tisdag 5 januari 2010

Bloggande

Det här med bloggandet har varit en lång process för mig. Från att på skälvande ben putta ut sina ord och sina tankar till allmän beskådan, till att det till slut blir ett behov att sortera tankar och känslor med hjälp av orden. Jag tror inte livet blir bättre så, men det ger mig mer perspektiv. Min allra första blogg skrev jag på i drygt ett år. Snart har jag skrivit också i denna ett år i Juni. Här är ett axplock från den gamla. Det finns så oerhört mycket att läsa, ett hav av allt från trams till erfarenheter att ta del av. Bloggandet som många har en åsikt om och en del som inte riktigt förstår vad man ska ha en sådan till. Jag har vänner som läser det jag skriver, vänner som inte har en aning om att jag skriver, vänner som väljer bort att läsa det jag skriver, för de tycker jag är för utlämnande. Jag har människor som läser det jag skriver som aldrig har träffat mig, människor som bara hittat mig eller som blivit nyfikna på vem jag är när jag besökt dom. Det finns vänner till mina föräldrar, eller vänner till min ursprungsfamilj som läser här ibland. Mina föräldrar läser inte vad jag vet. Min mamma tittar in här någon gång när hon känner att andan faller på. Jag försöker locka ut min pappa hit, för jag vet att han skriver bra och att han har många spännande tankar. Men någon gång kanske nyfikenheten väcks även där.

Jag läser många olika slags bloggar. Alla ger mig något, som en pusselbit som saknats. En del väljer att vara väldigt personliga och ibland privata, andra väljer att ha en mer allmän hållning. Oavsett så ger det mig många tankar. Framförallt berörs jag väldigt av dom som vågar vara både personliga och privata. Historier från livet, människors egna livshistorier är sådana som bär helarkraft med sig. Det är genom att betrakta någon annan genom deras glädje, sorg, förtvivlan eller ilska som man kan hitta de där skärvorna som berör ens inre. Allmänna och svepande rörelser kan vara roliga att ta del av, men det är när människor vågar vara utlämnande som en klang av helande hörs. För genom att betrakta människors liv och deras erfarenheter förstår vi också mer av oss själva och vår omvärld. Jag tycker vi har så oerhört många människor omkring oss som mer vill röra sig omkring oss som skuggor med masker och vi går där omkring i våra liv och låtar oss bli "untouchable" därför att vi inte vågar dela det som berör oss mest, oavsett om det är genom glädje eller sorg. Därför blir jag så rörd, när jag ibland möter i olika bloggar människor som visar vilka de är. Jag bugar djupt för dom för att de genom att våga vara dom de är också ger mig inblick i vem jag är. Jag blir rörd därför att det är så få som vågar vara människor utan pansar och prestige.

Jag tänker att jag ibland inte lyckas med att vara så där neutral som jag ibland längtar efter att vara i vissa stunder. Men vi bär olika förmågor. En sak som jag får leva med både i gott och ont är min oförmåga att förställa mig. Jag har insett att jag i många fall är omedelbar och det kan vara i att visa min uppskattning som att också vara arg när jag tycker någon gör något som gör andra människor illa. Jag skulle inte passa till att bli diplomat, det är en sak som är säkert. Jag är ordrik. Jag får ofta kritik för det. Det skulle vara lättare att med få punchlines säga det jag vill säga, men jag har inte den förmågan. Men en sak kan jag och jag hoppas att det finns människor som slinker denna vägen som får någon skärva med sig. Jag kan berätta livshistorier. Jag kan berätta om mitt liv och mina erfarenheter. Jag är skitkass på mode eller inredning. Men däremot kan jag berätta om min glädje, min sorg, min smärta, mina erfarenheter och mina drömmar. Jag gör inte det för att jag tror att jag är så unik, utan för att jag genom andra fått så oerhört mycket med mig genom deras erfarenheter. Om någon kan få en pusselbit genom mitt orerande här så blir jag oerhört tacksam för att kunna ge något tillbaka.

3 kommentarer:

Tänk själv / Läsa i livet sa...

Du skriver väl, är klok och ofta intressant. Man får välja sin profil, men inte lämna ut andra, tycker jag. Ibland får man spåra sin egen stig, nångång följa en debatt som pågår, fantisera, debattera, tycka, undra, påstå...

Det känns som om vi hör ihop, våra tankar träffas och umgås - och gillar varann.

Tack Erica och kram för det nya året, PA

Erica sa...

Ja, det handlar mycket om att känna sig fram och hitta sitt sätt. Tänja gränserna ibland och dra in på gränserna andra gånger. Ja, våra tankar verkar gillar att umågs, känner också att det är så. Din blogg är en blogg jag besöker minst en gång per dag. Gillar dina tankeslingor och funderar mycket på dom även om jag inte alltid skriver någon kommentar. Bästa önskningarna för Dig på det nya året. Kram / Erica

Erica sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.