tisdag 29 juni 2010

I ljuset av oss själva


När vi ser varandra sker det oftast i ljuset av oss själva. Den referensram vi har är våra erfarenheter, vår kunskap och de föreställningar vi har av omvärlden. Förra sommaren upptäckte jag moln. De blir så vackert med moln när man fotograferar. I verkligeheten vill man inte ha ett moln i sikte, men med kameran i handen blir bilderna så mycket mer spännande med moln. De ger bilden perspketiv och kontraster.

Vi behöver varandra, både de vi kommer överens bra med och de som vi kommer mindre bra överens med.  För det ger perspektiv och kontraster i våra liv. Kruxet är att balansera det på ett bra sätt. Vi har alla våra gränser för vad som är ok och var de gränserna går är väldigt individuellt. Vi uppfattar och ser varandra utifrån våra egan referensramar, något jag insett att många inte tänker på. Det vi ser och uppfattar hos den andre speglar mycket av det som händer hos oss själva.

När jag möter människor för första gången är det så spännande att se vad de uppfattar och ser hos mig, för det hjälper mig att få en uppfattning om vilka de är. Det säger oerhört mycket mer om dom själva än om mig. Det finns en och annan som är rätt klockrena i sin bedömning av mig, både det jag väljer att dela och det som bara en uppmärksam människa uppfattar. Men majoriteten av människorna speglar oftast bara sig själva.

Man lyfter andra till den gräns man själv förmår. Man begränsar andra utifrån den gräns man själv binder sig vid. Det har fått mig att fundera mycket som förälder. Var begränsar jag mina barn och varför? Jag minns en vän från barndomen och hennes föräldrar. När dottern fick ett jobb de inte ens vågat drömma om eller en lön vida högre än vad de någonsin tjänat steg hon över en gräns de inte kunde följa med.

Det var en väldigt smärtsam upplevelse för min vän. Den stolthet hon kände för de resultat som blivit av hennes ansträngningar, delades inte av hennes föräldrar. För hon hade klivit ur den refernesram som kringgärdade deras liv. Hon blev väldigt ensam. Jag undrade så hur detta kunde ske och varför de inte var stolta över sitt barn och det hon åstadkommit. Först idag förstår jag vad som hände. Det var inte utebliven stolthet som föranledde deras reaktion.

Deras världar var inte längre densamma. Deras utgångspunkter skilde sig och identifikationen uteblev. Jag tror det är därför många människor väljer att negligera sin potential, för ensamheten blir för markant. Det är många som inte orkar glädjas ända fram, för någon kliver ur den referensram som någon annans liv vilar kring.

Oro är en sådan grej som facinerar mig. När människor beskriver sin oro för någon annan än sig själva. Självklart springer den oron utifrån att man tycker om någon, men framförallt är det en spegling om var gränsen går för dom själva. Oro kan ibland vara en form av begränsning av någon annan, än en äkta omsorg om den andre. Jag kom att tänka på det när min ena son frågade varför jag inte litade mer på honom.

Det var ett déja vu. För så har jag ju en gång känt när jag upplevde min egan mammas oro. Lite irriterat och skamset insåg jag att min oro handlade mer om min egen rädsla över hur han skulle hantera en eventuell förlust eller olycka. En av de bästa erfarenheter jag varit med om när det gäller någons omsorg över mig istället för oro hände i våras. Min vän och förälder till ett barn i mitt ena barns klass  serverade detta i ett telefonsamtal som jag länge kommer att minnas.

"Erica, är det så bra. Du vet ju hur detta kommer att ta av din ork och din tid. Vill du verkligen det?"  Ett konsterande följt av en kort och direkt fråga. Inget lull lull om hur orolig hon var eller några farhågor om hur detta skulle påverka min familj (skuld). Efteråt kunde jag konstatera att detta var det närmaste en äkta omsorg jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Tack Lena för den ögon öppnaren!

Jag försöker låta bli att bli irriterad idag när andra människor uttrycker sina egna begränsningar som om de vore mina egna. Jag glad för alla de erfarenheter jag fått vara med om. Det har hjälpt mig att så ofta jag kommer på, komma ihåg att jag inte vet till fullo den andra människans potential. Jag kanske inte vet vad den människan har för erfarenheter med sig i sitt bagage, hur väl jag än tror att jag känner henne eller honom. Jag försöker påminna mig om att jag alltid kommer att se min medmänniska i ljuset av mig själv. I ljuset av mina egan erfarenheter, min egen kunskap och den referensram jag har kring mitt eget liv.

Vad försöker ni komma ihåg , som ni själva erfarit och inte vill föra vidare till andra?

söndag 27 juni 2010

Kurage II

Vad är det som gör att en del kan uppvisa kurage och andra inte? Detta har jag funderat över och inser att mod är en sällsynt vara. Det finns många sätt att vara modig på, men det kräver ett visst mått av kurage. Jag älskar ordet kurage. Tänker på franska ordet coeur som betyder hjärta. Kurage för mig handlar just om det, mod där hjärtat är det som styr våra handlingar.

När barn är trygga kan de vara så där modiga på ett rättframt sätt som handlar om att de inte riktigt inser konsekvenserna av sina handlingar. Speciellt små barn är så där modiga. Som mamma till Johan och Lucas har jag haft förmånen att få möta många härliga och helt underbara barn som varit deras nära vänner eller som varit vänner i deras respektive klasser.

Ett barn har berört mig alldeles speciellt. Det är Johans fina vän Emma. En tjej som uppskattas av hela vår familj. Vi kan känna hur saknad hon är när det gått ett tag. Från Celia, Lucas, mig och Mattias kan Johan få undringar om hur Emma har det och när hon ska komma på besök. Jag har funderat mycket på hur det kan komma sig att hon berör oss alla och hur nära våra hjärtan hon kommit och hur glada vi är i henne hela vår familj.

Emma har något speciellt och det är ett inre mod som är en del av henne som person. Hon vågar vara sig själv helt och hållet. Det skulle inte falla henne in att förställa sig eller låtsas. Jag tror att jag imponeras för att hon är så ung och har en integritet som är intakt. En form av integritet som också innehåller förmågan attt leva sig in i andra, en empati som är ovanligt för en sån ung person.

Jag ser på mina barn, att det här med att sticka ut och stå upp för andra öppet, är en svår sak. Det är otroligt svårt även för vuxna. Men Emma har förmågan att agera annorlunda, genom att fortsätta vara den hon är och våga vara vän även med någon som andra bestämt sig för utesluta. Hon är inte beroende av andras tyckande om henne, utan litar på att det alltid kommer att finnas någon som tycker om henne för den hon är. Sånt är stort tycker jag.

Jag blir imponerad över det inre kurage som hon äger, trots sin ålder. Något som ibland kan vara svårfångat även hos vuxna. För henne handlar det lite om yta och väldigt mycket om inre kvaliteer. En gång sa hon sittande på vår kökssoffa att den finaste komplimang hon fått var en kompis som sagt till henne att hon var så naturlig, så mycket sig själv. Jag fick kämpa lite med tårarna när hon sa så, för det avslöjade så mycket om den person hon är.

Att en så ung person fattat livets stora styrka, att våga vara sig själv i alla lägen, det är stort.

fredag 25 juni 2010

Legoland



Vi har varit några dagar på Legoland. Jag var där som barn och minns ett helt annat Legoland än idag. Vi var där när killarna var 5½ år och även sedan dess har det hänt otroligt mycket. Ett ställe man kan gå med barn i alla olika åldrar. Finns för alla smaker och intressen. Tycker också det är så mycket mer tilltalande att man betalar inträde och sen åker man som man vill, än detta biljett och åkbandshysteri som finns här hemma. Däremot så kan man ju bara strosa runt utan att åka här, men det är ju bara en utopi när man är en barnfamilj ;-D

onsdag 9 juni 2010

Rätt och Fel


Jag är ju av den åsikten att det inte finns ett allmängiltligt Rätt eller Fel. Så som jag ser det så är det ständigt en process i lärande att se vilka konsekvenser jag är beredd att leva med  och med vilka ögon jag vill se på mig själv och andra. I min värld innebär det att man kan interagera med varandra och mötas i både det som handlar om att man ser varandra i ljuset av de sidor vi uppskattar, men även det som kanske inte uppskattas. Jag kan omedelbart känna mig ledsen när jag upplever att andra ger mig kritik, men alltid så brukar jag kunna se vad som jag bör ta till mig och vad jag struntar i. Livet kan i perioder vara en knivig erfarenhet som innebär många val och många ställningstaganden. För mig är det självklart att man kan handla fel, för den sakens skull innerbär det inte för mig att någon är fel som människa. Det finns inget facit för hur  man ska leva livet, utan vi har kastat oss ut i det med intention att göra det så bra som möjligt för oss själva och vår omvärld.

Otaliga gånger är det då jag trampar i klaveret och  gör dumt, även om mitt uppsåt var gott tänkt. Det har också lärt mig att ha en rätt förlåtande attityd till min omgivning, för det har funnits så många människor i mitt liv som också har förlåtit mig. För mig är inte det viktiga att någon kan handla galet, för mig betyder förmågan att rätta till oerhört mycket mer. Att vi förstår att lära av det som hänt. Ibland tar det tid för mig att lära av det, ibland kan jag korrigera min bana omedelbart. För att göra misstag är en förutsättning för livet och en förutsättning att lära av det som händer och hänt.

När jag såg min dotter i klätterlabyrinten, tänkte jag på att så kan det vara i livet också. Vi vill komma fram till något, även om vi kanske inte vet vad. Det handlar om att balansera sig fram och se efter vad vi sätter fötterna någonstans. Det är inte alltid det lättaste att göra. När vi vuxna människor gör våra misstag, så lär vi oss själva med hjälp av vår erfarenhet eller med hjälp av andra människors speglingar av oss själva. När barn gör misstag är det vår skyldighet som vuxna att gripa in och hjälpa dom att förstå grundläggande medmänsklighet. När detta inte sker sviker vi vuxna.

Jag upprörs sällan av vad andra vuxna väljer att ha för slags liv eller hur de förhåller sig. Jag kan inte förändra andra, bara mig själv. Det jag däremot upprörs över och går i gång på är när vuxna människor sviker barn. När det handlar om att skyla över sina misstag på barnen och inte tar ansvaret av att lära sig av det som gått galet. Sånt kan jag gå i gång på, rejält. Vuxnas ansvar gentemot barn som vuxna smiter ifrån genom att gömma sig bakom barnen är också något som både gör mig ledsen och upprörd.

Jag hör ofta föräldrar som refererar till att barnen är så stora- Att de får både göra val och ta ansvar över sina liv som egentligen kräver livserfarenhet och perspektiv. Någonstans är det också viktigt att vi föräldrar finns i bakgrunden och guidar våra barn genom de värsta grunden. För vem ska lära våra barn medmänsklighet, etik och grundläggande ansvar om inte vi föräldrar? Våra barn gör inte det vi säger till dom, dom gör det vi visar i handling. Att tyst vända bort blicken för att inte stöta sig eller för att ta missriktad hänsyn är inte att ta ansvar anser jag.

I min ena sons klass har alla barnen blivit bjudna på kalas förutom ett enda barn. För mig är det helt förkastligt. Vuxna människor som försvarar detta genom att säga att alla inte kan trivas ihop, eller att det är synd om barnen som ska ha kalaset ifall vi reagerar. Jag tror inte mina öron. Ska de två barnen som ska ha kalas lära sig att det är ok att utesluta en enda? Är det sånt vi som vuxna vill förmedla till barnen? Det  finns ett alternativ, att korrigera det hela utan att hamna i försvar. Det man istället gör är att försvara mobbing.

Jag kan inte med gott samvete som vuxen stå upp för sånt här. Jag har pratat med min son och förklarat varför vi inte kan låta honom gå på det här kalaset. Han förstår. Han är den som sedan i höstas berättat för mig om att han anser att det här barnen blir mobbat i klassen. Han har kristallklart förklarat hur det här barnet systematiskt blivit utfryst. Senast i förra veckan berättar han att han inte tror att  hans kompis har det så lätt i klassen. Andra klasskompisar understödjer dessutom hans utsagor. Vi undrar bara varför man inte väljer att göra något åt detta. Det spelar ingen roll att det bara är två veckor kvar innan skolavslutning. Vi som vuxna måste hjälpa barnen igenom detta.

Vi måste sluta hamna i groparna rätt och fel och våga agera. När vi hamnar på rätt och fel så händer inget konstruktivt. Så ofta genom mitt liv som jag sett att man hellre tror att tystnaden hjälper och inte förstår att det man gör är att så ytterligare ett frö till att ytterligare barn mobbas och fryses ut. Vems barn det handlar om spelar ingen roll, vi är vuxna och har ansvar. Det är när vi vuxna sviker som barnen blir förlorarna och betalar priset för vuxnas ovilja. Vi kanske inte ser priset idag, utan när de blir vuxna och tar bestlut som har större konsekvenser än ett kalas.

söndag 6 juni 2010

Tidens flykt

Är det tiden som flyr, eller är det vi som inte är uppmärksamma nog? Nyss så var det som bilden här ovan och innan jag hinner blinka har äppelblommorna blommat ut. Jag tänker varje vår att nu i år ska jag hänga med och se varje skiftning, se varje utvekling som naturen gör. Varje år konstaterar jag att tiden flyger iväg. Funderar idag på om det egentligen är vår oförmåga att njuta här och nu. Att vi ständigt är ett steg före eller att vi tänker tillbaka på det som varit. Att vara här och nu tror jag är få människor förunnat att kunna. Jag tror det handlar mer om att kunna glädjas. Vi behöver glädjas mer.



lördag 5 juni 2010

Bryta mönster, Bryta Ny mark

Den här soppan symboliserar  en av mina ångestar! (jag vet, dålig svenska) När vi var i Riga så hade vi några timmar sightseeing och lunch i självfösta grupper. Jag hamnade med några andra på en resturang som visade sig ha både vacker interiör (vi satt ute) och fantastisk vacker toalett ;-D

Inhemsk fisksoppa låter ju fantastisk gott. Jag tänkte att från klockan ett till nio på kvällen är många timmar utan mat. Jag valde en pastarätt, för att vara säker på att hålla mig mätt länge.

Det här med mat är ett gissel för mig. En skräck  i dimensioner som är svår att förstå för någon annan. Det låter så löjligt när jag ska förklara för någon, för i ramen för hur man lever idag, med möjlighet till en hög tillgång på mat så är tillgång på möjligheter att äta inget problem.

Jag går tillsammans med en god vän på en fantastisk kurs. Vi har gått större delen av våren och har några gånger kvar i höst. Den leds av två fantastiska kvinnor Eva och Elsa. Eva är den av alla människor jag mött genom mitt liv som har fingertoppskänsla för människor och det som händer inom dom på ett sätt som är svårbeskrivligt. När jag ser henne "in action" tänker jag att den känslan hon har och förmågan till närvaro aldrig kan utbildas i den bemärkelsen som vi tänker oss utbildning i allmänhet. Livet har utbildat henne och många människor får gott av den erfarenhet som format henne som människa och professionell yrkesutövare. De två, Elsa och Eva komplettera varandra på ett makalöst sätt. De drar fram det allra bästa hos varandra.

På en av kurstillfällena kom det här med min relation till mat upp till ytan. Jag och maten har ingen sund tillvaro ihop, ännu. Det är på väg att arta sig, men fallgroparna är många. Skräck är svårt att relatera till, speciellt skräck som grott i oss sedan barnsben. Det krävs en viljeansträngning och ett visst mått av mod för att förändra. Det är dessutom svårt. Jag kom som adoptivbarn till Sverige som femåring. En av de tidigare erfarenheter jag gjort (för att göra historien kort) är att jag var sängvätare som barn och blev straffad med att få maten indragen som en missriktad form av uppfostrings åtgärd. Inom mig finns för tillfället en oresonlig skräck för att gå omkring hungrig.

Jag kan fortfarande i min kropp förminna känslan av att inte ha fått äta mig mätt, att gå omkring och vara hungrig utan att riktigt veta när jag ska få mat nästa gång. Så länge jag är hemma är detta inte ett allvarligt problem, förutom att det oftast är mat som jag tänker på det första jag gör när jag vaknar och det sista när jag ska somna. Att jag sedan har hamnat i en matfixerad familj här i Sverge har inte förbättrat mina odds ;-D

När jag är bortbjuden så krävs det en viss tid av mental träning för att äta måttligt. Hemma kan jag fixa det rätt ok, endast i perioder av stress eller nyorientering som det också fallerar hemmavid. Buffé är en mardröm. Där krävs massa jobb för att vara måttlig. Det är mycket energi som läggs på det här med maten och det är oerhört tröttande. När jag ska iväg på saker och inte får vara bland de som planerar upp maten, blir jag oerhört stressad.

När soppan kom in på resturangen i Riga, andades jag ut, för att jag inte valde den. Tre små bitar fisk i buljong och lite crème fraich hade gjort att jag ängslats oerhört. På min ovan nämnda kurs, kunde jag se att det finns en väg ur det här och att jag faktiskt är på väg därifrån. Det tar bara lite tid. Det "omöjliga" tar lite längre tid som någon klok en gång sagt.

Min framtida relation med mat ser ut på följande sätt:

Jag kan bara välja det jag allra helst vill ha på bufféer, för jag vet att jag kan låta den andra maten vara, för jag får äta mig mätt varje dag och jag kan inse att en riklig mängd mat ej signalerar en kommande brist.

Jag är lagom mätt och vet när jag ska stoppa intaget.

Min kropp ser ut som jag önskar och ej ett resultat över min ångest och ängslan för mat.

Min energi och tankeverksamhet handlar om det jag vill i livet, ej på vad jag ska äta inom de närmaste timmarna eller veckorna.

Jag tror att detta kommer att lyckas, förr eller senare, men jag är också på god väg. När jag inte lyckas så bra en period, så syns det på min vikt. När jag lyckas så mår jag så mycket bättre både till kropp och själ. Hur ser era matvanor och känslor kring detta ut för er?

fredag 4 juni 2010

En period av "sista gången" saker.


Innan jag åkte till Stockholm och Riga lämnade jag av ett gäng glada ungar som skulle på miniläger tillsammans för sista gången. Skulle ha varit med och en del av mig ville stanna med dom och ha kul tillsammans. Men de hade väldigt bra och det är jag glad för!

torsdag 3 juni 2010

Att bygga broar


I helgen befann jag mig i Stockholm och Riga. Som nyinvald i Förbundsstyrelsen för Riksförbundet Hem och Skola var jag iväg på en startup och arbetshelg, som både fascinerade mig och inspirerade mig. Det här med människor som möts, ialla former,  är oerhört intressant. Mellanmänskliga möten är både inspirerande och tröttande. Mitt huvud är så fyllt med intryck att den går på högvarv. Det krävs en hel del av människor att samarbeta och det är nödvändigt när man vill nå större mål än de direkt personliga. Förmågan att se förbi sig själv och se målet att gangna de man jobbar för är både nödvändigt och viktigt.  Det är spännande med möten!

Det som alltid fyller mig med förundran och fascination är det här hur vi uppfattar människor och hur bilden av dom förändras successivt med att vi lära känna dom. Det lär mig mycket om både mina egna och andras fördomar. De allra flesta människor som möter mig säger förr eller senare att de uppfattar mig som rätt beskedlig och försynt. Tills de lär känna mig. Den egenskapen hos mig som man antingen uppskattar eller tycker är vansinnigt jobbig är att jag inte hymlar med vad jag tycker. Det jag undrar över frågar jag och jag har vissa principer som är viktiga för mig.


När jag avger ett löfte, då håller jag det. När jag tagit på mig ett uppdrag, så gör jag altlid mitt bästa. Jag är rak och jag är tydlig. Jag avskyr fusk. Jag har dåligt tålamod med människor som använder goda saker för sin egen vinning skull. Förutom att jag har förväntningar på andra, så är jag också väldigt bra på att leverera. Mitt främsta motto när det gäller jobb eller engagemang är att jag inte förväntar mig av andra, det jag inte själv kan erbjuda. Vuxna människor som inte kan ta ansvar i relation till saker eller engagemang som handlar om barn, har jag svårt för. Min goda vän Anne, brukar påpeka för mig att jag tillhör de där människorna som är brutalt ärliga och det kan vara jobbigt när man har svårt för sånt själv. Den styrka som finns i ärligheten, måste också kombineras med att ha förmåga att ta emot brutal ärlighet och det är jag också bra på i de allra flesta fallen, förr eller senare.

Det ska bli en glädje att få arbeta för den goda saken som handlar om att från ett föräldraperspektiv också kunna driva frågor både lokalt och nationellt som ska bidra till att skapa en sån bra arbetsmiljö som möjligt för barnen i Sveriges Förskolor, Grundskolor och Gymnasieskolor. Det ska bli kul att utvärdera de här två åren som följer just när det gäller det här. Att arbeta för en av de grupper i Sverige som har svårt att göra sin röst hörd i vuxenvärlden, barnen ska både bli utmanande och roligt.

I Riga hittade vi en sak som jag tyckte var så fin. I Litauen så är det tydligen tradition att när man ska gifta sig så köper man ett hänglås och ristar in sina namn och datumet för bröllopet, låser fast det på broar och slänger nyckeln i vattnet. Hur festligt som helst. Det är ju inte så vackert att se på, men symboliken är oerhört vacker.

Att bygga broar. Mellanmänskliga kontakter, oavsett om det handlar om att gifta sig, bli vänner, arbeten eller att jobba i ideella organisationer handlar just om det, brobygge.
 Att vara bra på olika saker, att ta vara på det och ge varandra kredit för de egenskaper man har. Det är så enkelt att tycka detta i teorin, desto svårare att praktisera det. Jag har oftast inte svårt för att människor tycker annorlunda än jag, bara det inte skadar en tredje part (som tex. barn). Det är nödvändigt att acceptera våra olikheter för att också kunna använda oss av den dynamik som olikheter ger. Det är sånt bra ledarskap handlar om, att inte känna sig hotad av ifrågasättanden, utan att istället ta avstamp från det och göra något konstruktivt av det.

Vi behöver ibland sätta hänglås inte bara på våra förhoppningar, utan också på sånt som inte för oss framåt. Kasta nyckeln i vattnet och se framåt. Ibland behöver vi uttala det vi inte bör ta med oss in i framtiden, för att kunna sätta hänglås på det. Den förmågan att göra det utan att driva bakåt kräver sin man och kvinna och dom är svåra att finna. Det krävs mod och det är få förunnat att äga.

Igår på facebook "pratade" jag och en dotter till min mans ena kusin om styrka. Vad styrka och mod i praktiken innebär. Jag minns min ena son Lucas, som lyssnade till när jag läste ur Bamse för Celia. Vi pratade om Bamse, om att när man är stark måste man vara snäll. Om att Bamse är både modig och stark. Då sa Lucas att den som egentligen är modigast är ju Lille Skutt, för han är ju rädd hela tiden och ändå gör han också allt det som både Bamse och Skalman gör. Det blev ett fint samtal om att mod och styrka inte alltid handlar om att våga göra eller säga saker. Att de i de allra flesta fall handlar om att göra ändå, trots att man är rädd, obekväm eller utsätter sig för en risk.
  
Så broarna med hänglås i Riga blev för mig en vagga till många tankar om vår skyldighet mot oss själva och vår mänsklighet att vaska fram modet även när den känns långt borta och sätta hänglås både på våra förhoppningar (för att hämta kraft ur) och det vi vill lämna bakom oss (för att slippa bära med sig). Att bygga broar både till oss själva, andra och det liv vi vill leva och den värld vi vill lämna efter oss. // En Erica full av tankar