lördag 20 november 2010

Vändpunkter och språngbrädor

Det känns som om någon kastat ut mig i någon form av ofrivillig forsrämning. Jag tillsammans med andra står i något som vi inte har varit med och skapat. Människor som skulle kunna ta ansvar för det som hänt, som skyller i från sig istället för att ansvarsfullt kliva in och stå ansvariga för det som vi nu försöker få rätsida på. Det krävs mod och självinsikt att se sina misstag. Misstag kan alla göra, men få vågar ta ansvar för dom och se att även om intentionerna var goda så kan det bli så fel. Om det vill sig illa katastrofalt fel.

Jag har inte orkat blogga, inte orkat vara på facebook och inte orkat prata med mina vänner. För första gången var jag inne och kikade på några av mina favoritbloggar och blev så berörd. Det fick mig att tänka på vändpunkter i livet. Ibland fattar man inte att de var viktiga vändpunkter förrens långt senare. De där vändpunkterna som på de mest avgörande sättet gör skillnad i ens liv. Ett annat ord kan också vara språngbrädor.

Punkter i livet där man vänder från destruktivt till mer konstruktivt. Språngbrädor till något nytt.

Offentligheten och ansvaret för den

Det är så märkligt hur livet skiftar och hur fort det går från en punkt till en annan. Ibland så fort att medvetandet inte riktigt hänger med. Jag fyller snart fyrtio och jag har föreställt mig att jag har bra kläm på saker och ting. I de senaste händelserna inser jag att så inte är fallet. Att livet är skörare och mer överraskande än vad man kan föreställa sig. Jag tror att livet är rikt för den som vågar låta sig berikas. Rikt, men inte alltid lätt.

Offentlighet. Ett ord jag aldrig behövt att förhålla mig till. Min senaste erfarenhet har gjort att jag imponeras av alla de människor som vågar sig ut i en offentlighet. I offentligheten får man klä skott för allt möjligt, även sånt som är utanför ens egen påverkansmöjlighet. Människor projicerar allt möjligt på en och det privata blir som en suddig fläck i bakgrunden. När jag läser om Mona Sahlins avgång, tänker jag att hon och alla andra politiker är otroligt modiga

En del pratar väldigt föraktfullt om alla dessa människor som dagligen lägger ner oerhörd möda för jobba för allas vårt samhälle. Våra politiker. Vi kanske inte alltid är överens med de olika politikerna om hur saker och ting ska göras, men det vore korkat att inte förstå att de gör det arbetet som många av oss varken orkar eller tror oss inte ha förmåga till.

Offentlighet är inte som jag trodde, enbart vår rätt att få reda på saker. Offentlighet handlar också om var och en av oss och vårt ansvar att bidra. Det är lätt att håna och tycka till om alla de som vågar satsa sitt engagemang och energi på något. Det vi borde göra är att granska oss själva och fråga oss om det ansvar vi alla bär i det offentliga rummet.

Jag tänkte dela med mig lite om de tankar som väckts i mig den senaste tiden. En ny Erica har fötts. Jag tror inte längre på att alla människor har goda intentioner. En stor skepsis för media och för journalistiken, som har en makt de inte tar ansvar för. Vi ställer oerhörda krav på våra politiker och makthavare. När ska vi börja ställa krav på den tredje makten, media som inte har den interna granskning man förväntar sig av andra.  

Hur tänker du kring offentlighet och media?