min sorg över att inte ha syskon och genom den berättelsen
ville jag visa resan mot att förstå att en förlust kan leda till en vinst. I
det här fallet så har min saknad av syskon hjälpt mig att få upp ögonen för en
del fantastiska människor som har fått bli ställföreträdande syskon för mig. Släppt dem närmare mig för att jag har ett utrymme inom mig som inte upptas av någon annan. Det
som förvånade mig storligen var just att de allra flesta såg min sorg och inte
min glädje. Jag tror inte att det var specifikt för dessa människor (hoppas ni inte
missuppfattar detta nu), utan jag tror att det är signifikant för den tid vi lever
i. Vi har fostrats så hårt att sky allt som kan upplevas som negativa känslor att
vi ibland missar den stora glädje som porlar upp under sorg, ilska, frustration
och maktlöshet. <o:p></o:p></span></span></span></div>
<span class="usercontent"><span style="font-family: Arial;"><o:p> </o:p></span></span><br />
<span class="usercontent"><span style="font-family: Arial; font-size: 10pt; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV;"><span style="font-size: small;">Jag har fått lära mig och erfar i mitt liv just nu att
med <a href="http://www.svenskimago.com/svenskimago/start.html" target="_blank">”compassion” och ”tolerans”</a> och att våga leva det som ÄR (livet) så får man
ner sin erfarenhet i kroppen genom att tåla det som är svårt, så att förändring
inte bara blir en produkt i huvudet. Vi får insikten inifrån och då sker förändring.
<br /><br />På denna kurs jag gick lärde jag mig att alla människor skriker efter tre saker:
Hör mig, begrip mig och ge mig respons (tona in med hela hjärnan). När vi inte får
det hamnar de flesta människor i ett existentiellt skrik. ”Jag” blir begriplig
när någon hör mig och begriper mig. När dessa tre saker sker läker vi som människor och förmå se glädjen, möjligheterna
och det vackra som finns i våra liv. Jag har sett detta hos andra och ser hur detta verkar i mitt eget liv idag.<br /><br />
Jag vill avsluta med dess ord och hoppas att du Anna som formulerat det jag idag
har som mantra, tycker att det är ok.<br />
<br />
”När livet leker i en, låta livet verka i en”.</span><br />
<br />
<br />
<br />
<br />
</span></span>Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7732377403439731407.post-29362823026282577402012-11-07T16:09:00.002+01:002012-11-07T16:10:25.994+01:00Oberördhet<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Jag var med
om en lustig sak i går eftermiddag. Träffade en människa där
”igenkänningsfaktorn” började signalera och det visade sig vara någon
programledare för Bingolotto som jag aldrig tittar på. Ser inte mycket på TV
överhuvudtaget och när jag gör det, så är de få och utvalda program. <o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Min
kommentar var ungefär i stil med: "Vänta nu, du känns så bekant, var har
vi träffats?" Han tyckte jag skulle lyssna mer på radion. Det klickade
inte alls för mig och jag kunde inte alls placera varifrån jag sett honom. De
som var med mig hade väldigt roligt åt mig :-D och tonåringarna som var med
tyckte i vanlig ordning att jag var rätt pinsam. (Jag har förstått att allt man
gör som inte faller inom ramen för en tonårings erfarenhet är pinsamt).<o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Han blev
rätt irriterad och det tycker jag kan vara helt förståeligt, eftersom han
säkert ofta får vara med om detta. Jag blev också rätt irriterad. Inte för att
han inte ville svara, utan för att jag har erfarenhet av snyggare bemötande.
Jag har varit engagerad i många olika sammanhang och träffat ett stort flöde av
människor från vitt skilda delar av samhället. Det händer ofta att jag möter
människor från olika delar av mitt liv och där jag inte omedelbart kan placera
dem. <o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Jag tycker
det är roligare att komma ihåg än att låtsas att jag inte känner igen. Jag vet
av erfarenhet att de allra flesta avstår från att ta reda på istället för att
ge sig själva en möjlighet och fråga. För mig har detta inneburit många roliga
minnen och ibland också återförening på FB som är ett smidigt sätt att se om
det finns något vi fortfarande kan berika varandra med. Jag personligen tror
att man kommer längre med vänlighet.<o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Eftersom
min pappa är präst och under större delen av min uppväxt, var han dessutom
präst i Metodistkyrkan som visserligen är stor utomlands, men var när den fanns
i Sverige inte så stor, vilket gjorde att de flesta hade koll på varandra. Som
dotter till prästen, visste oftast fler människor vem jag var än vad jag visste
vilka de var. Jag har barndomsvänner som själva är prästbarn och som hade och
har superkoll på människorna. Jag hade varken då eller nu koll på det kyrkliga
folket. <br style="mso-special-character: line-break;" />
<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Många är de
gånger jag fått möta människor som tycker att jag borde veta vilka de är, som
tycker att de känner mig för att de känner prästen (min far). Jag har också
fått möta människor som tror att jag är någon annan, för att de inte har
begåvningen att skilja den ena ”asiaten” från den andra. Alltid, har jag låtsas
som ingenting. Jag ler och frågar vilka de är eller säger att ”nej tyvärr det
är inte jag”. Därför att människor inte väljer att göra detta för att irritera
mig eller för att göra min dag jobbigare. <o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Människor
gör detta i en god intention och för att försöka vara sociala. Det hör till
mänskligt beteende. Det är i vårt socialt konstruerade tillvaro av idag, då
tonåren räcker från prepubertala år till långt in i medelåldern, som vi fått
för oss att ignorans är något fint eller ett bevis på vår oberördhet (som
motsägelsefullt visar sig i statistiken av sålda skvallertidingar). Jag har
väldigt svårt för människor som gett sig in i strålkastarljuset och gör stor
affär av att någon känner igen dem. Men stor affär menar jag att man tycker att
folk borde känna igen en och hålla käften om det. <o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">Hade det
bara varit jag hade jag nog noterat, konstaterat och ryckt på axlarna. Men det
som får mig att inför er tänka och filosofera högt, är att jag hade min ena son
med mig. Som förälder vill jag prata om detta, för att jag vill att han ska få
en annan vinkel på händelsen. Jag vill att min son ska växa upp som en klok,
vänlig och eftertänksam människa. Jag vill inte att hans ska vara så uppfylld
av sitt ego att han inte kan bjuda en annan medmänniska sitt överseende när han
tröttnar på något. <o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p> </o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;">För jag
tror inte att man blir större än sin förmåga till att se världen och
människorna i den med empati, vänlighet och att ibland räcka en hjälpande hand.
</span><br />
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"></span><br />
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"></span><br />
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"></span><br />
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"></span><br />
<span style="font-family: Arial; font-size: 10pt;"><o:p></o:p></span> </div>
Ericahttp://www.blogger.com/profile/01422045898634634623noreply@blogger.com1