Något jag tänkt mycket på den här veckan är det här med förväntningar. Jag har inte haft så mycket tid att blogga, utan snarare varit fullt sysselsatt med möten, telefonsamtal och mail på den fritd som finns. Möten i Lucas klass, planering av läger för Johans klass med andra mammor och mobilisera föräldrar i Backa så att de ska närvara på ett informationsmöte med SDN chef och skolchef som vi i en liten arbetsgrupp har lyckats få till. Vi har sneglat på Tuve-Säve och där sker en helt annan form av öppenhet och inbjudan till dialog med medborgarna. Något jag tycker att Backa ska ta efter. Vill man ha en levande stadsdel, utan bilbränder och ungdomar som löper amok, ja då kanske gamla demokratiska principer som att låta medborgarna få ha tillgång till en dialog med beslutsfattare ska dammas av och återinsättas. På sikt kommer man att få desillusionerade medborgare och människor som tappar sitt hopp om att vara en kugge i de demokratiska processer som krävs för att ha ett öppet samhälle. Människor kommer att ge upp.
Jag har hållt på här i två dagar och kvällar med att ringa runt till föräldrar i olika skolråd i Backa och det jag slås av är hur de allra flesta har gett upp. Jag tror inte bara det handlar om att de är lata eller oengagerade. Om man tagit det steget att vara med i ett skolråd finnsdet eller har det funnits en viss mått av engagemang. Det är människor som berättar långa historier om hur de genom hela deras barns uppväxt har kämpat för deras barns rätt till olika saker och alltid blivit överkörda av de makthavare som egentligen ska se till att lyssna på dig. Det innebär inte alltid att man får som man önskar, men en stor bit är att känna att jag försökte så gott jag kunde och någon tog emot mitt engagemang som något viktigt, även om man inte kunde tillmötesgå önskemålen. I Tuve-Säve har man öppna stormöten där man erbjuder medborgarna att ta ställning till olika varianter av nedskärnignar. Inget någon vill, men det finns en chans att jag som enskild får möjlighet att påverka något. Det för mig är demokrati. Inte att få som jag vill, utan ges möjlighet att få påverka.
Det är den ena sidan av det hela. Den andra är att fråga sig vad man själv gör. Vi människor har en tendens att ibland ha långa önskelistor av vad vi önskar oss av andra, utan att reflektera över vad vi själva är beredda att ge. Livet är en relation och relationer handlar om att ge och taemot. När min snart fyra år gamla dotter vill ha något hon tror att vi inte vill ge henne, brukar hon tjoa och gnälla. Jag är väldigt fascinerad över det, eftersom hon ser att hennes bröders försök är rätt fruktlösa. När vi är missnöjda med någon situation, ett tillstånd eller någon person, kanske det mest konstruktiva är att titta på sig själv. För oftast sitter svaret hos oss själva. Inte alltid, men oftast finns det någon del vi själva kan lösa, så att man är ett eller några steg närmare en lösning.
Att bli frustrerad, desillusionerad eller uppgiven är inga fruktbara vägar att gå när man vill något. Vi kan aldrig få allt vi vill i alla situationer, men vi kan vara beredda att ge av oss själva för att nå en del av det. Många vågar dock inte det, utan fastnar i rädslan att förlora allt, istället för möjligheten att vinna en del. Jag tror att för att få det bästa för många, måste vi överge våra privata önskelistor och vara beredda ge lite av oss själva. Lite är alltid så mycket bättre än inget alls!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar