Hela livet handlar om det. De där molnen eller solen bakom de där molnen. Det där att välja hur man se. Eller väljer man verkligen? Jag tror ju att man väljer väldigt mycket, men förutsätter det att det är dåligt när man känner att livet inte är på topp? Jag känner att dagens människosyn är hård. Det är som rasbiologerna, vi har inte utrymme till det som vi anser som defekt. Men det kommer också mycket insikter och kunskap från det som känns tungt ibland. För visst är det så att det ryms mer i livet än glada tillrop och perfekta liv? Sen är det tröttsamt när det bara finns plats med elände.
Jag har svårt att se att livet är svart och vitt, det är för mig en plats med myriader av färger och oändligt många gråskalor. Det är tungt när molnen i livet finns där, men det blir tyngre när det också innebär att man får påklistrat en massa karaktärsdrag som man inte känner igen sig i. Det går att fängsla människor i positiva förtecken, lika mycket som i negativa.
Det är så befriande när människor möts för vilka de är och att det inte behöver innebära att man fastnar. Vägarna i livet är olika, inte bättre eller sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar