Höghöjdsbanor

Höghöjdsbanorna är det som berört mig mest! Att se dessa barn ge sig i kast med att utmana sig själva har varit en upplevelse som berikat mig oerhört mycket. Jag som har varit i sådana här sammanhang med vuxna förut, känner att barn har en enastående förmåga att belysa sånt som vi vuxna ibland gör krångligare än vad det behöver vara. Genom sitt sätt att vara, hur de ger respons och hur de betraktar det som sker, visar de på sånt som annars skulle gått en förbi. Ungefär som när en liten upptäcker en myra på en skogstig och plötsligt ser man skogen ur en vinkel som man som vuxen bara skulle promenerat förbi. Barn upptäcker livet och världen runt omkring på ett sätt som vi har tappat, med en oerhörd nyfikenhet och närvaro som handlar mycket om det som är.

Här får Sara hjäp med att sätta på selen inför sin strapatsrika klättring upp för en ca tiometers hög stam som är kapad upptill. Meningen är att man ska hoppa från toppen och försöka nudda en säck som hänger i luften en bit ifrån. Denna säck lyckades Lucas och mamma Johanna att dunka till medans de kastade sig utför med en säkerhetslina som enda fasta punkt. Jag som är så väldigt fotointresserad kände både igår och idag att jag helst av allt skulle vilja ha klonat mig. Ibland försökte jag springa emellan för att fota så mycket som möjligt av de bägge grupperna. Men det blir nästan en omöjlig uppgift, så merparten av bilderna är från de grupper jag har följt. De har varit väldigt bra på att dela upp grupperna olika varje dag. Imorgon ska de delas in i tre olika grupper och få göra "gruppdraget" som är en uppgift som påminner lite om "fågarna på fortet". Lite kluringar, varvat med samarbetsövningar och lite andra utmaningar. Ska bli oerhört intressant att följa och se hur de tar sig an detta under sista dagen, efter dagar fyllda med aktiviteter och lite mindre sömn än vanligt.

Här satt den ena gruppen och väntade medans de fick instruktioner av Fredrik inför en av höghöjdsbanorna. Förväntansfulla och väldigt spända. William längst fram till vänster (i svart) var först ut i denna gruppen och klarade uppgiften galant. Alla vågade inte att hoppa och en del vågade inte alls. Men ingen blev tvingad och gruppen respekterade detta och ingen av barnen gav någon annan några gliringar. Detta var fantastisk att se och uppleva!

Här kommer Lucas nerfarande och saxar med ben och armar i pur gädje över att ha klarat uppgiften. Det var en fröjd att se hur han gav sig i kast med uppgiften.

Fredrik hjälper Julia på med selen inför hennes klättring. Så häftigt att se dessa barn göra detta. Fredrik var imponerad av att så många i den här gruppen vågade och gav sig i kast med detta med sån entusiasm, glädje och skräckblandad förtjusning.

Jan med Fredrík inför hans klättring

Ida i luften

så här såg det ut innan luftfärden

Detta är mamma Johanna som når målet när hon handlöst kastar sig ut i luften.

Denna modiga tjej, Amanda, gav sig i kast med alla uppgifter med en sån målmedvetenhet att hon slog oss alla med häpnad! Hon bara gjorde. Denna uppgift handlade om att klättra upp i ena tallen och gå längs med denna stock mellan två tallar. Stocken blev smalare och smalare ju närmare målet och som avslutning skulle man ta sig ut till mitten igen och kasta sig bakåt medans Fredrik nere på marken sänkte eller hissade med farlig fart (efter tycke och smak) ner till marken igen. Denna prövade jag och de med höjdskräck får sig en riktig hjärtbankare här!

Här är Sara som gav sig i kast med klättringsuppgiften som handlar om att klättra så långt upp som möjligt på en ca sexton meter hög påle som hängde på en tvärlagd stock i luften. Tre barn i klassen nådde ända upp och tog tag i den tvärlagda stocken, de var Lucas, Ida och Julia.

Jag har mängder med bilder och kommer i morgon och i helgen lägga ut mer bilder på barnen och berätta lite anekdoter från dessa dagar. Inte förrens jag är här och ser detta hända och ser barnen in aktion, förstår jag hur mycket jag hade gått miste om genom att låta bli att vara med. Jag och Suzana pratade just om detta. Det är mycket man ser som annars inte syns. Genom övningarna som barnen får ta sig igenom synliggörs mycket. Jag tycker Suzanas sista mening innan hon sa godnatt till mig sittandes här får avsluta detta inlägg. " Genom att vara med om detta dessa dagar tillsammans med barnen har gett mig en större insikt och förståelse om barnen och hur de fungerar i grupp. Om alla föräldrar till barnen hade varit med och sett detta, tror jag att de hade fått en klarare bild och bättre förståelse för hur det är i skolan.

Jag tror att hon satte ljuset på något bra. För dessa dagar har varit helt fantastiska. Barnen är makalösa och är helt underbara. Det som också blir tydligt är deras starka och svaga sidor och hur de fungerar i grupp. Det jag tror kommer att bli oerhört givande är om vi föräldrar, förutom det som pedagogerna kommer att ha med sig i skolan hjälper barnen att ta med sig sina upplevelser och prestatione och låter det leva med dom. De finns barn som utmanat både sina egna och andras bilder av dom själva. Det är en av de saker jag kommer att ha med mig tydligst. Ett exempel är blyga barn som gjort det som deras tuffare kompisar inte vågat. De tuffare som vågat att säga nej och låtit bli, trots att de har en "image" att jobba på. De barn som fått utmana sig själva och komma över sina begränsningar och hinder och de som möter dom och inser att de fastnar där. Allt detta är dörrar, vägar ut mot något annat och nya möjligheter.

Jag förstår att lärar yrket är både utmanande, krävande och kräver både fantasi och själsförmögenheter. Men jag tänker att det också är magi att få vara med om sånt här. Magi att se ett barn utvecklas och växa. Att få möjligheten att se dessa dörrar och öppna upp till rum som de tidigare inte stigit in i. Så spännande och så berikande. Det tänker jag mig måste vara det allra bästa med det yrket. Det landade i mig idag. För den glädje, själslig beröring och magi som vi fått vara med om med dessa barn är så fantastiskt och jag är så glad att jag både tog mig tid och råd til detta. Jag är också så glad för att vi föräldrar har haft både tålamod, visioner och djävlar anamma som genomförde detta. En sån investering vi gjort i våra barn!!! Ett stort Tack också till de pedagoger som varit med och låtit våra barn ha en betydelse och visat dom att de är viktiga. Tack ska ni ha och tack för alla fina samtal.