Här är Paulina med vättern i bakgrunden och molnen som sveper förbi och skapar ett djup i bilden. Så var det även med dessa dagar. När barnen fick komma i en ny miljö upplevde jag att bilden av barnen fördjupades och nya sidor kunde träda fram. För så är det ju att vi människor är mer än vad vi ser ut att vara ibland. Det krävs bara lite fantasi och inlevelse förmåga från oss vuxna för att vi ska kunna se på barnen med vidvinkel istället för vad vi förväntar oss.
Glada tjejer på läger och en Aron som försöker flika in emellan. Här är Paulina tillsammans med Ida och Sofia och en inkikande Aron
Här efter isbrytar övningarna och samarbetsövningarna är på tur. Inspektörerna var lite luriga här. De bad barnen att ställa sig två och två och sedan delade man dom i två olika lag. Smart, så att de får träna att vara med någon annan än bästisen. Det blev dock lite liv i luckan från framförallt tjejerna.
Här förklarar briefar Fredrik barnen igenom ett stopp, på både ett uppmuntrande och lärande sätt. Han har själv vuxit upp med att spendera många sommrar här på Vidablick med läger och det märks att han kan det är med att både se individerna och även lotsa fram gruppen.
Hur ska vi lösa detta?
Vi föräldrar fick oss en tår i ögat när de klarat gröna banan med bravur. Nu sitter vi och betraktar övningen då de med förbundna ögon ska försöka samarbeta sig fram utan att tala med varandra. En utmaning insåg vi alla :-)
Här förklarar Fredrik reglerna för dom. Att ramlar man ner så är det senaste trädet man nuddade det ställe man går upp på banan igen.
Här lotsar Lucas Paulina igenom första hindret
Här tar Simon emot Paulina vid tredje hindret
en bra bit på väg
Ta da! Ännu ett träd har erövrats
En stolt och rörd förälder betraktar alla barnen som klarar detta galant
Här kom bilderna lite i oordning, men här är övningen där de med bindel för ögonen ska lotsa sig igenom till talet tjugofem och ingen får säga en siffra samtidigt, då får de börja om. Det tog sin tid och de fick inte prata strategi med varandra. Det här handlade om att vara lyhörd och ha tillit till de andra, vilket var väldigt svårt för många barn.
Rockringen lever sitt eget liv när det är många som ska hantera den. Jag fick mig en fin bild av hur det är att leva i ett samhälle. Det handlar om att våga tro och ha såpass stark vision så att man tillsammans kan få det hållbart.
Paulian startberedd på sin tur efter Lucas
Andra dagen. Information klockan nio med Fredrik och Ossy
Paulina på väg upp på den tio meter höga stammen som kallas smaschen, men där någon glömt att skriva rätt så det blev smachen. Men vilken utmaning.
Nu blev det högt!
Ändå vågar hon titta ner
Äntligen snart mark under fötterna!
Här är det sextonmeter rakt upp som ska besegras.
Det blir svårare och svårare ju längre upp man kommer. Detta var en dag då kamerorna gav upp och vi fick inte så fina bilder på deras tredje övning som handlade om att gå på en stock högt upp i luften. Men många segrar vanns under den här övningen.
Paulina i kanoten med Stevan
Tredje dagen. Det är bäst att lyssna på Ossy ordentligt
Här är alla övningar genomförda och diplomet ska delas ut
Paulina och Sofia på väg mot tåget och destination Göteborg
En stolt Annika och en stolt Paulina. Det här dagarna har varit helt makalösa att följa, inte bara att följa sitt eget barn, vilket det i sig var fantastiskt, utan alla barnen som hel grupp med både glädje och gnissel i maksineriet. Annika har en enastående förmåga att se varje barn med en mjukhet som jag kan avundas. Hon fångar upp de som gärna vill stå vid kanten och har öga att betrakta varje individ och deras förmågor. Glad är jag över att få lära känna dessa föräldrar ytterligare mer. Vi har ändock följt varandra i snart sex år vi också och dessa dagar gav ytterligare dimensioner åt hur vi ser på varandra och barnen i gruppen.
Här är Paulina med vättern i bakgrunden och molnen som sveper förbi och skapar ett djup i bilden. Så var det även med dessa dagar. När barnen fick komma i en ny miljö upplevde jag att bilden av barnen fördjupades och nya sidor kunde träda fram. För så är det ju att vi människor är mer än vad vi ser ut att vara ibland. Det krävs bara lite fantasi och inlevelse förmåga från oss vuxna för att vi ska kunna se på barnen med vidvinkel istället för vad vi förväntar oss.
Glada tjejer på läger och en Aron som försöker flika in emellan. Här är Paulina tillsammans med Ida och Sofia och en inkikande Aron
Här efter isbrytar övningarna och samarbetsövningarna är på tur. Inspektörerna var lite luriga här. De bad barnen att ställa sig två och två och sedan delade man dom i två olika lag. Smart, så att de får träna att vara med någon annan än bästisen. Det blev dock lite liv i luckan från framförallt tjejerna. 
Här förklarar briefar Fredrik barnen igenom ett stopp, på både ett uppmuntrande och lärande sätt. Han har själv vuxit upp med att spendera många sommrar här på Vidablick med läger och det märks att han kan det är med att både se individerna och även lotsa fram gruppen.
Hur ska vi lösa detta?
Vi föräldrar fick oss en tår i ögat när de klarat gröna banan med bravur. Nu sitter vi och betraktar övningen då de med förbundna ögon ska försöka samarbeta sig fram utan att tala med varandra. En utmaning insåg vi alla :-)
Här förklarar Fredrik reglerna för dom. Att ramlar man ner så är det senaste trädet man nuddade det ställe man går upp på banan igen.
Här lotsar Lucas Paulina igenom första hindret
Här tar Simon emot Paulina vid tredje hindret
en bra bit på väg
Ta da! Ännu ett träd har erövrats
En stolt och rörd förälder betraktar alla barnen som klarar detta galant
Här kom bilderna lite i oordning, men här är övningen där de med bindel för ögonen ska lotsa sig igenom till talet tjugofem och ingen får säga en siffra samtidigt, då får de börja om. Det tog sin tid och de fick inte prata strategi med varandra. Det här handlade om att vara lyhörd och ha tillit till de andra, vilket var väldigt svårt för många barn. 
Rockringen lever sitt eget liv när det är många som ska hantera den. Jag fick mig en fin bild av hur det är att leva i ett samhälle. Det handlar om att våga tro och ha såpass stark vision så att man tillsammans kan få det hållbart.
Paulian startberedd på sin tur efter Lucas
Andra dagen. Information klockan nio med Fredrik och Ossy
Paulina på väg upp på den tio meter höga stammen som kallas smaschen, men där någon glömt att skriva rätt så det blev smachen. Men vilken utmaning.
Nu blev det högt!
Ändå vågar hon titta ner 
Äntligen snart mark under fötterna!
Här är det sextonmeter rakt upp som ska besegras.
Det blir svårare och svårare ju längre upp man kommer. Detta var en dag då kamerorna gav upp och vi fick inte så fina bilder på deras tredje övning som handlade om att gå på en stock högt upp i luften. Men många segrar vanns under den här övningen.
Paulina i kanoten med Stevan
Tredje dagen. Det är bäst att lyssna på Ossy ordentligt
Här är alla övningar genomförda och diplomet ska delas ut
Paulina och Sofia på väg mot tåget och destination Göteborg
En stolt Annika och en stolt Paulina. Det här dagarna har varit helt makalösa att följa, inte bara att följa sitt eget barn, vilket det i sig var fantastiskt, utan alla barnen som hel grupp med både glädje och gnissel i maksineriet. Annika har en enastående förmåga att se varje barn med en mjukhet som jag kan avundas. Hon fångar upp de som gärna vill stå vid kanten och har öga att betrakta varje individ och deras förmågor. Glad är jag över att få lära känna dessa föräldrar ytterligare mer. Vi har ändock följt varandra i snart sex år vi också och dessa dagar gav ytterligare dimensioner åt hur vi ser på varandra och barnen i gruppen. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar