fredag 30 april 2010

Lyssan på varandras sånger

Facebook är en guldgruva av kunskap, idéer, humor och massa galenskap. Förutom virus och annat mindre behagligt ;-D

Ibland kan jag hamna i "samspråk" med människor jag inte känner hos dom jag har på min "friend list". Det sker genom utbyte av kommentarer. Ibland duggar kommentarerna tätt, vilket ger en känslan av att man nästan för ett samtal. På sådana mötesplatser kan man uppleva vitt skilda utbyten av tankar och åsikter. Framförallt är det väl den lätthet med vilket det utbytet sker som tilltalar. Det blir en arena, en mötesplats med både dom man känner väl, de man känner mindre väl, bekanta, gamla relationer, släkt och även helt nya människor man kanske inte alls träffat förut.

Dessa ord satte tankarna i rullning och berörde mig: "Jag sitter och filosoferar lite ... Plötsligt så dyker en minnesbild upp av en vacker kvinna som sitter utanför den inre entren till restaurangen på Waldorf Astoria Hotel i NY och spelar harpa... Det är många strängar på en harpa... fler strängar än jag har vänner... men hon spelade på alla strängar... inte lika mycket ... men alla fans med i kompositionen som hon spelade... och jag tänker plötsligt på att om jag kunde ha samma uppmärksamhet och attityd till livet som hon hade till strängarna på sitt instrument... så hade jag förmodligen varit lycklig... på riktigt..."

Jag tänkte på det där med lycka. Jag har funderat oerhört mycket på det här med lycka och vad det innebär. Hur ser lyckan ut för oss? Är den universell? Jag har funderat mycket över det här med om det ens går att vara lycklig ett helt liv, eller om lycka kan vara mer än bara känsla och kanske följer med oss hela vägen, men bar visar sig tydligt ibland.

Följande kommentar var denna: "Och livet har ju fler strängar än en harpa... trixet är väl att hitta tonarten, takten och melodin... och nån som orkar lyssna på våra egna sånger..."

Det är ju det. Orkar vi lyssan på varandras sånger? Eller missar vi varandra när vi försöker få andra att lyssna på oss?

Ljuvlighetens tid

Det är ljuvlighetens tid nu. Ljuvligheten breder ut sig som en grön matta med stjärnlika blommor över stora delar av vår natur. Skogsstjärnor är också obeskrivligt vackert, men är inte lika vanliga som våra vitsippor. Idag firar jag två år på min blogg. Känns bra att jag också efter en lång tid av oförmåga att skriva lyckas göra det just nu. Lyckas formulera mina tankar. En god vän jag pratade med i telefon i går uttryckte en förundran över att jag kunde formulera mina tankar som jag gjorde. Jag å min sida är helt fascinerad av hennes förmåga att med lätthet organisera saker. Min man Mattias har en enastående förmåga att tänka ut uträkningar med en lätthet som förundrar mig. Vi har suttit på banken där han räknat ut saker innan bankpersonalen lyckats ta fram det med miniräknare. Vi är olika och har olika förmågor. Det gäller bara att uppskatta olikheterna, även när de kan kännas inskränka på våra liv.

torsdag 29 april 2010

Dela Tankar

Valborgsmässoafton för två år sedan, började jag blogga. Jag minns att det var en regnig dag och jag hade bestämt mig för att lära mig mer om det här och prova blogga för att rensa mina tankar. Två år senare och lite berg och dalbanor, är det något som idag är en del av mitt liv. En del jag inte skulle kunna tänka mig vara utan. Jag läser också en mängd med bloggar som jag känner att det berikar mig oerhört mycket. Igår hjälpte jag min son Lucas att starta hans blogg. Han har varit nyfiken på detta ett tag. Han har inte skrivit så mycket, men jag blir så facinerad över den ynnest det är att få ta del av hans tankar och funderingar. Kika in så får ni se en liten glimt av vem han själv är, med sina egna ord. Jag hoppas att det för honom också kommer att vara ett hjälpmedel att sortera det funderande inre han själv har.

Kurage del I

Jag tänker att det är svårt att vara människa ibland. Är det inte krav vi ställer på oss själva, så är det krav från vår omgivning eller föreställningar om hur livet borde vara. Jag undrar varför vi eller någon annan skulle vilja göra det? Det bästa med livet är ju hur olika vi är, hur olika vi förhåller oss till livet, vilka vi är, varför vi är här och vad vi kan göra för oss själva och andra. Den olikheten berikar oss alla och gör att vi alla tillförs och berikas av mer än vad vår egen fantasi skulle kunna åstadkomma. Olikheter är därför bra.

Men olikheter skapar också svårigheter. För våra föreställningar kan krocka och skapa en disharmoni mellan oss. Jag har funderat ett tag över om det är möjligt att komma till ett konsensus i allt. Går det? Jag personligen tror inte det. Det finns saker i livet där vi är så olika att vi inte kan mötas. Frågan är ju hur man då går vidare om man delar en svårighet där det blir svårt eller omöjligt att komma fram till en lösning. Hur gör man?

Kan det vara svaret på alla de krig som förekommer ute i världen, för allt förtryck som sker. Är det försvarbart med att vi alla är olika? Jag själv har svårt att se att det kan vara försvarbart. Jag antar att det är därför det finns lagar. Man bestämmer att dessa lagar är ramarna i ett samhälle man vill dela. Men hur efterlever man de här lagarna? För visst är det så att det fortfarande, trots de lagar vi har sker förtryck av människor i vårt land?

För några år sedan när jag hade företag med två andra kvinnor gick vi en kurs som handlade om personligt ledarskap. Jag tyckte att titeln var intressant. Det handlade om det personliga ansvar vi har över oss själva och den medverkan vi har i en grupp, ett samhälle eller i de mänskliga relationer vi har. Jag har alltid trott på att människor har ett personligt ansvar, men där kom det i en kontext som blev oerhört intressant för mig.

Många är de gånger då jag mött människor som gömt sig bakom sina yrkesidentiteter, bakom föräldraskap eller något annat. Det är få människor jag möter som vågar möta andra utifrån vilka de är som människor. Vågar stå för vilka de är eller för de värderingar de har bara för att de är rädda att stöta sig med någon. Jag kan förstå det. Det är få människor jag möter som orkar se utanför sig själva. De flesta silar sina åsikter genom sina egna filter, som grundar sig på deras egen kunskap och egen isamlade erfarenheter.

Det är få gånger jag möter människor som orkar gå utanför sig själva för att försöka förstå vad någon annan säger, speciellt när kritik riktas mot dom själva. Såklart att de flesta undviker att stå upp med bara sig själva som insats. Det är läskigt att stå upp själv. Det som händer är att du dessutom får väldigt lite stöd. Så många gånger jag har varit med om att människor delar med sig av sina åsikter på tu man hand, men de skulle aldrig våga dela dom offentligt med dig.

Jag tror att de flesta som arbetat i en arbetsgrupp där det funnits konflikter förstår vad jag menar. Hur många säger inte sin mening när chefen eller någon annan beslutsfattare är i närheten, för att i frånvaron säga något helt annat. Den människa som vågar ta baldet från munnen får sällan uppbackning och skjutsfram som en syndabock. Detta scenario är jättevanligt.

Jag tror att det är först när vi vågar ta personligt ansvar för våra förhållningssätt och tar ansvar för konsekvenserna av dom som vi kan leva med olikheter. Vad innebär min åsikt? Vilka konsekvenser får den för mig? Vilka konsekvenser får den för andra? Vad blir resultatet av det jag står för och kan jag leva med det?

onsdag 28 april 2010

Ibland händer det bara

Ibland händer det bara. Du får hjälp av någon att se det som du egentligen ser, men missar för alla "träd" som står i vägen. Jag pratade med en god vän igår som ringde för att höra sig för hur det är. Jag berättar om min trötthet som nästan vill sluka mig. Hon säger en sak som får mig att inse kraften som finns i att mötas med förståelse. Inte den där sorten som vill släta över eller vill dig att få känslan av att förståelse finns där, bara för att visa sig god. Nej, den där förståelsen som det inte ligger någon värdering i.
Bara en spegling av en situation eller känsla.
"Det handlar egentligen inte om trötthet, det är ju ett fel sätt att beskriva det hela" säger hon och jag förstår direkt vad hon menar. "Det handlar ju om en form av utmatthet som inte har med varken bekvämlighet eller lathet att göra" fortsätter hon och jag känner hur det stockar sig i halsen av att bli förstådd. Hon vet hur det är. Det hon säger efter allt det här vet jag också, men är så mycket svårare vara i. Det här med att det inte går att förstå för någon som inte har varit i det eller har tillräckligt med inlevelseförmåga att leva sig in i hur det är.
Det handlar bara om att förstå och acceptera att majoriteten av mänskligheten oftast inte för tanken och inlevelsen bortanför den egna erfarenheten. Det är svårt, det handlar om att våga sätta sig själv åt sida, sina egna känslor och reaktioner bara för att vilja gå en annan människa till mötes. De flesta väljer inte att göra så. Jag väljer inte alltid att göra det. Så detta säger jag inte för att peka finger åt någon, på något sätt. Men det som resultatet av det här blir är att man måste förstå och acceptera det här att inte alltid bli förstådd. Det kan bli en sorg.
Idag på Facebook fick jag ta del av en kommentar hos en vän till mig. En kommentar som fick mig att studsa och som berörde mig i djupet av mina hjärterötter. Min vän beskriver en enorm utmattning efter att vakat i flera nätter, eftersom hennes dotter har diabetes och hennes blodsocker åker berg och dalbana. Detta innebär att hon flera gånger per natt få ta blodsocker och vara beredd att väcka sin dotter för att få henne att äta. Hon var rejält trött. Då kommer en människa som hon känner och säger de där magiska orden som får mig att gråta.
"Och du ska inte förneka din egen känsla. Bara ge dig själv lite nåd. Ibland. Som en paus ... Man är alltid sämst på att rikta de varma ögonen inåt. Man behöver varandra" läser jag och allting stannar en stund. Ge dig själv lite nåd. För hur obarmhärtig är man inte mot sig själv. Man dömer sig själv hårdare än någon annan, kritiserar och är oförsonlig mot sina egna brister. Inte någon annan skulle jag iallefall döma så hårt,som jag gör mot mig. Åklagaren inom en borde man sätta åt sidan lite och se sig själv med de där varma ögonen och ge sig själv nåd.
Det finns så många underbara människor i ens omgivning, som har så mycket klokhet och framförallt mänsklighet att dela med sig av. Några ord som gör att livet ändra skepnad lite grand. Ett samtal från en god vän som tar paus bara för att höra din röst. Ett samtal där man landar i att bli sedd för den man är, med alla de brister och tillgångar som ryms i en som människa. Nåd, så stort.

tisdag 27 april 2010

Eldar


Här i VästSverige är det vanlgit med påskeldar. Jättefint. Jag är dock uppvuxen med valborgsmässoeldar, med allt vad som hör till. En kör som sjunger fint och stor uppslutning. Det var alltid så högtidligt. "vintern rasat ut bland våra fjällar..." och massor med människor i studentmössor. Sånt är svårt att få tag på här. I år har jag en sån längtan efter valborgseld, kör och högtidlighet. Jag undrar var man kan få tag på en sådan eld här i Göteborg. Någon som vet?

söndag 25 april 2010

Skriftningar

När havet är mättat av sol och värme. Då är den så njutningsfull att hjärtat nästan brister. Solvarma klippor är det bästa jag vet. Att sitta på klipporna en sommarkväll efter en lång dag av bad och lek, höra vågorna klucka och äta kvällmat med människor man älskar. Det är helt ojämförbart med något annat.

Att känna vågornas kittlingar mot tårna, samtidigt som man känner hur sanden formar sig runt foten och blicka ut mot en lång sandstrand får själen att sjunga av lycka.


Att blicka upp mot en himmel av dunlätta moln, se strandrågen buga för vinden som samtidigt rensar ens själ, då blir livets närvaro så påtaglig att jag nästan kan ta på den.

Att se ut över klippor och hav när snön pudrat den vit. Att se vattnet nästan fyrsgrönt i skiftning till gråblott. Att se dessa kalla klippor och veta att de också nästan kan pulsera av värme när solen skiner på sommaren. Se dessa skiftningar och veta att man bor i ett land som bjuder på skillnader, på omväxling och utveckling. Då fylls jag av tacksamhet.


Skillnader, borgar för upptäckter. Ett fruset landskap blommar som skönast när solen värmer. Öppna fönstren, låt vinden blåsa rent och bejaka det som är. Allting sker av en anledning och allting är en gåva som ska öppnas med varsamhet.

Orientering i Livet

Jag vet inte hur ni har det. Men för mig verkar det som om det med jämna mellanrum sker någon form av nyorientering i livet. En del sker nästan obemärkt och jag upptäcker det först när jag redan är i en förändring. Andra tillfällen verkar det som om det måste värka fram. Det är vid sådana tillfällen som jag ibland kan önska att jag var mer av en människa som tar livet med en klackspark. Om det nu finns sådana människor. Ibland möter jag människor som verkar ta livet med ett knyck på nacken och jag undrar alltid hur de bär sig åt. Fungerar det så för dom eller är det en bild som serveras undrar jag alltid i mitt stilla sinne.

Men vi är ju olika, vi människor, och vi blir ju berikade just för att vi är så olika. Det verkar som om alla samhällen behöver olikheter, olika människor som fungerar och bidrar på olika sätt. Det konstiga är att det också verkar vara det som vi har allra svårast för, det här med olikheterna. Vi behöver det, men det utmanar och provocerar oss också. Orientering i livet är ingen lätt uppgift och för många verkar de enkla svaren vara det som "räddar" många. Jag önskar ibland också att jag var en sådan människa som nöjde mig med de enkla svaren. Jag har en förmåga att vilja vrida och vända på saker i en evighet innan jag hittar en väg och de allra flesta gånger är vägen också krånglig.

En väg som ger mig möda, men som jag sällan vill ge upp. Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på mig själv.

lördag 24 april 2010

Tillbakablick

Den 18 Maj 2008 skrev jag så här på min första blogg. Besök den gärna om du har lust att kika in och se mina första trevande försök till att förstå mig på bloggvärlden och bloggandet.

Bara för ett tag sedan kunde man beskåda fruktträdens alldeles hänförande blommning och det kändes som om man vandrade i Bröderna Lejonhjärtas värld. Nu avlöper naturens olika blommningsfaser i rasande fart, att man nästan inte hinner med att njuta av dem som de förtjänar. Igår, när vi firade min mammas födelsedag (fast hon fyller egentligen idag) kunde vi komma med en bukett liljekonvaljer och jag tror inte vi har gjort det någonsin förut. Häromdagen när jag var och promenerade med en vän kunde vi ta syren klasar i våra händer och doppa ansiktena i dem och avnjuta deras underbara doft. Jag hoppas jag kan väcka liv i det som jag vet finns någonstans inom mig. Min glädje och kraft. Jag har varit ägare av en nästan explosiv glädje och den segaste kraft man kan hitta. Det blir så märkligt när den bara glider en ur händerna och kompassen inte hittar hem igen. Jag tror att jag älskar årstiderna så därför att de representerar många av människans bästa sidor. Våren representerar kraften, glädjen och hoppet. Sommaren står för kärlek, nyfikenhet och tid för äventyr. Hösten har en aura av mognad, insikt och njutning. Vintern har i sina armar barnasinne, fest , vetskap om en ny vår och vila.Det var någon som sa att min förmåga att formulera ord är en källa till kraft. Kanske. Det kanske är som Hans och Greta, man lämnar brödsmulor efter sig och hoppas att inte någon äter upp dem på vägen :-)Kanske blir de med tiden små kisel stenar som lyser i livets månsken och kanske en dag har jag kommit hem till min glädje och kraft igen. Jag tror inte att så många märker skillnaden, men jag vet skillnaden och det gör mig frustrarad. Hallå glädjen och kraften, nu är jag på väg med mina endorfiner och navelskåderi.

Att skära igenom

Just nu, har jag lite svårt att hitta livsglädjen. Jag kom på klockan tre i natt vad det är som gör det så. Eller om jag ska tydliggöra det hela. Jag kom på en teori om vad det skulle kunna vara ;-DJag känner mig desillusionerad. Vilket får mig att blir lite förvånad, minst sagt. Jag tycker att jag har haft en rätt knölig start på livet och borde vara införstådd med att livet är en brokig mosiak av olikheter och kansigheter.

Inser dock att jag under mitt vuxna liv har lyckats att skapa någon form av föreställning om att vissa saker är heliga. När jag tänker efter och är krass, inser jag att jag har behövt tro på det goda för att väga upp massa erfarenheter som säger det motsatta. Denna balansakt har nu börjat bli skev. Denna vinter har jag mött något som fick droppen att rinna över. Vuxna människor som säger ok till att barn som behöver vårt skydd, behandlas illa.

Vuxna människor med möjlighet att påverka som sanktionerar vuxna människors rätt att avsäga sig sitt vuxna ansvar. Sånt gör att jag tappar tron på människor. Sen vet jag att det finns en hel hög med människor som gör mycket gott och det är dom jag försöker flytta mitt fokus till. Men det är svårt när jag också ser det finns dom som är beredda att gömma sitt egen inkompetens bakom de som egentligen behövde skydd.

Jag tappar hopp och hopp är det som håller människor igång. Jag börjar ifrågasätta att det går att förändra. En liten smygande tanke försöker ta över mig som en cancersvulst. En tanke om att djävulskapet bara flyttar på sig. Att vi människor är alldeles för rädda för att egentligen förändra något alls. Kan det vara så, eller är det en alldeles för mörk syn?

torsdag 22 april 2010

Känsloplaneraren

Fick via Facebook och en god vän tips på en underbar sajt där man kan få ta del av klassisk musik/opera på ett roligt sätt. Gå in och kika!

Molnen eller solen bakom molnen?

Hela livet handlar om det. De där molnen eller solen bakom de där molnen. Det där att välja hur man se. Eller väljer man verkligen? Jag tror ju att man väljer väldigt mycket, men förutsätter det att det är dåligt när man känner att livet inte är på topp?
Jag känner att dagens människosyn är hård. Det är som rasbiologerna, vi har inte utrymme till det som vi anser som defekt. Men det kommer också mycket insikter och kunskap från det som känns tungt ibland. För visst är det så att det ryms mer i livet än glada tillrop och perfekta liv? Sen är det tröttsamt när det bara finns plats med elände.
Jag har svårt att se att livet är svart och vitt, det är för mig en plats med myriader av färger och oändligt många gråskalor. Det är tungt när molnen i livet finns där, men det blir tyngre när det också innebär att man får påklistrat en massa karaktärsdrag som man inte känner igen sig i. Det går att fängsla människor i positiva förtecken, lika mycket som i negativa.
Det är så befriande när människor möts för vilka de är och att det inte behöver innebära att man fastnar. Vägarna i livet är olika, inte bättre eller sämre.

måndag 19 april 2010



Det ser snart ut så här, när marken är vit av blommor och inte av snö


Jag hittade en sån här häromdagen och blev lycklig.

Det är som om huvudet är fullt av saker jag vill skriva om, men jag får inte ut det och det har hållt på bra länge. Men jag gör så här, små saker och så får jag se om det lossnar. Ha det alldeles förträffligt när våren sakta men säkert är på väg.

torsdag 1 april 2010

Livets Lök

Jag fick förklarat för mig en bild om livet för länge sedan. Någon förklarade det som en lök. Du vet, man skalar av den och ibland känns det som om man kommer till samma punkt, fast du ser den från en annan vinkel. Ibland kan man se från ett perspektiv, ibland ser det likadant ut, fast man ser i handling eller känsla att det har skett en liten förskjutning åt ett annat håll. Den här bilden med löken är så bra, för den visar på det här som vi människor gör. Vi förändras och samtidigt bär vi vår historia med oss.

I maj förra året skrev jag detta inlägg på min förra blogg. Jag blev påmind av ett program på TV. Jag minns inte när, men i höstas tror jag, råkade jag träffa på min före detta mans lillasyster (som var ett litet barn när jag och föredettan var gifta) på Facebook. Genom den mest osannolikaste kanal jag kunde tänka mig. Detta kontaktnät som finns mellan människor och som blir synlig på Facebook fascinerar mig oerhört. Människor som känner varandra eller har kontakt med varandra på ett sinnrikt sätt, ibland på ett sånt häpnadsväckande sätt som förvånar mig.

Hon är den person som suttit som en tagg av dåligt samvete efter den skilsmässan. Jag skar av kontakten rätt av. Orkade inte alla eventuella frågor. Framförallt ville jag inte att han skulle få en känslomässig hållhake på mig. Någon som han kunde använda för att göra mig illa. För den där lilla flickan jag lämnade bakom mig var en person jag tyckte oerhört mycket om. Den lilla flickan är idag en vuxen kvinna. Det var häftigt för mig att få se vilka vägar hon valt genom livet. Vad som blivit av henne.

Det var nyttigt att se vilket rikt liv hon hade. Att se att jag bara varit en parantes i hennes liv. Det fick mig att släppa lite på det där samvetet. Jag kände att det gamla var förbi och skulle så förbli. Det var med blandade känslor jag tog emot det där facebook meddelandet, ett slags internt mailstystem. Där hon ursäktande avsade sig min bekantskap. Där hade jag kunnat nicka och önskat henne lycka till och stannat vid att bli glad för att hon meddelade mig sina intentioner. Men meddelandet fortsatte.

Hon förklarade anledningen och den gjorde mig oerhört förvånad till att börja med. Hon hade fått reda på (via någon i familjen eller via min föredetta) att jag vairt oerhört elak mot mannen jag varit gift med. Det fanns andra beskyllningar också, men just det där med elakheten fastnade i mig. Jag har tänkt ett tag sedan detta hände. Direkt då jag fått meddelandet skrev jag tillbaka och länkade till det inlägg jag skrev förra maj. Jag ville få ge min version. Jag har funderat länge på om det var så nödvändigt för mig att göra. Kunde jag inte bara svälja det hela och ta på mig någon fiktiv skuld av något slag.

Jag tror att jag valde att berätta, för att det är viktigt att berätta om att det händer. Att de som är med om sådana här saker, oavsett vem som gör vad, är någons bror, syster, vän, man, hustru, dotter eller son. Att vi förstår att alla parter påverkas. För mig var min föredetta ingen ond människa. Det är en människa jag älskat oerhört mycket, som jag haft drömmar och förhoppningar om. Han var lång, snygg och såg helt normal ut. Det var bara det att han hade sår inom sig och han valde detta kontroversiella sätt att hävda sig själv på. För att han inte hade andra verktyg att bemästa sin maktlöshet på.

Det innebär inte att det var ett bra val, eller att det fanns ursäkter för det han gjorde. Han som människa var inte förkastlig på något sätt. Det som var förkastligt var hans agerande, hans val att ta itu med sin frustration eller sina rädslor. Han var rädd att inte räcka till. Han hade åsikter om vad jag hade för kläder, hur jag pratade med andra eller hur andra tittade på mig. Men det som är förkastligt är också människors behov av att hitta anledning för det som hänt, att hitta syndabockar.

Jag personligen har lämnat större delen av det som hänt bakom mig. Det är ett färdigt kapitel för mig. Därför undrade jag lite varför detta hände nu. Varför dök hon upp i mitt liv just nu, varför valde jag eller hon att "adda" varandra? När jag såg uppdrag granskning om Bjästa i förra veckan blev jag oerhört engagerad i detta som många andra i Sverige. Jag har dock inte haft några behov av att gå med i olika FB grupper för att stödja den ena eller den andre. Jag tror att det bästa sättet att visa sitt stöd är att låta ens egan eller andras erfarenheter förändra en själv innifrån.

Att förstå strukturer och förstå varför saker händer och låta det lära oss något är det största stödet du kan ge. Inte att gå med i någon grupp och låta ditt namn skylta i fönstret där andra skriver oerhört nedlåtande saker om den ena eller den andre. Vårt namn blir ett tyst stöd till mobbing. För en dom innebär inte att det ger oss rätt till att släpa någon annan i smutsen. Domar verkställer våra regler som vi kommit överens om att efterleva, säger inte ett skit om rätt eller fel. Sen kan vi tycka och det har vi rätt att göra, men jag tror det är viktigt att förstå att våra känslor och förståelsen för ett skeende är helt två olika saker.

Genom att se hur de två tjejerna som utsatts för våldtäkterna behandlades, vilket var fruktansvärt att se, insåg jag mekanismerna som gör att våld mot kvinnor kan ske. Så länge det rör sig om någon annan, kan vi vara snara att döma. När det påverkar våra nära liv och det som är oerhört svårt att förstå, uppstår behovet av en ursäkt eller en syndabock. Vi har svårt att skilja på personen och handlingen. Så klart man inte slutar att älska sitt barn, även han våldtagit någon. Vi kan däremot avsky handlingen.

Det är väl en förälders värsta mardröm, att ens barn gör något helt oförklarligt. En anhörig eller vänner kanske har svårt att se att den vi älskar gjort en avksyvärd handling. En handlling man gärna tar avstånd ifrån. Det innebär dock inte att vi kan eller måste ta avstånd från människan bakom handlingen. Att isolera en människa kommer aldrig att hjälpa den människan förändras. Jag är så naiv att jag tror på att vi endast genom viljan att förstå och eventuell förlåtelse eller försoning kan uppnå en förändring.

Jag förstår att systern till min föredetta man inte orkar ha kontakt med mig. Att det är mycket lättare för henne att ta avstånd från mig och se mig som boven i dramat än att se att hennes bror höll på att ta livet av mig. Jag förstår det och samtidigt blir jag sorgsen. Inte så mycket för min skull, utan att det synliggör denna svårighet som gör att vi inte kommer någon vart med våldet mot kvinnor i det här landet, eller någonstans i världen. Vi är fast i det här med att se bortanför oss själva och våra känslor.
Här är min underbara lilla tjej. Det är första gången som hon klär ut sig till påskgumma. De skulle ha påskfest i går på förskolan och hon ville klä ut sig till princessa. Det här blev vår kompromiss ;-) Idag ville hon ha röda kinder och prickar på näsan också. Ett lite huckle på huvudet fick komma på också. När hon sett alla de andra barnen. Undrar lite stilla vad det är som gör att mina barn är väldigt skeptiska till att klä ut sig. Min tjej mjuknar i allefall upp när hon ser andra göra likadant. Det var inte så med mina killar. Sen tänker jag till och inser att jag verkligen avskydde att klä ut mig. Det gör jag fortfarande. Blir lite hispig när det ska vara maskeradfest och liknande. Andra tycker sånt är roligt, men inte jag ;-D