Vad är hopp? Är det urdrivkraften som får människor att uthärda vad som helst för möjligheten att nå till ett bättre tillstånd, nivå eller liv? Jag kan fascineras av hur människor över historien har överlevt de hemskaste förhållanden för att komma fram och ändå behålla sin mänsklighet. Kan det var så att hopp är en mental behållar som härbärgerar förtvivlan och smärta på ett sätt som gör att människor kan behålla sina bästa sidor intakta trots att vissa erfarenheter skulle kunna medföra motsatt effekt? Jag tror att jämte kärlek är hopp mänsklighetens största tillgång. Det är när hoppet sluta vara en del av oss som vi blir destruktiva.
Jag tror att för min del är hoppet det som drivit mig som människa. Jag har alltid genom hela mitt liv närt ett hopp om att saker och ting måste kunna vara bättre, att det finns männsikor som känner kärlek tillräckligt mycket för att göra gott och att det som till synes ser ut som "hopplösa tillstånd" bara är en övergång till något bättre. Jag har genom mitt liv varit ägare till ett osvikligt hopp och förtröstan om ett bättre liv.Där jag står idag, är hoppet fortfrande en stark komponent i mitt liv, det som får mig att fortsätta stiga upp varje morgon och tro på att dagen kommer att bli bra.
I perioder i mitt liv har jag kännt mig kraftlös och utan mening och jag tror att en del av det har handlat om ett sviktande hopp. Föreställ dig att livet är som en mänsklig kropp där kärleken är som hjärtat med sitt blod som pumpar ut alla nödvändigheter till resten av kroppen. Då tror jag att hoppet är som hjärnan som dirigerar så att allt ska fungera. Personlighetens största kamp består av reptilhjärnan med alla sina känslor och frontalloben med sitt förstånd. Hoppet är dirigenten som får alla komponenter att samarbeta mot ett högre mål än det omedelbara begäret av vad varje del vill för egen del.
Man kan nog göra jämförelser för det mesta i livet, men jag föreställer mig att precis som hjärtat kan få infarkt eller flimmer så kan brist på kärlek leda till att vi får livsinfarkt eller flimmer och otakt i rytmen. Kan det vara så att när hoppet sviktar så får man en stroke? Eller en mindre tia attack kanske? Jag tror att mitt problem är och har varit att mitt hopp börjar svikta och då blir det så tydligt att min brist på kärlek till mig själv gör att jag går vilse, för min dirigent har blivit sjuk och det gör att jag emellanåt känner mig kraflös och min brist på tillit blir så tydlig. Jag får jobba på mitt hopp. Det känns så nytt det här, för jag har alltid haft hopp. Vad tankar man hem hopp någonstans? Kan det köpas i butik :-) Det kanske är så attman allt som oftast hittar hem igen, eller så gör man inte det. Hur lever man vidare utan hopp? Kan man göra det? Går trasigt hopp att reparera? Lite funderingar när jag borde fördjupa mig i mina böcker. Ha en fortsatt god dag, ni som väljer att komma hit och ta del av mina tankar./E
Ungefär så här skrev jag för snart två år sedan. Någonstans på vägen har jag hittat mitt hopp igen, även om det inte är så osvikligt som det alltid har varit. Men framförallt fick jag hjälp av en underbar präst som fick mig att inse att det inte handlade så otroligt mycket om att jag förlorat hoppet. Jag kunde för stunden inte se den och det var en erfarenhet som var helt ny för mig. Så här efteråt tänker jag mig att det kanske är så att jag först nu är så trygg att jag kunde överge mitt krampaktiga tag om de där hoppet som hjälpt mig igenom mycket sedan tidig barndom. Att jag släppte taget och insåg att det alltid finns där, men inte lika synligt hela tiden. Ungefär som den här texten, att det alltid finns någon vid min sida, vare sig jag vill eller ej. Även när jag inte alls tror att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar