Lucas

Det här är är Lucas, vår son, tvillingbror till Johan som går på en annan skola.

Den här resan var väldigt kluven för Lucas, för han hade velat dela dessa dagar med sin bror och i såna här stunder kan jag känna med honom. Även om vinsterna med att ha dom separerade är enorma, så finns det även stunder då de förlorar på detta. Denna balansgång är svår ibland.

På tågresan fastnade Lucas i sin bok. Inget socialt småsnack här inte. Lucas har perioder då han behöver vara för sig själv och där läsningen blir en viktig del för honom att avskärma sig och få egen tid. Denna tidiga morgontimma ville han ha tid för sig själv för att komma ikapp. Det svåra med att skriva om sitt eget barn är att det är omöjlig att vara objektiv. Personliga vinklar sticker alltid in.
Här står barnen och försöker lösa ett tangram, vilket gick betydligt fortare än för oss vuxna som fick ett alldeles eget.

Fika stund, gott mitt på eftermiddagen efter alla övningar

Här har Lucas balanserat ut sig på linan för att hålla fast sig i repet som sitter fast. Här lotsar han över sina klasskompisar till nästa steg

Att hjälpas åt och inse att alla kan bidra tillsammans är en insikt som tar tid. Att tro att en sån här övning eller ett sånt här tillfälle gör att man för all framtid har det i ryggmärgen är optimistiskt. Inte ens vuxna människor lyckas alltid med den konsten. Det är ett arbete som behöver göras om och om igen. Vi lever dessutom i en tid där det självcentrerade sätts före det mesta och det blir mer våran uppgift som föräldrar att betona solidariteten mellan varje individ. Att hjälpa våra barn att också sträva efter att också arbete för gruppen, det som är mer än bara mig själv. Det tror jag är en brist idag, att våra barn lär sig att se om sitt eget hus och se till sig själva och vi glömmer att lära dom att de också ingår i ett större sammanhang.

Balansakt

Tada!

Nu har snart alla kommit in till mål. Den här övningen var något som jag som förälder till Lucas, fick se honom på ett sätt jag inte är van att se honom i. Hemma hos oss tycker jag att vi för jämnan pratar om det här att tillsammans kan man både vara starkare och uppnå fler saker än om man är ensam. Att min son som till person är väldigt egensinnig och ofta är en ensamspelare (förutom med sin bror) även visade sina sidor där han kan vara lagspelare både förvånade och imponerade på mig. Det här året som varit har han fått träna hur det är att vara i grupp genom sin medverkan i scouterna och massa läger både i våras och i slutet på sommaren och det är häftigt som förälder att se att han börjar förstå och sakta implementera detta i sitt liv.

Här tillsammans för att föra rockringen neråt mot marken

Här hjälper Fredrik Lucas att säkra hjälmen

Här klättrar han målmedvetet upp, sexton meter upp i luften

Äntligen i mål.

Denna bilden har jag tagit med för att jag tycker att det är en sån symbolik i detta. Strax innan han släpper taget. Det här att se alla de här barnen vi har följt sedan vinga och se att de håller på att växa upp till egna individer. Samtidigt utvecklar de sig själva, men ur vårt perspektiv sett, är ju fortfarande stora delar av dom små. Det är med stolthet och lite bävan jag ser detta hos mina barn. Johans lärare Martin sa just igår på det föräldramötet ,till oss föräldrar, att barnen fortfarande är barnsliga och att det är något vi ska vara stolta över. Han är av den åsikten, precis som jag, att det är svårt för barn idag att fortfarande barn. Världen omkring och även vi föräldrar stjälper våra barn genom att göra dom för stora än vad de egentligen är. Det är ju vår uppgift som föräldrar att försvara och hjälpa våra barn att våga fortsätta vara barn ett tag till iallefall. För vi vet ju att vuxen tiden ändå kommer att komma och att den tiden kommer att vara väldigt länge, mycket längre än den tiden då vi är barn.

Den här övningen, tiometarn var något som Lucas konstaterade med en gång att den skulle han göra. Jag och Mattias var för några år sedan på en ledarskaps kurs i Norge, där bland annat den här formen av övning var med. Han har hört oss berätta om våra våndor och våra utmaningar. Framförallt denna övningen som han är på väg att göra är något som jag själv fortfarande i alla mina celler minns, därför att det är svårt att stå tiometer upp i luften på en avkapad stock och handlöst kasta sig ut i tomma luften. Då handlade det om att fånga tag i en stång som hängde några meter bort, här för barnen handlade det om en säck det skulle dunka till. Att utmana sig själv att hoppa är en del. Att sedan också kunna tänka rationellt och försöka uppnå ett sekundärt mål, som att nå något annat när man redan är i full färd med att försöka behålla hjärtat i kroppen medans ens kropp för en stund svävar fritt i luften., det är svårt. Att våra barn ens klättrar upp för stocken är en bedrift i sig!

Här klättrar han upp och är helt inställd på att han också ska göra det vi gjorde. På vår kurs i Norge var Mattias den första (efter att många hade försökt) som faktiskt fångade stången. Efter Mattias var det fler som lyckades, för han visade dom visuellt att detta var möjligt. Det har vi pratat mycket om hemma, att göra saker synliga inom sig, för att uppnå ett bestämt mål. Det tar tid att fatta sådant och tid att överhuvudtaget praktisera detta. Efter många år, när det känns som att vi aldrig kommer att förmedla detta till våra söner, så ser vi resultat både hos Lucas och Johan att de i små steg börjar förstå det vi har försökt att berätta om. Att se Lucas med kroppen förstå detta genom att bara göra var en häftig upplevelse för mig. En dag kommer han också att kunna omsätta detta mer i övriga livet också. Men det tar tid och jag tror att det är viktigt att vuxna förstår det. Bara för att vi har samlat ihop massa pengar för den här resan är den inte värdelös för att barnen inte omdedelbart implementerar detta i vardagen. All förändring tar tid och ibland går det tom några steg bak innan man kan bestiga nya stigar.

Nu står han där och blickar neråt och tar in att det är väldigt högt!

Nu släpper han taget och kastar sig ut. Han har ögat mot säcken, för han har hört sin pappa beskriva detta så många gånger. Han vet att sånt är möjligt och han har bestämt sig för att han ska göra det som hans pappa gjorde.

Där har han dunkat till kudden och stoltheten är stor. Han har gjort det han hoppades på. Inte för att det är bättre än någon annan, utan för att det var det mål han hade. Ibland är vi så mycket bättre på att ge positiv feedback till de som kämpade och gjorde så gott det kunde än de som också gjorde det ingen förväntade sig att de skulle klara av. Det tror jag är en brist i vårt samhälle, att vi inte kan applådera och uppmuntra även de som lyckas göra något som andra kanske inte gör. För vi måste uppmuntra våra barn att göra stordåd, inte för att de måste, utan för att vi har visat dom att det är möjligt. Inte för att de är en bättre person än någon annan, utan för att vi behöver människor i våra liv som visar att svåra saker är möjligt, som visar att gränser går att flyttas. För varje person finns segrar att vinnas och gränsen för vad vi klarar av alltid går att ändra och för det behöver vi några som också visar att det i praktiken går. Sånt tycker jag att vårt skolväsende är förfärligt dåliga på att lyfta fram. Vi vill att alla ska vara jämna, lika och det behöver inte alltid vara det bästa för barnen.

Han är så lycklig!

Så nöjd med sig själv

Här tillsammans med sina klasskamrater för instruktioner om paddlingen

Amanda och Lucas paddlade dit

Fikastund i sanden och Brittsommar Sol

Voleyboll med Sirak, Amanda, Sara och Julia

Här hämtar Lucas vatten i en kåsa till övningen de ska göra. Fylla ett rör så att svaret flyter upp med en frigolitkork

Vättern är vidunderlig vacker, även om den är kall :-)

Här beger sig Lucas och Jan tillbaka över linbanan som hänger över bäcken

Äntligen är repet över stocken. Något som de här barnen klarade av galant

Tillbaka och lösa sina svar

Ibland hänger vissa saker kvar, av gamla olater. Men fler och fler försvinner ut i intet och nya mer konstruktiva tar plats. En av de sakerna är ju att Lucas plötsligt inte ville fotas samtidigt som sina klasskamrater, utan vi tog de här under sista dagen. Men de blev ju inte sämre för det :-)

För mig, under de här dagarna, har det varit viktigt att jag inte bara är med som Lucas mamma. Att jag har varit där med alla barnen som en förälder i klassen. Det tror jag är en av våra styrkor som föräldrar i den här klassen. För många föräldrar är vi, som agerar extramammor åt barnen när deras egna inte är med. När jag tittar tillbaka på de här dagarna enbart som mamma till Lucas, så är det jag är mest stolt över, det här hur min son har utvecklats sen förskoleklass. Hur han sakta med säkert börjar praktisera det han så länge övat på, att våga visa vem han är och vågar visa att han kan ta sig an saker som han tycker är läskigt. Att han är med och agerar som en lagkamrat. Han har en bit kvar, men det är med stolthet jag ser hans mod och hur han verkligen försöker. Att under de här dagarna se hur fina hans klasskamrater är och att han faktiskt är omtyckt av de andra. Att också se att han är hjälpsam och har förmåga att stötta andra känns också otroligt bra att se. Lärarna har försökt att tala om det för både Lucas och oss föräldrar, men det är en helt annan sak att verkligen se det praktiseras. Så som mamma till Lucas ser jag också tillbaka på dessa dagar med insikten om att min son kommit en väldigt lång bit på vägen, att han överkommit många hinder och att han är väldigt go mot sina kamrater.