Våra känslor

Jag har tänkt att blogga lite om rädsla och det okända. De spår våra liv lämnar i oss själva och andra och hur det påverkar vilka vi är och de handlingar vi väljer att göra. Rädsla är en av de starkaste känslor vi härbärgerar och oftast vill vi undvika detta till nästan vilket pris som helst. Framförallt tror jag att det är en känsla som vi ogärna vill bekänna att vi drivs av. För det gör vi allihop, påverkas av vår rädsla. När kan vi sätta oss över vår rädsla? När låter vi den styra oss? Hur upptäcker vi att vi förnekat rädslans makt över oss? Ett spännande ämne jag tänkte hålla i handen ett tag. En spännande känsla som både kan rädda oss och som kan stjälpa oss, beroende på hur vi låter den påverka oss.

Skönheten i våra känslor handlar inte så väldigt mycket om hur vi känner för dom när de kommer till oss. skönheten handlar mer om vad våra känslor gör med oss och för oss. Hur vi övervinner våra hinder i livet, vilken glädje som gjutit sig fast i våra skratt rynkor och den sorg som bereder vägen för nästa glädje. Ilskan är också en stark känsla som vi gärna undviker. Men ilska kan ibland ge oss mod eller får oss att få tummen ur det som stoppar oss. Jag tänker att våra känslor är som den där näckrosen som Celia hade i sin hand i somras. Den är så vacker, tålig och övervinner mörkret för ljuset. Där börjar den växa i botten av en sjö och ger sig inte förrens den når vattenytan.

Så tänker jag mig att känslor gör med oss. De guidar oss genom olika landskap och ibland är det mörkt för många av oss. Genom att våra känslor håller oss i handen och visar oss vägen kommer vi fram, dit vi vill komma. Jag tror att det bästa vi kan göra för våra barn är att hjälpa dom att hitta i sitt känslolandskap. Att alla känslor är tillåtna. Det är något jag kan känna genom att se på mina killar som snart fyller tolv. Jag kunde ha varit bättre på att guida dom genom deras känslor. Framförallt min ena son har väldigt svårt att visa känslor.

När jag tänker efter har både jag och Mattias det. Mattias vill ogärna visa det som han upplever som svagheter. Jag är likadan, bara det att det jag anser som svagheter skiljer från det som han anser som svårt. Jag har lätt för att visa min glädje, uppskattning och även sorg nuförtiden. Men ilska är svårt för mig att navigera igenom. Ett förbjudet landskap som kommer mer och mer. Jag tar ofta i för mycket. Min ilska har oftast varit explosiv, för att jag ofta varit rädd för att den ska fastna i halsen på mig och värka innuti istället. Jag fick tidigt lära mig att ilska inte var önskvärt. De jag har övat mest med är mina föräldrar och med Mattias.

Ilska, Sorg, Glädje, Avund, Sprallighet och alla andra känslor är som existentiella oljor för oss. Vi behöver dom för vår överlevnad, för vår tillväxt och för helande. Den största gåvan livet kan ge är människor där vi kan få vara med alla våra känslor och bli älskade även när vi bär på mindre önskvärda sådana.