måndag 29 augusti 2011

Som ringarna på vattnet



I Tro, Hopp och Glädje kan kärlek växa och spridas som ringarna på vattnet. 

Leta hjärtan


Leta hjärtan för mig, symboliserar att låta livet få komma in.
Här är det första hjärtat.

"The practice of forgiveness
is our most important contribution to the healing of the world"
(Marianne Williamson

Speglingar


Vi vill gärna tro att vi är unika, vilket vi både är och inte är. Om vi hade förmågan att ställa oss lite utanför oss själva, skulle vi upptäcka att vi är mer förutseende och lika alla de andra som så många av oss desperat försöker skilja oss ut ifrån, samtidigt som vi vill vara såpass igenkännliga att vi räknas med. Något som kommit för mig under våren och sommaren är hur många av oss  föreställer sig ha kontroll över vem man är och hur man är. Vi ser gärna våra egna svårigheter i andra, för att det är för smärtsamt att se hur det vi raljerar över andra egentligen bor hos oss själva. 

 Något jag ibland får höra är vilket kontrollbehov jag har. Något jag själv är väldigt bekant med. En egenskap som jag länge har jobbat på för att få balans med. Ibland är det bra att vara förutseende. När egenskaper blir överdimensionerade kan det mynna ut i ett kontrollbehov och att vara förutseende kan vara en sådan egenskap. Människor som har förmåga att vara förutseende kan också göra mycket gott för andra. Inga egenskaper är dåliga, det kan vara menligt när de blir ensidigt stora.

Något jag märkt när jag själv jobbar på mitt eget kontrollbehov är att de som ser det hos mig och har behov av att yttra detta, själva bär ett eget kontrollbehov inom sig. I min iver att rannsaka mig själv och jobba med de sidor hos mig som kan bli jobbigt både för mig själv och min omgivning har jag ibland tenderat att låta andra projicera sina egna egenheter eller svårigheter på mig. Något jag känner att jag inte har lust med längre. Det räcker gott och väl med mitt eget bagage. Alla har vi saker vi behöver jobba med.

Att bli ägare till sina egna känslor och sitt eget bagage är både svårt och väldigt uppfriskande. Bilden längst upp tog jag under en tipspromenad. Den facinerade mig oerhört. Att se saker från olika vinklar. Träden betraktandes rakt nerifrån och upp och som i det här fallet med bilden, genom en vattenpöl som uppkommit genom det myckna regnandet. Så är det ju med oss också.

Vi ser på varandra genom våra egna erfarenheter, genom gemensamma erfarenheter och ibland glimtvis förmår vi ibland greppa några korta ögonblick av den andra människans själ, den som inte är förknippad med oss. Magiska ögonblick som ges till oss som dyrbara gåvor, både medvetet och ibland helt bortanför någon människas kontroll. Såna ögonblick är både hänförande och magiska.

Ett ämne jag ofta återkommer är till relationer. För mig är de så facinerande, just därför att det är en sån genialisk blandning av speglandet av oss själva och mötet med den andre, med ett Du. Relationer är en ren gåva, inte något du själv kan regissera. En trend i dagens samhälle är att vi alla uppmuntras att vara våra egna Gudar, Regissören i våra egna liv. Det förleder oss att tro att vi kan styra vår omgivning. Det kommer alltid bara finnas en enda människa Självet kan styra och det är oss själva.

Vad någon annan känner, tänker och gör är bortom vår egen kontroll. Livet sker oavsett vad vi tror oss kunna påverka. Jag själv tror att som allt annat består livet av en balans. Balansen mellan vad vi själva kan påverka och vad som händer därför att vi inte är några enskilda öar.  Relationer är sådana påminnelser till oss själva. En källa till alla våra känslor. Bob Marley sägs ha sagt detta:  "Truth is, everybody is going to hurt you; you just gotta find the ones worth suffering for".

Kärlek och förmågan att släppa människor nära kommer också att dela med sig av sorg och sårade känslor. Det är inte något vi kommer att kunna regissera bort. Det enda vi kommer att kunna göra är att jobba med vårt förhållningssätt när det sker. Jag tillhör en del av mänskligheten som varit med om övergivenhet redan som väldigt liten. I våras, genom ett samtal med en vän där hennes idealiserade bild av mig raserade, valde hon att attackrade mig som en furie istället för att fråga sig själv varför hon haft behov av att se mig på det sättet som hon gjorde. 

Om vi vill är våra erfarenheter i relationer de bästa erfarenheter man kan vara med om, oavsett ifall det gör ont eller inte. Där i den stunden kände jag bara en blandning av raseri och övergivenhet. Att jag blivit given ett ansvar över något som inte var mitt att ta. Efter att en lång tid förflutit kunde jag se mig själv. Då framträdde den där människan som bor i mig, som är så rädd att bli övergiven. Jag kunde se att på grund av mina tidigare erfarenheter, reagerade jag med rädsla.

En rädsla som yttrar sig genom att vilja putta bort människor ifrån mig. En rädsla som vill sätta villkor för vilka jag kan släppa nära. En rädsla som vill regissera så att smällarna blir mindre. Jag kunde också se att allt detta regisserande inte leder till någon vidare utveckling, att det istället sätter dimridåer för det jag allra mest behöver ta tag i. Något som kvinnor ofta hänger sig åt är att duka fram sina sårade känslor inför varandra, med intentionen att få någon att ta på sig en fiktiv skuld eller dela ansvaret, så att självet slipper ta tag i det budskap som låg i de känslor som uppenbarade sig i det egna inret.

Jag själv har hängett mig åt dylika saker. Något som vuxit fram hos mig under sommaren är att jag själv vill bestämma vem jag vill vara. Inte att någon annans behov av att regissera sitt liv ska diktera villkoren för hur jag är, hur jag reagerar eller vad jag gör. Känslomässiga utpressningar, hur de än ser ut är inte välkomna in genom min dörr. Känslomässiga utpressningar ska heller inte bestämma vilka jag ska tycka om. Oavsett vad, kommer vi i nära relationer alltid att bli sårade och vi kommer alltid att överleva, även om det i stunder inte känns så. 

Kärlek i nära relationer, oavsett ifall det är familj eller vänner, är för mig tolleransen över att vi alla har ett bagage att arbeta med och att både vi själva och andra blir obegripliga. Jag väljer själv. Jag har valt att älska och låta mig älskas (även om det sistnämnda inte alltid är så lätt). För mig är att släppa nära och älska inte enbart att diktera villkoren för hur andra ska vara mot mig, utan först och främst att besluta sig för att älska och acceptera "no mather what". Att jag gör upp villkoren för hur jag vill arbeta med att våga möta en annan människa där hon är, hur skrämmande det än kan vara.

Rädsla är ingen bra resekamrat. Försiktighet och Acceptans är så mycket bättre.