Jag vet inte hur ni har det. Men för mig verkar det som om det med jämna mellanrum sker någon form av nyorientering i livet. En del sker nästan obemärkt och jag upptäcker det först när jag redan är i en förändring. Andra tillfällen verkar det som om det måste värka fram. Det är vid sådana tillfällen som jag ibland kan önska att jag var mer av en människa som tar livet med en klackspark. Om det nu finns sådana människor. Ibland möter jag människor som verkar ta livet med ett knyck på nacken och jag undrar alltid hur de bär sig åt. Fungerar det så för dom eller är det en bild som serveras undrar jag alltid i mitt stilla sinne.Men vi är ju olika, vi människor, och vi blir ju berikade just för att vi är så olika. Det verkar som om alla samhällen behöver olikheter, olika människor som fungerar och bidrar på olika sätt. Det konstiga är att det också verkar vara det som vi har allra svårast för, det här med olikheterna. Vi behöver det, men det utmanar och provocerar oss också. Orientering i livet är ingen lätt uppgift och för många verkar de enkla svaren vara det som "räddar" många. Jag önskar ibland också att jag var en sådan människa som nöjde mig med de enkla svaren. Jag har en förmåga att vilja vrida och vända på saker i en evighet innan jag hittar en väg och de allra flesta gånger är vägen också krånglig.
En väg som ger mig möda, men som jag sällan vill ge upp. Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar