onsdag 28 oktober 2009

Roligt och Onödigt

Här kommer en liten rolig sak som jag snott från Sara som har en blogg jag dagligen följer.


Här följer lite ovesäntligt vetande om min person som kanske kan bjuda på lite skratt eller höjda ögonbryn :-)


Vad tror folk om dig?
Med åren förstår jag att dessa två varianterna kan förekomma:


Den ena varianten är att de upplever mig som en försynt, mjuk och omtänksam person, men blir rätt förskräckta i nästa andetag när de upptäcker mitt humör, förmåga att bestämt uttala mig om både ditt och datt, min orädsla helt enkelt. Omtänksamheten brukar ju iofs följa med.
Den andra varianten är att de tycker att jag är lite av en besserwisser, gåpåig och lite för seriös för att omedelbart vara rolig. Med tiden säger de här människorna som då ändå hängt sig kvar, att de upplever mig omtänksam, generös, stort hjärta och som någon som är orädd att även ta kritik från andra. De ser mig som en öppen person som till lika delar kan dela ut kängor som att ta emot dom.


Vad får du oftast komplimanger för?
För min generositet och för min förmåga att organisera

Vad säger du för att imponera på någon?
Brukar sällan försöka imponera på någon. När jag önskar imponera på någon brukar jag tendera att bli tyst istället och försöker lyssna och klura ut om det är någon som är värd att jag blir imponerad av. Eller om det är mitt bagage som kickar in. En som jag är imponerad av varje dag är min man.

Hur imponerar man på dig?
Genom oantastlig ärlighet, Vara sig själv, förmåga att se någon annan än sig själv, engagemang av något slag (dock ej engagemang i bara sig själv) och modiga människor.

Brukar du skratta för dig själv?
Ofta och ibland blir det pinsamt när någon annan kommer på mig själv att sitta och gapskratta eller fnissa åt något jag kommer att tänka på eller kommer ihåg.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?

Älskar dig :-* (Har en man som senaste året har dagligen skickar urgulliga sms till mig, jag är dock inte lika generös med det just nu, eftersom jag lider av sms trötthet)

Var bor du?
I Göteborg

Trivs du där? Oh ja!


Äger du några Converse: Nej och kommer aldrig att göra! Det finns vackrare skodon än Converse som jag tycker är något människor sätter på sig för att de tror att de blir yngre av. (Förlåt alla ni som har, men det är vad som kommer upp i mitt hvuud!)

Brukar du bli för full: Sällan, jag tillhör de som dricker oerhört måttligt. När jag dricker gör jag det oftast för att jag själv vill inte för att andra vill

Är du allergisk mot något: Inte rent biologiskt

Hur svarar du i mobilen: Med mitt namn

Vem ringde du senast? Min mamma

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Det var min man jag pratade med, och vi pratade om hur det gått nu på morgonen och det som kommer att hända under dagen

Antal timmar sömn inatt: Alldeles för få

Sov du ensam: Nej, först med min man och sen kom min dotter "insmygandes" och tog över min sänghalva :-)

Brukar du komma i tid: Periodare. Oftast väldigt bra på detta.

När blev du fotad senast: Oj, är en sån där människa som helst vill vara bakom kameran än framför. Jag tror att senast jag blev fotad var i september

Hur känner du dig nu: fortfarande ej vaken, men det brukar gå över till kvällen

Vanligaste färg på dina kläder: Svart

Vad tycker du om fötter: Jag är helt fascinerad över fötter!

Vad saknar du: ekonomisk frihet

Hade du en bra kväll igår: det beror på hur man ser det. Men helt ok

Favoritdryck på morgonen: Vatten och TE

Rakar du benen: Nej aldrig, jag vaxar dom istället


När brukar du oftast gå och lägga dig: Alldeles för sent, har svårt att sova i perioder


Är du blyg? Inte längre. Har varit det

Sysslar du med någon idrott: Nej, om inte promenader räknas dit ;-)

Vill du hellre ha mail än brev: Kontakt, sen spelar det ingen roll på vilket sätt

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja, jag tror det förekommer, men tror mer på kärlek som finns kvar efter massa år och bekymmer

Är du nöjd med ditt liv: Till stora delar är jag det. Finns saker att önska som jag arbetar med

Är du bortskämd? Ja, jag anser att jag är bortskämd med kärlek och vänner

Vad gör du i morgon: har en semesterdag med barnen och min man

Vad är det värsta du vet?

Rädslor som hindrar människor från att skydda barnen i samhället. Oförmågan att se att vi vuxna är viktiga oavsett vem som är föräldern. När barn far illa, det tar styggt på mig.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Alldeles för få normalt sett. Men denna veckan har jag spenderat fyra tusen på skor till mina tre barn. Efter en viss skostorlek är det vuxen skor som gäller för mina grabbar och det har jag upptäckt blir så mycket dyrare!

Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Levande: Nelson Mandela Döda: Gandhi och Moder Theresa

Vad längtar du till? våren och sommaren!

Har du bra vänner och äkta vänskap? Jag är rik på vänner och till dom som finns allra närmast hjärtat (ni vet vilka) är jag ytterst tacksam för den omtanke och kärlek jag får från er!

Vad är det finaste du fått? Mina barn och min mannen jag delar mitt liv med, mina föräldrar och mina fantastiska vänner!

Hur gammal är du: 39 i december och fyrtio nästa år


Du samlar på: erfarenheter


Gröna eller röda äppeln: Röda, direkt från trädet! Åkerö är en favorit!

Vem ringer du när du är arg/ledsen: det beror på vad som är galet

Gillar du golf: Har aldrig provat för att ha en åsikt om detta

Vilken tid gick du upp idag: för tidigt! ;-)

Har du sovit i din egna säng inatt: Knappt ;-D

Är det okej att gråta: Absolut! Gör det ofta och mycket. En tryckventil som hjälper, men jobbigt när andra människor blir besvärade av det

När grät du senast: Kommer faktiskt inte ihåg just nu

Vad skulle du göra om du vann en miljon: dränera om huset, lägga nytt tak med solfångare, göra klart badrummet och göra öppna spisarna eldningsdugliga.

Bär du glasögon eller linser: Inget av det

Vill du gifta dig: Har redan gjort det två gånger.


Solar du ofta: Inte om det menas att jag raklång ligger och slickar sol som min mamma. Däremot rör jag mig gärna i naturen

Är du bra på att laga mat: Ja, faktiskt mycket bra

Är du flygrädd: Nej

Hur vig är du: Inte mycket numer. Har varit väldigt vig en gång i tiden

Är du musikalisk? Nej


Vad dricker du helst när du är törstig: Bubbel vatten

Tycker du om sushi: Tycker om är en underdrift!

Bor dina föräldrar tillsammans: Ja

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Fler gånger än jag minns.

Biter du på naglarna: Nej

Senaste låt du hörde: Något med Madonna, minns inte vad den heter


Tja, lite från mig. Ifall ni tycker detta är totalt ointressant så gå in på min gamla blogg och läs sånt som jag skrev där. Ha en bra dag!

tisdag 27 oktober 2009

Minnen

När jag tänker tillbaka på lyckliga tillfällen i min barndom är de oftast förknippade med hav, sol , varma klippor och att bada. Gul fetknopp eller vad det egentligen heter som du ser på bilden är sinnebilden för västkusten tycker jag. Jag som vuxit upp i Västerås, men tillbringade många av mina sommrar här på västkusten har mest sommarminnen från havet och snöfyllda västmanländska vintrar. Jag kan för mina barns skull sörja att vi har så få kalla dagar här på kusten och de inte får samma möjlighet till skridsko åkning som inte är under tak och skidor i naturen som jag fick. Men sommrarna för mig är heliga. Havet, för detta salta hav med sina invandrande japanska ostron och havstulpaner är fortfarande paradiset för mig.
Tanken på solvarma klippor får mig att rysa av behag och längta till sommaren. Har ni gått en promenad vid havet i vinterstormar? Underbart! Se det uppbrusade havet kasta sina kaskader mot klipporna så att fradga sprids över de vinterkalla hällarna är också en erfarenhet som är helt i en klass för sig. Kameran, gott sällskap och god fika och date med havet är det bästa jag vet! Går ni hit, så kan ni få se rosa sand och kristallklart vatten i ett annat hav!

Juvelerna i mitt liv

Celia min pralin!

Johan min modiga

Lucas min goa

Dessa är anledningen till att jag går upp varje dag! Anledningen till att kämpa.

Min fina

Mina pärlor

måndag 26 oktober 2009

Vilka är Vi?

Vi människor verkar ha ett obegränsat behov av att packa in erfarenheter, människor och situationer i små paket, föratt göra det vi är med om föreståeligt. Jag kommer på mig otaliga gånger med att begränsa mitt liv och mina erfarenheter genom att "förstå" det som händer. Inte för att jag tycker att jag är så gammal ;-) men jag tycker att mina år har gett mig fler och fler insikter om att det inte alltid är som det ser ut att vara. Vi får oftast det vi förväntar oss och det vi väljer att se. Jag var på en kurs en gång där han som höll i kursen berättade en historia för att få oss att förstå att vi oftast är styrda av våra föreställningar om hur det ska vara och att det inte alltid behöver överensstämma med hur verkligheten kan vara. Att vi är många som går omkring med tusentals av föreställningar som både begränsar oss och hindrar oss att nå det vi vill i livet, oavsett vad det är. Den länk jag valt är från hans besök i en kyrka i USA, men de arbetar också mot företag, både stora och små. För er som inte är vana med varken kyrkor eller amerikansk kultur, ber jag er att se över detta och lyssna på vad mannen säger. För fortfarande efter alla dessa år tycker jag att det är en av de bästa beskrivningar om hur vi begränsar oss själva och andra i våra liv genom vår oförmåga att se förbi det bagage av föreställningar vi har med oss i livet.


Det är svårt att i praktiken leva så att vi upptäcker alla de föreställningar vi har, men om man förstår att det är så, upptäcker man fler än om vi vill invagga oss själva i att det bara finns ett sätt att se på saker och ting. Något jag märkt är att vi gärna sätter etiketter på varandra och sätter varandra i fack om hur vi är och vilka vi är. Det gör att de flesta av oss till stora delar av livet aldrig upptäcker mer av andra människor än vad våra föreställningar räcker till. När jag medvetet började bestämma mig för att upptäcka andra, förbi mina rädslor och min förutfattade mening om vilka de är, upptäckte jag den rikedom som förut gått mig förbi. Det innebär inte att det alltid är så lätt och ibland försätter det mig i en situation där jag får jobba med mig själv för att komma förbi en begränsning som för mig är svår att forcera mig förbi, men när jag väljer att göra det, så är vinsten eller lärdomen så fantastisk. Ibland lyckas man med det och ibland inte. Men vi växer av att då och då ändå försöka.

Under den gångna veckan har jag vid flera olika tillfällen blivit exponerad för våra behov av att sätta oss i olika fack. Jag ser ju hur jag själv gör det och blir lika fascinerad varje gång. Att våga och orka se andra förutsättningslöst kräver en viss mått av att blanda in sig själv, och jag ser att det är här vi ibland stupar. Det är jobbigt att se sig själv överlag och förbi våra egna begränsningar. Under en promenad ser mitt sällskap kristallklart de begränsningar som innebär att en del föräldrar inte ser sina egna barns brister med andra, för att i nästa andetag skyla över sitt eget barns brister. En annan känner sig exkluderad från en viss form av gemenskap för att i nästa ögonblick exkludera andra. Jag sig själv sätter mig i utanförskapets karantän, för att slippa se hur rädd jag är att bli beroende av andra, för att slippa erkänna för mig själv att jag egentligen är livrädd för att bli inkluderad. När man blir inkluderad är risken så mycket större att inte duga och det är ju en av de fasor jag försöker leva med och överkomma. Att inte duga är något jag inser många delar, en del medvetna om det och andra helt omedvetna.

Vilka vi är är något vi själva definierar, tillsammans med våra erfarenheter och de föreställningar vi både ärvt och erövrat själva. Det jag ser är att vi har så mycket lättare att ta med oss negativa föreställningar om oss själva än de som faktiskt beskriver de fantastiska som finns i var och en av oss. Att se sig själv är alltså inte alltid en lätt egenskap och då blir det ju rätt logiskt att också missa att se andra för vilka de är. Oftast löser vi ju våra egna tillkortakommanden genom att projicera på andra en strategi som sitter i ryggmärgen på de flesta. På ett möte här i veckan säger en mamma att hon verkligen vill det allra allra bästa för sitt barn, vilket leder till att några uppfattar det som att hon säger att de andra inte tänker på det bästa för sina barn. Här har vi en klassiker. Det är så lätt att skapa förutfattade meningar om vad som sägs och görs, för att vi bär med oss misstanken om att vi inte riktigt duger för vilka vi är eller för att våra livsbetingelser sätter begränsningar på vad vi orkar med.

Det jag däremot hörde var att denna mamman försöker hitta det hon tror är det allra bästa för sitt barn och att hon tycker det är jättesvårt att så här i förhand se om det verkligen är det i praktiken. Men jag tror att jag var rätt ensam om att höra det. Det flesta kände sig oerhört kritiserade, det märktes. Men om vi la bort det vi tror att andra lägger på oss eller skiter i det som faktiskt läggs på oss, så uppnår vi det allra bästa tror jag. Då sker ett möte. Vi har också svårt att konfrontera varandra, att ställa frågor och erkänna våra missuppfattningar. Vi ska vara så artiga och snälla och oprovocerande, vilket gör att vi missar våra chanser till att verkligen mötas och lära oss av varandras tänk. Jag kan bli skitförbannad på andra, men det går också över relativt fort. Däremot blir jag väldigt ängslig när andra blir arga på mig, men jag har insett att jag överlever det och att det oftast blir bättre på andra sidan.

Jag tror helt enkelt att vi skulle ha mindre behov av att gruppera oss i olika grupper ifall vi vågade se utanför vår egen "box" , utanför våra föreställningar och förväntningar. Det är vad jag tror, vad tror du?

Face to Face

Förra veckan gjorde jag något som jag tror de flesta kvinnor längtar efter då och då. Jag bjöd hem mina väninnor för samvaro och min man och barn var utportionerade på mor- och farföräldrar. Himmelskt var det! Jag struttade runt i huset, fixade och fejade. Gjorde iordning mat och lyssnade på musik på hög volym. Konceptet var SPA inspirerat med en god vän (Vivi) som erbjöd olika behandlingar som massage, ansiktsbehandligar och annat smått och gott. Jag ordnade med lite god mat och fika. Nu hade jag bjudit rätt många, med vetskap om att tiden är knapp och att det alltid sker en viss mått av bortfall. Jag hade tänkt att alla skulle känna någon, men det blev så att det flesta inte kände någon annan än mig. Jag blev lite nervös för detta, men blev glatt överraskad över hur bra det ändå blev i slutänden.

Jag började introducera alla för alla med en liten presentation om hur jag lärt känna personen och det jag uppskattade mest hos henne. Det var inget jag tänkt så mycket på i förväg, utan mer en ingivelse när alla hade kommit. Det fick mig att i efterhand inse hur många fantastiska människor jag har i mitt liv och hur olika alla är. Det blev så synligt hur olika människorna är som berikar mitt liv. Jag tänker mig ofta att människor spelar varandra både i sina likheter och olikheter och jag kände mig rik efteråt. Sedan att vi har olika bakgrund och livsbetingelser spelar ingen roll när man är öppen för vad vi kan ge varandra istället för att begränsa oss till det som är olika.

Det var en givande kväll och jag är glad för alla som tog sig tid att komma och bidra med sin närvaro. Fantastiskt med människor som vågar och vill ge av sig själv och som i en okänd situation väljer att bjuda av sig själv. Klockan två gick en sista och så var det min goa vän Amelia som sov över och vi pratade till långt efter tre. Frukost med en god vän är något som aldrig är fel och det är också något som sällan realiseras när alla har sina liv att ta hand om. För många handlar det om jobb, barn och andra förpliktelser. Men glädjande är det att det finns öar i vardagen då man också får tillfälle att vara bara vuxen utan alla måsten. Att få rå om en gemensam tid för att umgås och utbyta tankar och glädje. Det berikar.

fredag 23 oktober 2009

Vad man vill få och vad man är beredd att ge

Något jag tänkt mycket på den här veckan är det här med förväntningar. Jag har inte haft så mycket tid att blogga, utan snarare varit fullt sysselsatt med möten, telefonsamtal och mail på den fritd som finns. Möten i Lucas klass, planering av läger för Johans klass med andra mammor och mobilisera föräldrar i Backa så att de ska närvara på ett informationsmöte med SDN chef och skolchef som vi i en liten arbetsgrupp har lyckats få till. Vi har sneglat på Tuve-Säve och där sker en helt annan form av öppenhet och inbjudan till dialog med medborgarna. Något jag tycker att Backa ska ta efter. Vill man ha en levande stadsdel, utan bilbränder och ungdomar som löper amok, ja då kanske gamla demokratiska principer som att låta medborgarna få ha tillgång till en dialog med beslutsfattare ska dammas av och återinsättas. På sikt kommer man att få desillusionerade medborgare och människor som tappar sitt hopp om att vara en kugge i de demokratiska processer som krävs för att ha ett öppet samhälle. Människor kommer att ge upp.

Jag har hållt på här i två dagar och kvällar med att ringa runt till föräldrar i olika skolråd i Backa och det jag slås av är hur de allra flesta har gett upp. Jag tror inte bara det handlar om att de är lata eller oengagerade. Om man tagit det steget att vara med i ett skolråd finnsdet eller har det funnits en viss mått av engagemang. Det är människor som berättar långa historier om hur de genom hela deras barns uppväxt har kämpat för deras barns rätt till olika saker och alltid blivit överkörda av de makthavare som egentligen ska se till att lyssna på dig. Det innebär inte alltid att man får som man önskar, men en stor bit är att känna att jag försökte så gott jag kunde och någon tog emot mitt engagemang som något viktigt, även om man inte kunde tillmötesgå önskemålen. I Tuve-Säve har man öppna stormöten där man erbjuder medborgarna att ta ställning till olika varianter av nedskärnignar. Inget någon vill, men det finns en chans att jag som enskild får möjlighet att påverka något. Det för mig är demokrati. Inte att få som jag vill, utan ges möjlighet att få påverka.

Det är den ena sidan av det hela. Den andra är att fråga sig vad man själv gör. Vi människor har en tendens att ibland ha långa önskelistor av vad vi önskar oss av andra, utan att reflektera över vad vi själva är beredda att ge. Livet är en relation och relationer handlar om att ge och taemot. När min snart fyra år gamla dotter vill ha något hon tror att vi inte vill ge henne, brukar hon tjoa och gnälla. Jag är väldigt fascinerad över det, eftersom hon ser att hennes bröders försök är rätt fruktlösa. När vi är missnöjda med någon situation, ett tillstånd eller någon person, kanske det mest konstruktiva är att titta på sig själv. För oftast sitter svaret hos oss själva. Inte alltid, men oftast finns det någon del vi själva kan lösa, så att man är ett eller några steg närmare en lösning.

Att bli frustrerad, desillusionerad eller uppgiven är inga fruktbara vägar att gå när man vill något. Vi kan aldrig få allt vi vill i alla situationer, men vi kan vara beredda att ge av oss själva för att nå en del av det. Många vågar dock inte det, utan fastnar i rädslan att förlora allt, istället för möjligheten att vinna en del. Jag tror att för att få det bästa för många, måste vi överge våra privata önskelistor och vara beredda ge lite av oss själva. Lite är alltid så mycket bättre än inget alls!

tisdag 20 oktober 2009

Ensamhet I

Jag hade ett sånt intressant samtal igår angående det här med ensamhet. Ordet ensamhet kan besrkiva så otroligt mycket. Det finns en ensamhet som är otroligt skön. Jag är nästan beroende av den. Tid för sig själv och sina tankar. Att vandra i naturen alldeles ensam kan ibland försänka mig i ett meditativt tillstånd. Även tillsammans med någon kan det ge mer av varje tanke. Ensamhet är ibland en vila i sig själv eller ger en valmöjlighet att bara återhämta sig.
Det finns dock en ensamhet som alla människor bär. Det är den där existentiella ensamheten, den där vissheten om att man till syvende och sist faktiskt är ensam om vissa bitar. Det finns ingen som kan förändra mitt liv, mer än jag själv. Valen är mina och känslorna är mina. Framförallt är ansvaret för mig själv mitt eget. Samtidigt är man inte en enskild organism, utan en del av något större. Vi är del av varandra på ett märligt och sinnrikt sätt.
Jag tänker att när man någon gång i livet varit med om traumatiska händelser, speciellt som liten, så blir man lite känsligare för den där ensamheten. Det är som om man nästan blir hudlös i vissa situationer. Större delen av mitt vuxna liv har jag jobbat med mig själv för att hantera just det där. Jag kan ibland misströsta över att det tar sådan lång tid och så mycket energi i anspråk. Men jag inser också att den där hudlösheten också ger mig möjlighet att se livet ur ett annat perspektiv och att den ger mig verktyg i livet som jag annars hade varit utan.
Hur ser du på ensamhet?

lördag 17 oktober 2009

Den här skylten hittade vi på Visingsö i somras. För er som känner mig sedan gammalt är detta ingen överraskning att jag blev mer än förtjust. Nu var det inte läge för picknick då, utan tid för restaurang, bad och strosande i vackra miljöer i väntan på att färjan till Gränna skulle anlända. Men jag tog ett kort, för jag har inte sett en liknande skylt förut. Jag är ett picknick freak. Äta ute i naturen i gott sällskap på olika former av utflykt är något jag är barnsligt förtjust i. Innan vi flyttade från vårt förra hus hade jag flera picknick korgar som jag gjorde mig av med. Det ser så tjusigt ut med picknick korgar, men är ett elända att bära. Idag har vi kylväskor i olika former, även ryggsäcksvariant. Fortfarande är jag ofantligt förtjust i korgar, men det är en orimlighet att äga alla som man har lust att ha. Men jag samlar på mig ibland, för det är så fint att ge bort gåvor i vackra korgar.
Vid ett tillfälle i vintras var jag och mina föräldrar ute och grillade med alla barnen och en kompis till Johan och Lucas. Vi dukade upp med ost, sallad, skivade tomater, inlagd gurka, senap, ketchup, dressing och paprika skivor. Det såg väldigt vackert ut och var tänkt som tillbehör till de grillade hamburgare vi höll på med. De kom några förbi och kvinnan i sällskapet var höggravid. När de gick förbi oss kunde man höra dom prata med varandra och säga att "oj, tänk att det blir vår uppgift när vårat barn kommer i den åldern". Mamma skrattade och sa till mig att nu hade vi gett dom komplex, för inte kunde de veta att de hade med en picknick galning som mig att göra. Nu är det ju så att jag har fått det här från någon och jag kan nämna så där i förbifarten att det är min mamma jag fått det ifrån :-)
På sommrarna när vi är ute med deras båt eller på annan utflykt, förser min mamma oss med varm mat, sådant som andra äter vid ett köksbord i ett hus. Hon tar med köttfärssås och pasta, kålpuddingar, kotletter och annat smått och gott med sig rätt ut i naturen och vi blir alla mätta och glada. Det jag har med mig från min mamma är det är att inte låta sig hindras av det som verkar jobbigt. Hon ser aldrig enbart jobbet bakom saker och ting, utan ser upplevelsen som man får tillsammans. Jag är långt ifrån min mamma i den förmågan, men jag inser att jag har fått med mig en hel del och att jag ärvt den här galna förtjusningen i att äta i sällskap, oavsett om det är hemma i hemmet eller i naturen. För jag strävar också efter samvaron och ser gärna förbi det eventuella jobb som det kräver.
För det finns en sån glädje i att umgås när arbetet blir det underordnade och fokus blir att man är tillsammans. Dessutom kan alla alltid göra lite. Man behöver ju inte som min mamma göra det mesta själv. Men behöver jag säga att vi är lite bortskämda i vår familj med en mamma/mormor/svärmor som alltid bakar till alla saker i barnens skola, förser oss med hemmalagad sylt, inlagda gurkor, bröd året runt och bakar tårtor till högtidsdagar och andra tillställningar? Vi är väl medvetna om att vi har det väldigt bra :-)

torsdag 15 oktober 2009

Ljus Ljus Ljus

Jag längtar efter sommar! Ljus, massor av ljus som bara solen kan frambringa under sommaren. Min själ längtar efter salta bad, bad i sötvatten, bad i forsar och åar. Jag vill paddla kanot, grilla i skogen, tälta och bara ha det gott. Jag vill ha ljumma vindar i håret och svära över myggorna. Jag vill ha lediga, utvilade vänner som bara semestrar kan ge och jag vill ha sommarlovsglada barn. Jag längtar! Jag längtar så otroligt mycket efter sommar! :-)

tisdag 13 oktober 2009

Vad är ledarskap?

Något som jag funderar mycket på är det här med ledarskap. Vad är gott ledarskap? "Ledarskap handlar om att få alla medarbetare att med beslutsamhet och entusiasm sträva mot samma mål. Ledare blir du genom ditt sätt att vara och hur du påverkar andra. Ditt ledarskap formas i dina relationer till framför allt dina medarbetare." Så enkelt definierar organisationen Ledarna vad ledarskap är i praktiken. Det handlar mycket om relation. Jag gör skillnad på att vara chef och ledare. Att vara chef handlar mer om en yrkesroll, en formell position som man blir utnämnd till. Ledarskapet handlar mer om en relation, där man ständigt måste erövra ett förtroende.

Jag vet inte hur det kommer sig, men de flesta av mina vänner är lärare eller jobbar inom sjukvården. Sen finns det en hel skala däremellan. Men det finns en tyngdpunkt bland de pedagogiska och det är fantastiskt roligt att få ta del av alla de olika idéer som kommer fram i alla diskussioner. Det dom flesta är ense om är att man som lärare bestitter en oerhörd makt. Min ena kusins fru som är utbildad pedagog, men valt att inte jobba med det längre, brukar säga att hon insett att man som lärare har makten att förgöra eller förlösa barnen.

När Johan hade det jobbigt i sin skolsituation, pratade jag med henne och hon menade på att de förväntningar som läraren har på barnen också är det resultat man får i mångt och mycket. Vi valde i då läget att byta skola för Johan och har sedan dess varit nöjda med själva skolan. Nackdelen har ju varit att kämpa för sitt barns rätt gentemot politiker och tjänstemän i den stadsdel han bor i. Bara nästa år ska enbart hans skola spara 1,2 miljoner kronor. Stadsdelen i sig har alltså 13.3 miljoner mindre att röra sig med! I den stadsdel han bor i ska 30 lärartjänster bort första Januari. Skulle man inte ta bort dom i Januari innebär det att 72 tjänster måste bort i augusti nästa år, mer än en fördubbling.

Det finns inte en suck att jag i det läget väljer en skola för mitt barn i SDN Backa inför höstterminen. För Johans klass har det varit en kamp att från år tillår och ibland termin för termin att få behålla den lärare som finns för barnen.På Tisdag i nästa vecka ska vi samlas några föräldrar från Lokala styrelser/ Föräldraråd i Backa hemma hos oss, för att se hur vi genom vår röst kan föra en kamp för barnen så att de ska få tillgång till en bra skola. På mötet i går var det en lärare som konstaterade att de bränder som sker i Backa idag är i viss mån också ett resultat av de nerskärningar inom skolan man gjorde på nittiotalet.

Från det perspektivet blir man som förälder eller annan vuxen inte glad. För oavsett vems barn det gäller, så är det ändå den framtid allas våra barn ska leva i. Här har vi två dimensioner av barns utsatthet i skolmiljö. Den ena är yttre förhållanden som nedskärningar som sker på barns bekostnad och den andra är barns utsatthet i relation det ledarskap som finns i det klassrum barnet vistas i. Bägge dessa former är något jag möter via bägge mina barn. Den dagen jag väljer skola för vår dotter, så har jag ju så många mer kriterier att ta ställning till än vad jag stod inför när mina killar skulle börja skolan.

Framförallt vet jag att det handlar oerhört lite om vilken skola man väljer, snarare vad för pedagog man får till barnen. Vilken människosyn och hur mycket den människan själv har jobbat med sig själv. Som förälder är man ju mer eller mindre maktlös inför de val man ska göra för sina barn. Finns det kuratorer, specialpedagoger och andra resurser som tar hand om de barn som behöver extra hjälp? För även om det inte gäller ditt barn, så ska ditt barn dela miljö med barn som kanske behöver den hjälpen. Finns den hjälpen till hands då?

Hur ser skolan på realationen mellan hem och skola? Arbetas det medvetet med sådana relationer? Det är nu när de går in i tonåren som det bandet bäst behövs. För vi är inga enskilda öar. Vi delar tillvaro med alla andra och då är det viktigt att vi också ser att vi behöver bidra allihop, oavsett hur vår egen hemsituation ser ut. För så ser ledarskapet ut. Vi tänker oss oftas att ledarskap handlar om en person som ska leda alla andra. För mig finns det en dimension till.

Det finns ett personligt ledarskap. Att varje enskild människa har ett ansvar att göra sitt bästa både för sig själv och den miljö hon/han lever i. En ledare kan inte göra mycket om vi inte väljer att leda oss själva och ta det ansvar som faktiskt är vårt eget. Vi kan inte förändra andra, hur mycket vi än skulle vilja, men vi kan förändra oss själva och det lilla vi kan göra med vår röst eller vår handling är så mycket mer än vad vi ibland ger oss tilltro till.

I går fick vi föräldrar också en genomgång av det antimobbing projekt som Johans skola jobbar med, Olweus projektet. Finns tydligen på andra skolor i Göteborg också. Jag är oerhört imponerad av det jobbet. Den enda brist jag ser i det hela är att det finns ett stort gap där det handlar om att knyta an hemmet. Föräldrars inbördes arbete för att stävja mobbing och utanförskap. Jag har fått låna med mig hem den handledning som finns för skolans personal för att läsa och blir ännu mer imponerad över detta arbete. För att knyta an till det jag började med så vill jag delge er lite text från detta som jag tycker är så oerhört klargörande och viktig, som borde vara en självklarhet för varje barn.

Rubriken är: Några kännetecken för god klassledning. Underrubriken är: Positiva relationer och förväntnignar, samarbete och "vi-känsla". Sen lyder den del av texten jag vill styrka under: "Det är mycket viktigt att läraren har ett äkta intresse för sina elever och att han/hon kan förmedla detta med en hållning som uttrycker hjälpsamhet och omsorg, både till enskilda elever och till klassen som helhet. En inställning av engagemang, positivt intresse och respekt bör även visa sig i grundläggande positiva förväntningar så att barnen kan och vill lära sig, både vad avser skolämnen och hur man beter sig i sociala sammanhang. Det finns självfallet undantag från denna generalisering, men i stort förefaller goda klassledare kännetecknas av optimistiska förväntningar på sina elever och i betydande utsträckning verkar de "få" vad de förväntar sig.
Detta kan delvis hänga samman med att effektiva klassledare också har en tendens att skapa inlärningsmiljöer där alla elever har möjlighet att uppnå viss framgång utifrån sina förutsättningar. Att ständigt komma till korta skapar frustration, något som är en grogrund för trotsigt, aggressivt beteende eller likgiltighet och apati...Goda klassledare arbetar också systematiskt, särskilt i början av läsåret, med att skapa en positiv gruppidentitet, en "vi-känsla", i klassen. Det bör vara ett önskvärt mål att eleverna ska känna stolhet, eller åtminstone gilla, att tillhöra sin klass. För att kunna uppnå detta mål är det viktigt att läraren tar sig tid att lära känna alla elever och att eleverna får möjlighet att lära känna varandra."

Mina funderingar blir ju då att det inte blir så fruktbart att enbart peka ut vad som är problem i en barngupp utan att relatera till vad man som pedagog har gjort för insats. Det är lätt att problematisera barnen, för de har inte de referensranar som behövs för att prata för sin sak eller försvara sig gentemot en vuxenvärld. Det är då viktigt att vi vuxna sätter på oss extra lyhörda öron för att höra vad våra barn egentligen säger bakom sitt i bland oförståeliga beteende. Men vuxen världen har en tendens att lägga problemen hos barnen istället för att betrakta sig själva och sina egna gärningar.

Jag tänker ofta som förälder, att när mitt barn agerar på ett sätt som jag inte förstår, ja då börjar jag med att syna mig själv allra först. Det är svårt det där med självrannsakan, men oftast visar barn symptom på något som de med egna ord kanske har svårt att uttrycka. Det handlar inte om vems fel det är eller att jag skulle vara en dålig förälder, även om det är lätt att hamna i den gropen. Det det hela handlar om är att lyssna på ett sätt så att jag kan se vad det är mitt barn uttrycker, så att man tillsammans kan hitta en lösning. För i alla relationer med barn, bör man skippa skuldfrågan och istället leta lösningar.

Jag minns en diskussion på en fest för några år sedan. Då var det en stor andel som var lärare och en av dom hade lämnat lärarkåren och kände väl inte längre det kollegiala trycket (jämför med polisen) och menade på att man som lärare fick oerhört lite ledarskapsutbildning i relation till hur mycket ledarskap man utövade i klassrummet. Det är samma idioti som att det sker så lite psykologiutbildning bland läkare som verkligen kommer i känsliga situationer och skulle behöva få mer av den varan.

Jag anser att i yrkesutövande som handlar om att möta någon som kan hamna i underläge, är det av oerhörd vikt att ta hänsyn till detta och skaffa sig professionella strategier för att kunna möta den andre där hon eller han är. Jag har genom bägge mina större barns skolgång, mött oerhört proffsigt bemötande. En fingertoppskänsla som handlar om att hitta lösningar till problem, en stark vilja att involvera familjerna och viljan att se möjligheterna hos barnen. Jag vet att det finns en oerhörd kraft av kompetenta pedagoger här i vårt land, men likväl behöver man prata om dom som faktiskt inte lyckas med sitt jobb.

Man behöver syna detta och inte gömma sig bakom kollegialt försvar, för då är det inte mycket bättre än inom poliskåren som är kända för att mörka övergrepp, istället för att göra något åt det hela. För alla kan göra misstag, vi måste bara bli bättre på att lämna skuldfrågan och försöka hitta lösningarna. Som vuxen i relation till barn så har man ett större ansvar än barnen när det blir problem i en klass.

När jag jobbat inom vården har jag alltid haft mina patienters intressen först. För det är så lätt att hamna i beroende ställning eller i underläge som gäst i en vårdinrättning. Det är oftast personalen som skapar spelreglerna och då är det av yttersta vikt att man som professionell kan jämna ut maktfördelningen så att den andre inte hamnar under. För bara i lika ställning kan möte ske.

Lika ställning menar jag inte att man måste ha samm uppgifter, utan det jag menar är att ha ett förhållningssätt som ger lika värde. Att ha olika uppgifter är något helt annat än att ha lika värde. Barn är av samma värde som vuxna, den enda skillnaden är att de inte har samma erfarenheter som oss och därför är vi vuxna skyldiga att ta hänsyn till det och visa kärleksfull guidning.

måndag 12 oktober 2009

Glada Nyheter

Jag fick ett sånt roligt samtal idag. Goda vänner till oss som länge har varit i adoptionskarusellen fick idag nyheter om att det kanske finns en öppning i sin väntan. Det gjorde mig så glad. Väldigt glad och det ger mig lite perspektiv på hur tacksam och glad jag kan vara över att ha dom barnen jag har. Att de finns i mitt liv trots att de ibland ger mig gråa hårstrån :-) Att jag fått den möjligheten att ha barn utan att bli synad in i minsta detalj. Att vi slipper sitta under någon annans lupp för att vi längtar efter barn. Jag blir så glad över det och så glad över att deras väntan kanske snart lider mot sitt slut!

torsdag 8 oktober 2009

En värld av ostar

Ikväll har Mattias tagit mig med hit, för att avnjuta en kväll med ostprovning och lite vin. Ha fick detta av mig i present förra året som en bonuspresent, med tanke på att han kunde ta med sig någon god vän och ha en trevlig kväll. Han valde att ta med mig istället och det tackar man ju inte nej till :-) En fantastisk sensation för min gom. Så mycket goda ostar serverat med humor, kunskap och med en fransmans passion för god mat och goda ostar. En upplevelse som jag varmt kan rekommendera. En kalasfin present om man vill ge något speceillt till någon. Gå dit, prova och ni får en upplevelse utöver det vanliga!

Civilkurage II

Det finns en lag i Sverige som heter Lex Sara och som kommer sig av att en undersköterska slog larm om missförhållanden på ett äldreboende och det ledde fram till att denna lagen skapades. Det blev ett stort rabalder i media, men jag har inget minne av att det egenligen ledde fram till något egentlig förändring. Lagar i alla ära, men det krävs civilkurage från var och en för att det i praktiken ska kunna ske något. I min sista länk här ovan så säger statsvetare att man sett att mod är lika smittsamt som rädsla. För mod och Rädsla kommer egentligen ur samma rot. Rädsla är en förutsättning för att modet ska kunna agera. Det kan handla om att rädslan i sig gör att du handlar på ett visst sätt eller väljer att inte gör något. Modet handlar om att övervinna de begränsningar som rädslan ibland kan sätta upp som hinder, och ändå gör något som kan leda till något bra eller bättre. Att göra något fastän du inte har facit, vilket är ett oerhört svårt val.

De som har läst mina funderingar tankar förut, vet min förkärlek för böcker som JRR Tolkien skrivit, CS Lewis och JK Rawlings och många många fler. Harry Potter som jag egentligen började läsa för att hänga med mina killar och kunna prata med dom om böckerna, är något jag trots min ålder fullkomligt förälskat mig i. Jag tycker böckerna är geniala och tar upp mycket av både livsfilosfi, moraliska och etiska aspekter med ett modernt grepp för barn och ungdomar idag. Även som vuxen kan jag häpnas över den fantasirikedom som författaren lotsar oss läsare genom det landskap som handlar om hur vi väljer att leva och frågor som tex vilken människa jag väljer att bli, trots ens förutsättningar.

När sista boken kom ut på engelska inhandlade jag den och plågade mig igenom engelskan, för att jag så gärna ville veta och inte orkade vänta på en svensk variant. Jag kan läsa engelska, men jag har ett visst motstånd mot detta och även vissa svårigheter. Men bara viljan är stor så går det :-) Mina killar var mäkta avundsjuka över det faktum att jag skulle ha läst den före dom. Men i den sista boken säger Neville (för er som vet vem det är) till Harry att han insåg att det ingjöt mod i andra när Harry vågade stå upp för det han trodde var sant (händelser i Harry Potter och Fenixorden) och att han själv inspirerades till detta nu när Voldemort och hans anhängare försöker infiltrerar skolan och ministeriet.

För det är så. Rädsla kan leda människor till tystnad eller en ickehandling, men man kan också inspiereras till handlingar av mod och modet att säga högt genom att betrakta andra som vågar. Jag vågar inte alltid, men jag vågar ofta. Min stora förebild i livet i sådan här frågor är min pappa. Min pappa har genom hel min uppväxt visat mig både med ord och handling att han vågar stå upp för det han tror på och värderar högt. Min pappa är i mångt och mycket väldigt modig. Han visade mig att det finns ideal värda att kämpa för, att det finns saker i livet man som enskild måste våga stå upp för, som innebär att man ibland måste betala ett högt pris för. Den kunskapen är jag otroligt tacksam för idag.

Det är inte alla som kommer att uppskatta det man säger och gör, men då handlar det om att påminna sig själv om de som uppskattar en själv för att jag är just den jag är, med de förmågor och brister jag har. Det är inte alla som har förmågan att som Sara göra det hon gjorde. Jag gjorde inte det. I min tidiga yrkeskarriär då jag var inom vården arbetade jag på ett ställe där de behandlade de äldre på ett ovärdigt vis. Jag försökte tala med chefen och hon vågade inte men tyckte att jag skulle dra det hela. Detta ledde till en moralisk kris för mig och jag vågade inte fullfölja linan hela vägen ut. Jag slutade istället och lämnade de äldre i sticket.

Det är något jag fortfarande skäms för idag, väldigt mycket. Den erfarenheten fick mig att lova mig själv att aldrig fega ut igen vid svåra saker. Jag har inte alltid kunnat fullfölja mitt beslut, men det har gjort att jag vågar mer idag än vad jag tror att jag annars skulle ha vågat. För så är det ju, misstag leder oss ofta till vägar som är bättre om vi vågar omfamna våra misstag och se dom i vitögat och låta det förändra oss i grunden. Ingen av oss är perfekta, men vi kan göra vårt bästa och genom det kan vi agera bättre än vi gjorde innan. Vi behöver bara vara villiga att lära oss av dom misstag vi gör och gjort.

onsdag 7 oktober 2009

Civilkurage I

Det bästa med den nya tiden av tekniska under, är att mycket går att välja när man själv vill. TV tittande är en sådan sak, som jag numer själv sållar ut vad och när jag vill se något. SVT Play tycker jag allra bäst om. Tillgång till mycket och inom många olika kategorier av ämnen. Ibland tittar jag in på TV4 och de har ju inte sånt brett utbud, bara för den som är villig att betala lite extra. Jag tycker att SVT ger ett otroligt utbud för det pris man betalar. Men när jag var på TV4 hittade jag detta på TVMorgon. En kvinna som jag kände och jobbade ihop med för några år sedan. Hon är utbildad polis och jobbade tidigare med det.

Titta på detta klipp och se vad hon berättar. Jag gillar hennes sätt att beskriva det hela, att det inte handlar om "att ha rätt" utan snarare om vem man vill vara som person och hur man bäst kan hjälpa människor i trängda situationer att få gå vidare fast man "handlade fel" eller gjort ett misstag. Hon pratar om möjligheten att få lära sig av sina misstag, utan att för den delen behöva ljuga eller förminska det som hänt. Sånt tror jag är oerhört viktigt. Det var det som Nelson Mandela praktiserade efter många år i fängelse. Han hade en vision om att det går att gå vidare, utan att för den delen förminska det hemskheter som begåtts. Hans version av detta var sanningskomissionerna i SydAfrika.

Det är det förlåtelse handlar om. Inte att stryka ett streck över det som hänt, utan att låta det som hänt föras upp i ljuset och sedan lämnas kvar i den tid som varit, så att parterna kan gå vidare in i framtiden med nya möjligheter. Det är stort tycker jag. Det låter bara så mycket enklare att säga eller skriva, något helt annat att i praktiken göra. Idag är jag rätt friskpråkig och talar om när jag tycker något är bra eller när jag upplever att något är fel eller jobbigt. Jag tycker det senare är så mycket jobbigare än det första. För att jag har förmågan att säga min mening, så uppfattar en del att det inte är svårt för mig. Det är det. Jag är fantastiskt konflikträdd och är livrädd att människor ska lämna mig eller att de ska hålla mig på en armslängds avstånd. För detta har jag en stor oro och rädsla över. Det är bara det att jag inte låter det bli ett hinder för mig. Jag låter inte min rädsla vara i vägen om jag anser att något annat som är bättre har möjlighet att uppnås.

Jag gör i bland trots att jag är rädd att stöta mig med någon eller att den eller jag själv ska bli ledsna. Det innebär inte att jag har lätt för detta eller att jag står över mina känslor. Mina känslor kommer med all kraft och ändå väljer jag ibland att trotsa det och göra ändå, bara för att jag tror att det skulle kunna komma till gagn. Jag tror att vi alla har en skyldighet att våga vara sanna mot varandra. Ibland lyckas jag inte alls med det och ibland lyckas jag åstadkomma detta att vara sann och ärlig. Men vad jag än väljer så kostar det. Allt har ett pris och det Eva menade i TVprogrammet var just detta, att man måste fundera själv över vad man är beredd att betala och att vara ärlig mot sig själv med det. Inget av valen är egentligen fel, de har bara olika konsekvenser och olika pris.

Nyligen hade jag ett samtal med en god vän angående hennes familjesituation. Jag känner att jag under en lång tid låtit bli att säga mitt hjärtas mening, för att jag ville ta hänsyn till hennes trötthet och den livssituation som blir när man bildar familj. Jag ville också skona mig själv för att jag inte orkade hamna i konflikt med henne. Jag visste att det jag skulle komma med, mycket väl skulle kunan leda till att hon inte orkar möta mig. En dag kände jag att jag skulle bli väldigt osann mot mig själv om jag höll tyst. Jag började säga en sak i en ände, och någonstans inom mig tror jag att hon egentligen vet själv och vet att jag vet och låter bli att säga, och jag hann inte säga så mycket förrens jag fick orden att jag gjorde henne illa och ett avbrutet samtal.

En telefon lur som bröt av samtalet. Jag vet att det är helt vansinnigt att ta sådana samtal per telefon, men vi har inget val för vi bor på olika ställen i Sverige. Jag blev inte så väldigt arg. Jag tror att jag bara blev så besviken. Mina förväntningar stämde helt enkelt inte överens med hennes. Jag känner att jag inte riktigt förmår mig till att möta henne just nu och vet faktiskt inte om jag kommer att kunna det någonsin mer. Jag tror inte det handlar så mycket om varken henne eller mig, utan att reglerna för våra relation alltid sett sån ut. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha de där osynliga reglerna mer. Hur ändrar man sånt? Ibland hamnar man vid en ände då det nästan verkar vara omöjligt att prata med männsikor. Jag har ingen aning om varför det är så. Men jag vet att det blir så väldigt jobbigt när det blir så.

Civilkurage i det offentliga livet är svårt på många sätt och jag inser att civilkurage i nära relationer är minst lika jobbigt. Men oavsett hur svårt eller jobbigt något är, så är det ibland nödvändigt att genomlida.

Drömmar kan man ju ha :-)

Det är vackert väder ute här i Sverige, i Göteborg där jag bor. Solen lyser och träden är skrudade i varma höstfärger blandat med grönt som fortfarnade har dröjt kvar, trots att tecknen finns på att höstens framfart inte längre går att stoppa. Jag njuter av hösten och dess fördelar, men jag måste tillstå att jag i djupet av mitt hjärta vurmar väldigt mycket för sommaren. Därför längtar mitt hjärta så när jag läser om Sara som berättar om sitt liv på Korsika på sin blogg . En norrländska som flyttat till Korsika och bor där med sin man och sin lilla dotter. Så vackert och så härligt att följa. Visst blir man avundsjuk när man ser det här!

Glädje

Det här är Kanin med stort K. Ett gosedjur som är Nr 1 och som Celia fick av sina sysslingar med föräldrar på sin dop dag. Är kanin på vift blir det svårigheter. Vi har några substitut, men det blir inte samma sak för mitt hjärta. Lite oroligare. När hon kommer ibland på nätterna till oss är det kanin som hon har med sig under armen. Hennes lilla livboj som hon ogärna delar med sig av. När någon annan blir lite nyfiken på kanin blir hon tokig. Lilla Fröken Sol har svårt att dela med sig av sina leksaker, men det blir bättre och bättre. Det finns bara en som hon vaktar stenhårt och det är kanin.

Här ett kort från förra året och med kanin i högsta hugg. Lucas hade sin lammskinnsfäll och ett litet substitut som var en bit av en fäll som vi kallade för lillsnutt. En gång var vi på besök hos vänner i deras stuga i Norberg och vi hade förstås glömt att lägga ner storsnutt (lamfällen). Det gick inte att lungna ner Lucas som då var tre. Vi fick fram en gammal fäll av något slag och fem minuter senare sov Lucas fridfullt. Johan hade sin nalle som vi många gånger har fått springa och hämta i massor med möjliga och omöjliga situationer. Jag minns en gång när vi gick över övergångsstället vid lilla Bommen (innan Götatunneln byggts) och Johan tappade nalle på vägen. Han tjoade efter en stund och vi fick springa tillbaka. Visst låg nalle där mitt på vägen och alla bilarna körde i hög hastighet. Den förtvivlan som infann sig hos Johan går ju inte att beskriva. Min tokiga och goa mamma sprang ut mitt på vägen, innan det blev grönt ljus och räddade nalle. Idag har nalle ett sprucket öga som minne av den bil som körde på honom. Men vi fick honom tillbaka och Johans glädje var både stor och salig. Efter det pratade han länge om mormor som räddat hans nalle från bilarna med stor respekt och hängivenhet i rösten.

I går när vi skulle hämta farmor och farfar vid flyget vid Landvetter, efter deras besök hos kusinerna i USA, kom vi lite för tidigt dit. Jag som inte tänkte mig för och missbedömde kör tiden. Jag passade på att hälsa på en gammal vän i Hindås istället. Där fick Celia träffa en riktig kanin. Den glädjen att få hålla en riktig och mjuk kanin där man kunde känna både värme och hjärtslag mellan fingrarna var en fantastisk upplevelse för min lilla dotter. Hon pratade om den här kaninen hela dagen och var bland det sista hon pratade om innan vi sa godnatt vid sängkanten. Hon var helt salig. Svårt var det att få henne att skiljas från kaninen. Men glad blev hon av att träffa sin farmor och farfar igen.

Att se Celias och oförbehållsamma glädje över den här kaninen fick mig att tänka på hur vi som vuxna oftast är så behärskade. Sällan är de gånger vi uttrycker samma sorts glädje över något eller någon vi möter. Jag tror vi skulle behöva mer spontana uttryck för att uttrycka oss och visa vår glädje för varandra. Jag tror vi skulle må bra av det. Jag vet att jag skulle må bra av det iallefall :-)



tisdag 6 oktober 2009

En tanke så god

Det fanns en tid då jag var så väldigt bra på att skicka kort, av alla de slag. Jag var inne på en av de bloggar jag följer och hon fick mig att tänka på hur sällan jag både får och ger andra kort nu förtiden. Det har faktiskt funnits en tid då jag sände julkort vid jul (så där runt hundra) och det gör vi inte numer och har inte gjort sedan de stora barnen var fem eller sex år tror jag. Ett tag så skickade vi nyårsbrev till de som tänkt på oss vid jul, men inte heller det får vi till nu för tiden. Jag blir dock väldigt glad för de julkort som dimper ner hos oss ändå och ibland från samma personer som år efter år skickar till oss, fastän vi aldrig skickar tillbaka. Det kallar jag att skicka från hjärtat för att de vill och inte för att vi har skickat. De är inte många men jag blir lika glad varje år. Varje jul tänker jag att i år ska jag verkligen få till det igen. Förra året fick jag mina föräldrar till att ta ett familje kort på oss alla fem vid Raukarna på Gotland, men det blev aldrig något med det. I år har vi ett kort på oss från Visingsö, jag hoppas att det blir något med det. Men man kan aldrig veta :-)

I mina söners klasser finns det en mamma från varje klass som då och då skickar med små kort med korta och uppmuntrande meddelanden. Jag blir alltid så glad och då framförallt för den tid det ägnat för att göra detta för mig. Förr skrev jag också brev, milslånga brev om allt och inget. Idag blir det mest mail och det är också kul. Men det är en speciell känsla det här att läsa på papper, allt ifrån att veckla upp det vackra pappret till lukta på det. Jag tror att det som får oss att känna det där extra med pappers brev istället för mail, sms eller facebook är för den tid det tar. Det är lite omständigare att skiva, skaffa frimärken och sen leta reda på en postlåda. Det går så mycket fortare att skicka iväg något elektroniskt.

Det som är lite mer omständigt blir ju lite mer värdefullare bara för att det tar mer tid i anspråk från de som gör det. Så är det ju med allt. Tid idag är värdefullt och därför uppskattar vi det. Men jag tror att det är viktigt att inse att något inte behöver vara mindre värdefullt bara för att det tar mindre tid i anspråk. För bara det här att någon tänker på en och tar sig tid att tala om, maila eller sms:a till mig är något jag uppskattar så oerhört mycket. För omtanke, även i de allra enklaste former är något människor rationaliserar bort idag. Tiden och orken räcker inte till för det. Därför är omtanke en sån lyx idag. I söndags fick jag en liten bok om olika promenadstråk i Göteborg av en vän och jag blev så väldigt glad. För den var så mitt i prick. Något jag verkligen älskar är att upptäcka nya smultronställen och här fick jag en liten behändig bok att ta med.

Härom veckan fick jag fina blommor för att jag skjutsat en annan vän till flyget. Det är sånt där som inte behövs, för jag gjorde det jag gjorde för att jag ville. Men det värmer att någon uppskattade det så, att den tar sig tid att köpa blommor till mig. Det finns vänner som skickar mig roliga saker på mailen, så att jag med jämna mellanrum får skratta. Jag får små hjärtan och andra små saker på elektroniskt på facebook. Det är så uppskattat!

Det här med omtanke är något som värmer så gott och gör under med själen. Kom i håg att glädja en person om dagen eller per vecka och du har varit med skapat ringar på vattnet som fyller vår värld med glädje! Låter jag banal? Det struntar jag i om det medför att det tillför lite mer glädje i de här grå vardagen!

måndag 5 oktober 2009

Vänner att vara glad över!


Idag surnade jag till! Många andledningar som jag inte ska gå in på här. Men sur blev jag och kände att det blev så surt att jag inte riktigt hanterade det själv. Skickade iväg ett mail till en vän och bad henne skriva något uppmuntrande. Det hon gjorde istället var att hämta mig och bjuda mig på lunch, för hennes kundbesök var inställt. Istället för dåligt jobb och arga känslor fick jag istället en härlig stund med henne. Hon är en sån där människa som är på så glatt humör för det mesta, det känns som jämnt. Jag blir så glad in i själen över den generositet i glädje och omtanke som den där människan ger mig! Hon är inte den som läser så mycket bloggar eller har Facebook, men skulle hon nu göra det så vill jag bara säga så här: Tack Julia för att du sprider sån glädje, omsorg och uppfinningsrikedom!

torsdag 1 oktober 2009

Tack Klass 5A

Hej här är jag som för det mesta befinner sig bakom kameran istället för framför. Detta är ett kort Lucas har tagit på mig i samband med skolstarten som jag var med på. Att från 2004 fått följa de här barnen, deras lärare, alla underbara föräldrar och andra människor genom denna skolan de går på har för mig och min familj varit en stor ynnest. Både lärorikt och spännande genom både positiva och mindre positiva erfarenheter. Som förälder känner jag en djup tacksamhet inför att ha fått möjlighet att få ta del av de här barnen och en glädje att lära känna er andra föräldrar som bidragit så mycket och generöst med er tid och ert engagemang.
Tillsammans har vi varit med och skapat otroliga förutsättningar för våra barn. Jag tänker på skolstarten i Vinga med Monica och Katarina, det arbete och engagemang de lade ner på att skapa en sån bra mylla som möjligt för oss föräldrar så att vi kunde stötta våra barn. Hur vi tagit den starten och fortsatte att tillsammans med Linda skapa den öppenhet som format vårt samarbete som föräldrar till nitton underbara barn. Visst finns det utmaningar bland våra barn och de är en grupp som spretar väldigt och inte svarar på alla de förväntningar som finns. Men vi vet att de är helt fantastiska och att de har potential att utvecklas till fantastiska vuxna.
Tillsammans får vi sätta ljuset på och lyfta fram det som gör dom alldeles extraordinära. Jag tänker på de här instruktörerna som fanns på Vidablick, hur de kunde se kraften i de här barnen, hur imponerade de var över deras förmåga till att både samarbeta och utmana sig själva. Vi valde den här formen av skolresa för dom för att ge dom något de kan ha långt efter att de slutar på den här skolan. Vi har också valt att ha den här formen av skolresa för att ge våra barns pedagoger ett oväderligt hjälpmedel som de kan ha hjälp av i klassrummet. Vi har inte valt den här skolresan för att det kostar pengar, utan sett förbi kostnaderna och varit så förutseende att vi i lång tid sparat pengar till det här.
Några föräldrar lade dessutom enormt mycket engagemang och tid i våras så att våra barn kunde ha sin cabaré för att kunna samla in pengar inför den här resan. De fick under en kväll ihop över femtusen kronor. Att vi nu kunnat genomföra detta har vi att tacka oss själva och våra gemensamma krafter, till att tänka förutseende och målmedvetet.
Jag hoppas att våra pedagoger kan se förbi det här med vad denna resa kostat. Att de kan vara glada över att vi föräldrar både planerat och sjösatt detta. Den tid vi har tagit i anspråk från deras sida, att de kan se de verktyg vi har gett dom för den tiden i gengäld. Jag hoppas att de kan se möjligheterna med vad vi lägger för guldläge i deras händer. Jag hoppas att de också kan förstå att det tar tid att utvecklas. Att förändring inte handlar om att vara på kurs eller läger och att de erfarenheterna sedan sitter reflexmässigt i ryggraden. Att det handlar om att både dom och vi har en erfarenhet tillsammans som vi kan använda för att guida barnen genom den snårskog som livet kan vara.
Jag hoppas att de kan se det här som en fantastisk möjlighet. Jag hoppas att de också kan se att vi inte ser detta som det enda man kan göra med barnen. Genom alla åren har vi flera gånger per år gjort saker på fritiden med våra barn, saker som vi föräldrar har tagit iniativ till. Vi har också varit lyckligt lottade som har haft en pedagog som såg möjligheterna i sådana aktiviteter. Som såg vilka vinster hon kunde göra med den formen av engagemang vi som föräldragrupp erbjudit. Ett sånt här läger utesluter inte något annat. Jag hoppas att de inser att vi är öppna för förslag att göra fler saker. En sådan skolresa som vi gjort nu på hösten, utesluter inte en enklare variant till våren. Jag hoppas att de ser och förstår det. Jag hoppas att den här skolresan inte blir ett argument för att hindra dom från att planera andra trevliga förslag som våra barn kan få vara med om, att det förstått att vi är taggade till att bistå med hjälp. För jag tror på samarbete, men för samarbete krävs att man ser möjligheterna och det hoppas jag att vi alla, både föräldrar och pedagoger ser, så att vi kan förmedla detta till våra barn.
Så här såg det ut när barnen kom till skolan i början på augusti

Lucas lite nyfiken och spänd
Här nedan följer lite tillbaka blickar :
Lucas 2006, i ettan.

Cecilia 2006 , i ettan

Sirak, William och Stevan 2006, i ettan

Ida 2006

Under en av våra Fören sammankomster, här i tvåan

Skolavslutningen i tvåan tror jag att det är

Här står det och tar fröken Karin i handen vid skolstarten nu i femman

Här är bild från Cabarén sista terminen i fyran. Ett stort tack till Nina, Johanna, Lena F och Lena E och fröknarna Jessica, Karin och Helene för eran fantastiska insats.

Stolta fröknar som tittar på barnen

En glad mamma med stolhet i blicken när dottern Ida tar ett kort

Fröken Helen

Mamma Annika

Vidunderliga Vättern

Alla barnen

Här försöker vi skoja till det lite :-)

Ossy, en av instruktörerna

Mamma Suzana

Fröken Jessica

Jag på en av de få bilderna som finns av mig. Johanna tar chansen och förevigar mig

Elins balansakt

Arons balansakt

Osssy och Cecilia

Cecilia klättrar upp

Mamma Johanna spänd inför sitt eldop :-)

Nu sitter hon längst upp

Nu kastar hon sig ut!

Där nuddar hon säcken

Instruktör Fredrik

Vacker strand där vi kunde fånga värmen från sommarens slutkläm

den lilla ån som rann ut i Vättern

Den vackra tallskogen som var full med fyllda blåbärsbuskar, fortfarande så goda med tanke på hur sent på året det var

Julia

Jessíca och Johannas grupp

Här följer instruktioner ser det ut som

I matsalen sista dagen. Jag har fått blandad feedback om maten. En del tyckte den var så god, medans andra tyckte det var helt fel. Som vanligt med andra ord :-)

Jan

Jag med två goa tjejer

Jan doppar sig

Här doppar William sig

Denna lilla söta ekorre fastnade i Johannas kamera :-)
För er andra föräldrar som följer den här serien som jag har haft på min blogg som nu tar slut, så kommer jag och Suzana från Förengruppen att vara ute i klassen i mitten på Oktober för att visa bilderna och filmerna från klassresan. Vi kommer att göra detta till en mysig happening samtidigt som vi kommer att knyta tillbaka till våra gemensamma erfarenheter. Detta var en ypperlig idé som pedagogerna kom med under det Förenmöte som vi hade med pedagogerna i eftermiddag. Tack till er som följt detta och för de fina kommentarer som ramlat in på min mail under den här tiden. Finns det synpunkter på bilder och text så är det bara att höra av sig.
Tack för dessa dagar och för alla de andra åren också :-)