Glädje

Det här är Kanin med stort K. Ett gosedjur som är Nr 1 och som Celia fick av sina sysslingar med föräldrar på sin dop dag. Är kanin på vift blir det svårigheter. Vi har några substitut, men det blir inte samma sak för mitt hjärta. Lite oroligare. När hon kommer ibland på nätterna till oss är det kanin som hon har med sig under armen. Hennes lilla livboj som hon ogärna delar med sig av. När någon annan blir lite nyfiken på kanin blir hon tokig. Lilla Fröken Sol har svårt att dela med sig av sina leksaker, men det blir bättre och bättre. Det finns bara en som hon vaktar stenhårt och det är kanin.

Här ett kort från förra året och med kanin i högsta hugg. Lucas hade sin lammskinnsfäll och ett litet substitut som var en bit av en fäll som vi kallade för lillsnutt. En gång var vi på besök hos vänner i deras stuga i Norberg och vi hade förstås glömt att lägga ner storsnutt (lamfällen). Det gick inte att lungna ner Lucas som då var tre. Vi fick fram en gammal fäll av något slag och fem minuter senare sov Lucas fridfullt. Johan hade sin nalle som vi många gånger har fått springa och hämta i massor med möjliga och omöjliga situationer. Jag minns en gång när vi gick över övergångsstället vid lilla Bommen (innan Götatunneln byggts) och Johan tappade nalle på vägen. Han tjoade efter en stund och vi fick springa tillbaka. Visst låg nalle där mitt på vägen och alla bilarna körde i hög hastighet. Den förtvivlan som infann sig hos Johan går ju inte att beskriva. Min tokiga och goa mamma sprang ut mitt på vägen, innan det blev grönt ljus och räddade nalle. Idag har nalle ett sprucket öga som minne av den bil som körde på honom. Men vi fick honom tillbaka och Johans glädje var både stor och salig. Efter det pratade han länge om mormor som räddat hans nalle från bilarna med stor respekt och hängivenhet i rösten.

I går när vi skulle hämta farmor och farfar vid flyget vid Landvetter, efter deras besök hos kusinerna i USA, kom vi lite för tidigt dit. Jag som inte tänkte mig för och missbedömde kör tiden. Jag passade på att hälsa på en gammal vän i Hindås istället. Där fick Celia träffa en riktig kanin. Den glädjen att få hålla en riktig och mjuk kanin där man kunde känna både värme och hjärtslag mellan fingrarna var en fantastisk upplevelse för min lilla dotter. Hon pratade om den här kaninen hela dagen och var bland det sista hon pratade om innan vi sa godnatt vid sängkanten. Hon var helt salig. Svårt var det att få henne att skiljas från kaninen. Men glad blev hon av att träffa sin farmor och farfar igen.

Att se Celias och oförbehållsamma glädje över den här kaninen fick mig att tänka på hur vi som vuxna oftast är så behärskade. Sällan är de gånger vi uttrycker samma sorts glädje över något eller någon vi möter. Jag tror vi skulle behöva mer spontana uttryck för att uttrycka oss och visa vår glädje för varandra. Jag tror vi skulle må bra av det. Jag vet att jag skulle må bra av det iallefall :-)