Kurage del I

Jag tänker att det är svårt att vara människa ibland. Är det inte krav vi ställer på oss själva, så är det krav från vår omgivning eller föreställningar om hur livet borde vara. Jag undrar varför vi eller någon annan skulle vilja göra det? Det bästa med livet är ju hur olika vi är, hur olika vi förhåller oss till livet, vilka vi är, varför vi är här och vad vi kan göra för oss själva och andra. Den olikheten berikar oss alla och gör att vi alla tillförs och berikas av mer än vad vår egen fantasi skulle kunna åstadkomma. Olikheter är därför bra.

Men olikheter skapar också svårigheter. För våra föreställningar kan krocka och skapa en disharmoni mellan oss. Jag har funderat ett tag över om det är möjligt att komma till ett konsensus i allt. Går det? Jag personligen tror inte det. Det finns saker i livet där vi är så olika att vi inte kan mötas. Frågan är ju hur man då går vidare om man delar en svårighet där det blir svårt eller omöjligt att komma fram till en lösning. Hur gör man?

Kan det vara svaret på alla de krig som förekommer ute i världen, för allt förtryck som sker. Är det försvarbart med att vi alla är olika? Jag själv har svårt att se att det kan vara försvarbart. Jag antar att det är därför det finns lagar. Man bestämmer att dessa lagar är ramarna i ett samhälle man vill dela. Men hur efterlever man de här lagarna? För visst är det så att det fortfarande, trots de lagar vi har sker förtryck av människor i vårt land?

För några år sedan när jag hade företag med två andra kvinnor gick vi en kurs som handlade om personligt ledarskap. Jag tyckte att titeln var intressant. Det handlade om det personliga ansvar vi har över oss själva och den medverkan vi har i en grupp, ett samhälle eller i de mänskliga relationer vi har. Jag har alltid trott på att människor har ett personligt ansvar, men där kom det i en kontext som blev oerhört intressant för mig.

Många är de gånger då jag mött människor som gömt sig bakom sina yrkesidentiteter, bakom föräldraskap eller något annat. Det är få människor jag möter som vågar möta andra utifrån vilka de är som människor. Vågar stå för vilka de är eller för de värderingar de har bara för att de är rädda att stöta sig med någon. Jag kan förstå det. Det är få människor jag möter som orkar se utanför sig själva. De flesta silar sina åsikter genom sina egna filter, som grundar sig på deras egen kunskap och egen isamlade erfarenheter.

Det är få gånger jag möter människor som orkar gå utanför sig själva för att försöka förstå vad någon annan säger, speciellt när kritik riktas mot dom själva. Såklart att de flesta undviker att stå upp med bara sig själva som insats. Det är läskigt att stå upp själv. Det som händer är att du dessutom får väldigt lite stöd. Så många gånger jag har varit med om att människor delar med sig av sina åsikter på tu man hand, men de skulle aldrig våga dela dom offentligt med dig.

Jag tror att de flesta som arbetat i en arbetsgrupp där det funnits konflikter förstår vad jag menar. Hur många säger inte sin mening när chefen eller någon annan beslutsfattare är i närheten, för att i frånvaron säga något helt annat. Den människa som vågar ta baldet från munnen får sällan uppbackning och skjutsfram som en syndabock. Detta scenario är jättevanligt.

Jag tror att det är först när vi vågar ta personligt ansvar för våra förhållningssätt och tar ansvar för konsekvenserna av dom som vi kan leva med olikheter. Vad innebär min åsikt? Vilka konsekvenser får den för mig? Vilka konsekvenser får den för andra? Vad blir resultatet av det jag står för och kan jag leva med det?