Drömmen

Jag drömmer oerhört sällan. När jag var så där runt tjugofyra gick jag i terapi hos en underbar kvinna. Hon var danska och okonventionell. Rökte som en borstbindare och kom ständigt för sent till våra sessioner. Idag blir jag mer uppröd över förseningar, både mina egna och andras. Men då var jag inte så knusslig med det. Det längsta jag väntat på någon är en väninna som det tog en och en halv timme efter utsatt tid att dyka upp. Jag blev imponerad över att hon kom ändå och hon blev imponderad över att jag stannat kvar och väntat. Hon var konstant på det viset att jag alltid visste att hon blev försenad och det rejält. Med tiden valde jag att kallt räkna med att hon var minste fyrtio minuter försenad och då blev min väntan alltid mindre. Idag går jag efter en kvart ifall jag inte fått tag på den berörda per telefon.


Men när jag gick på mina sessioner med min danska terapeut, lärde hon mig att hitta tillbaka till livet, iallefall till dörren in och det var en lång väg dit. Sedan har andra saker gjort fortsatt att promenera, men det finns något hos mig som oftast vill ge upp. En livsvilja som inte riktigt orkar ända fram och ändå kämpar jag. Varje morgon när jag vaknar inser jag att jag har en möjlighet till och varje kväll när jag tittar tillbaka är jag tacksam för att den dagen fylldes med mening. Det som får mitt liv att bli kantad med stunder av tacksamhet och glädje är livet med min man som är så olik mig själv och ändå hittar han mening varje dag att vilja fortsätta att leva med mig. Mina fantastiska barn och alla de fina relationerna jag har av underbara männsikor , både vänner och andra som passer genom livet.


Min terapeut frågade mig då om jag drömde mycket, vilket jag sällan gjorde och fortfarande sällan gör. Men några drömmar har det blivit genom åren och två väldigt starka från den tiden. En av de här drömmarna brukar jag titta tillbaka på ibland och förundras över att jag hela tiden hittar nya budskap i de gamla trådarna. I drömmen är jag bjuden på en fin fest, lite bal över det hela. Det är högt i tak som om vi befinner oss i slottsmiljö. Mitt i rummet finns ett långt bord i flera våningar som dignar av läckerheter. Mat och andra godsaker i överflöd. Alla bär vackra kläder och smycken och rummen är vackert dekorerade. Som den matnörd jag är blir jag självklart nyfiken på maten och tar min tallrik för att fylla på. När jag tar tag i ett par räkor och lite frukt inser jag att det känns så konstigt.


Jag inser att allt ätbart som finns där är gjord av plast. Jag ser mig omkring och inser att människorna runt omkring äter av maten i godan ro. Jag påpekar för de närmaste att det inte är ätbart, utan gjort av plast. De tittar på mig som om jag är en konstig kuf. Där står jag i vackra kläder i en vacker miljö med andra och inser att vi blir lurade. Jag försöker få andra att se att maten inte är riktig och bemöts med skeptisism. De andra fryser ut mig och jag förstår att ingen vill tro mig. Så slutar drömmen. Många gånger har jag tittat på den här drömmen och jag förstår varför den har gjort intryck på mig. Min erfarenhet som barn, att väldigt tidigt utveckla sinnet för att se verkligheten som den är, att få känna av konsekvenserna av den. Jag har tidigt blivit tvungen att bli uppmärksam på omvärlden, inte för nöjes skull utan för ren överlevnad.


Bara genom att genomskåda människorna och försöka gissa vad de förväntade sig av mig, kunde jag räkna med deras omsorger och beskydd. Även idag är jag grym på det, att se de förväntningar som finns. Det är bara det att jag i många år har övat på att inte svara upp till alla förväntningar längre. Jag ser dom fortfarande, men väljer ofta att se bort från vad andra vill och tänker till en extra gång för att se vad jag själv behöver och vill. En extra sträcka som ibland stjäl energi. Ibland upplevs jag nog som väldigt agressiv, just av den anledningen, för att jag ibland tar sats för att komma från det obekväma att gå mot strömmen för att slippa fastna i de krokar av förväntningar som finns från andra. Jag är inte ännu alltid smidig, men jag kommer att bli, med lite mer träning.


Jag har inte förmågan att se bort. Jag har inte förmågan att låta bli att handla när jag ser att någon far illa. Jag önskar ibland att jag kunde göra det, låta bli och låta det bli någon annans bekymmer. Men jag är uppfostrad med att alla kan göra skilland och det sitter så djupt i mig att jag inte klarar av att låtsas att jag inte ser. Jag både skrattade och grät en skvätt när jag i jul fick ett kort från en annan förälder, ett kort där det stod följande: "Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen". Det jag däremot försöker öva är att göra lagom mycket, det är knivigt, men lyckas nog med det endera dagen.