Avtryck i livet

Jag har ingen digital bild av mig som barn, annars hade det passat bättre. Den 24 Januari är det min namnsdag. För mig innebär den dagen lite mer än att mitt namn finns med i almenackan. Jag funderar ibland hur länge Erica kommer att finnas med, för det är ju inte ett sånt vanligt namn. Den aktuella dagen var jag alldeles för trött för att blogga, som jag egentligen hade tänkt. Jag har fått reda på att det tilltänkta namnet för mig var Johanna. Det var det namnet mina föräldrar hade på lut åt mig innan jag kom till Sverige. Men så kom jag den 24 januari och så fick jag heta Erica istället.

Jag kom som nybliven femåring, eftersom jag fyller så sent på året. En kall Januaridag landade jag med flyget efter ett antal mellan landningar, på Arlanda flygplats utanför Stockholm. Där fick jag och massor av andra barn från Korea möta våra blivande föräldrar för första gången. Jag minns att jag inte kände så mycket. Jag hade och har fortfarande emellanåt en förmåga att förtränga allt obehagligt för en stund, bara så att jag "överlever". Jag tänker att det är mycket bättre så som de gör idag, föräldrarna åker till de länder det berör och hämtar barnen, reser tillsammans med dom.

Det ger en annan trygghet än en lång och uppslitande resa till det okända. Jag läste någonstans att det är det värsta en människa kan utsättas för. Det som man inte vet något om. Det är lättare att uthärda det fruktansvärda som man vet om än det man inte känner till, även om det skulle vara bättre, för du kan inte relatera till det som är okänt.

Nu vet jag 34 år senare att det blev väldigt bra. Här är jag fullt frisk, med tre barn, man och fantastiska vänner. Det är ändå helt otroligt vad möjligheter det finns i en människas liv. En lång och händelserik resa har det varit, både för mig och mina föräldrar. Ibland kanske vi upplevt mer än vad vi själva har känt att vi vill, men i det stora hela är det erfarenheter som gör oss till de människor vi är. Både på gott och ont. Vår resa lämnar spår som vi ständigt lever med.

Jag tänkte jag skulle blogga om just det okända och det spår våra liv lämnar i oss själva och andra.