Kärlek är inte i behov av DNA

 

Kunskap i alla former finns som en kompass som vägleder en att hitta vägen som leder genom det landskap man vill vandra genom i livet. Möjligheterna är många och jag tror att vi människor är så funtade att vi inte förmår se den vidvinkel som livet egentligen är, utan vi strävar ofta efter att begripa det vi möter. Jag tror att i det ögonblick vi gör något förståeligt för oss har vi också omedelbart begränsat vårt synfält. Jag tror också att de allra flesta människor skulle ha svårt att leva i en värld som inte går att begripa sig på. Det är det jag tror vi kallar mening. Vi hittar mening i att utkristallisera vår förståelse för de oändliga förklaringsmodeller som egentligen står oss till buds. Vi väljer helt enkelt väg.

 

 



En av de mest fantastiska saker vi har till buds är de erfarenheter vi samlar på oss genom livet. Ofta har vi betalat någon form av pris för att få dem och har vi tur så finns i våra erfarenheter en insikt, som pärlan i musslan. Ibland infinner sig insikterna omedelbart, men min erfarenhet är att våra insikter och lärdomar oftast är som ett sandkorn som skaver sig mellan våra erfarenheter och en dag blir vi klokare av de liv vi har levt, förhoppningsvis. Erfarenheter kan ha många skepnader och bereda oss hela regnbågens register av färger i form av känslor. Jag kan ibland tänka tillbaka på det jag har upplevt och fundera på om det finns någon erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Jag kommer alltid fram till att jag inte skulle vara samma person utan de erfarenheterna, men det är inte alltid helt klart vad jag skulle vilja ha eller vara utan. Vilken tur att vi inte kan påverka, bara leva livet.

Jag har nämnt det ett otal gånger, det här att det är i våra relationer, vår förmåga att möta andra som ger oss möjligheten att även se oss själva finns. Varje relation på vår väg är som en gåva i form av en nyckel som möjliggör för oss att sätta våra erfarenheter, kunskap och känslor i ett större perspektiv. När vi förmår att se andra för vilka de är med både nyfikenhet, empati och respekt, det är då vi också kan förlösa oss själva och göra oss själva begripliga, i alle fall en bit av oss. Barn är ofta personer som sätter förstoringsglas över livet och plötsligt ser vi saker som vi inte sett förut, just därför att barn öppnar upp dörren till vårt känslovalv som inga andra människor förmår. Vi lägger helt enkelt pussel, var sig vi är medvetna om det eller ej.
 

 

 

 Att ha tonåringar i huset är att återigen dras med till en intensivare upptäcktsfärd genom livet, precis som under deras första fem år. Förstoringsglaset blir skarpare och känslorna nästan outhärdligt brännande. Häromdagen var jag med om en händelse som gjorde så ont, men som ändå gav mig en insikt i något som skavt inom mig genom större delen av mitt liv. Återigen en av livets paradoxer, smärtsamt och ändå förlösande. För min ena son är det livsviktigt för närvarande att upprätthålla någon form av oberoende gentemot mig. Han markerar tydligt att jag inte är önskvärd och att han upplever mig överväldigande till den grad att han helst hade velat vara på andra sidan planeten i förhållande till mig, om han fick välja. För mig är det så smärtsamt att det i stunder känns som om jag ska dö.

Vid en av de där vardagliga händelserna fick den här ”nära döden” upplevelsen sällskap av en sällsam insikt som rann genom mig som balsam. Visst är det märkligt hur en upplevelse kan öppna dörren till en helt motsatt upplevelse? Plötsligt insåg jag hur min egen mamma har haft det. Genom större delen av vårt gemensamma liv har hon stått ut med att hamna på andra plats. Det var alltid pappa först för mig. För några år sedan insåg jag att en av anledningarna att jag alltid haft en distans till henne är den att jag tidigt fått erfara detta att förlora en mamma. I det läget var säkert en pappa ett känslomässigt mer säkrare kort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men så här i retrospektiv så känns det logiskt.

 

                           

Oavsett orsak var ändå det faktum att hon genom livet stått ut med att inta andra plats och även undre livets olika passager varit utsatt för att både verbalt och praktiskt blivit ratad, av mig hennes dotter. Jag berättade i den här gruppen jag är med i, där vi samtalar om olika saker, att jag ändå känt en trygghet i att hon alltid funnits där för mig. Häromdagen under ett av min ena sons utbrott, insåg jag plötsligt vidden av vad den här ständiga närvaron betytt för mig. Att oavsett vad jag gjort eller sagt har hon alltid funnits där med öppna armar. Ibland mer ledsen än vanligt och ibland med glädje. Hon är den av alla personer (hur irriterande jag än tycker att hon är ibland) i mitt liv som alltid älskar mig, förlåter mig och öppnar dörren när jag knackar på.

 

 

 Att stå kvar när man blir ratad. Att en av de personer i ens liv som betyder mest vänder en ryggen och man ändå står kvar med sin kärlek. Det är enormt. Där när det händer mig, känns det som om världen rämnar och jag har inte alls lust att stanna kvar. Jag vill drämma igen den där dörren till hjärtat, jag vill förvisa honom ut ur mitt känsloregister på momangen. Jag vill skrika på honom att jag aldrig vill se honom igen. Då i det ögonblicket ser jag min mamma framför mig. Förstår det pris hon har betalat för att älska mig. Förstår vad det kostat henne att ge mig den trygghet och kärlek som bara hon har kunnat ge mig.Tänker på de stunder då jag funderat om det någonsin spelat någon roll att jag är adopterad. Att jag genetiskt inte är hennes barn. Inser att kärleken inte är i behov av något DNA.

 

Så idag och några dagar innan, har jag varit så oerhört tacksam för min mamma. Att jag har fått ynnesten att få en mamma i mitt liv som orkat stå kvar, trots allt. Den kärlek, trygghet och visshet om att hon finns där för mig på något besynnerligt sätt läker en del sår av övergivenhet och framförallt hjälper mig att stå ut med att bli ratad. Att hennes offer blir min bedövning när jag inte står ut med att se ett av de käraste jag har i livet vända mig ryggen, för att han behöver det. Jag om någon borde förstå det behovet. Ibland kan kärlek vara så överväldigande att det är svårt att urskilja var mamma börjar och var jag själv slutar. Det jag kan göra är att stå kvar och öppna dörren när han kommer ”hem igen”.

Tack mamma för att ditt mod att stå kvar helar mig ytterligare en bit. Jag är så oerhört tacksam för dig och den kärlek du ger mig. Erica

Hur är det möjligt?

Jag är verkligen förvånad. Hur kan man förfasas över det som historiskt hänt och inte se sambanden idag? Hur är det möjligt?

Alla dessa bekännande troende som antingen hörs sällan i debatten eller så har anammat fascistiska idéer och försvarar detta med sin tro. En tro som grundar sig på en man som kämpade för de utsatta!

Jag begriper verkligen inte.

Hur kan man tro att man med SD ska "röra o...m i grytan"? Det är som att vilja välja dynamit istället för ett stearinljus.

Åtta timmar i nationell TV har dessa Fascistdjävlar fått orera sin bruna smörja. Hur mycket tolerans med intoleransen ska behövas innan människor förstår vad som händer?

Fascism får makt när vi är oförmögna att formulera problematiken då socioekonomiska klyftor slår sönder människors liv. Vi är i händerna på banker, kapitalet och politiskt klimat som mer handlar om makt än reell politik för samhälle och medborgare.

Jag förstår inte. Hur är det möjligt att förfasas över folkmord i historien och vara oförmögen att se hur fascismen tar ett stadigare grepp om oss alla.

Det är som om vi lagt i från oss glasögonen i tron om att vi inte behöver dem mer. Ett tag trodde man att man utrotat Tuberkulos och slutade vaccinera mot den. Plötsligt kommer den åter och vi förundras över hur något vi trodde var utrotat kommer igen. Så är det med fascismen.

Vi har en övertro om att vi är så upplysta att vi inte förstår att människovärde och tanken om att alla människor är lika värda är en färskvara. Något vi ständigt måste prata om och framförallt vaccinera de nya generationerna så att de förstår konsekvenserna när man avviker på obskyra stigar.

I fascismens kölvatten kommer rasism, sexism, homofobi och förakt mot allt som inte anses som gängse norm att frodas och växa och infektera vårt gemensamma luftrum.

Jag är så rädd. Framförallt är jag rädd därför att det är så få som ser. Där livet handlar om ett glas rött, idol och när fredag kommer. Jag menar inte att det är oviktigt, men det skrämmer mig att ignoransen över vad som händer är så stor och utbredd.

Den är här och de flesta av oss har inte ännu börjat se de kloaker av mänsklig upplösning som ännu en gång börjat röra på sig. Fascismen.

Att gå en annan människa till mötes är också att möta en sannare version av sig själv.

Idag fyller min man år och vi har tre barn ihop, varit tillsammans i nitton år, gifta i sexton och varit på väg ifrån varandra. Att vilja leva ihop när livet leker är mycket lättare än när det blir kämpigt. Det är inte alltid lätt att se varför man ska fortsätta tillsammans när allt pekar på att det är lättare att lämna varandra. Så här i efterhand kan jag se den mycket krokiga men spännande resa vi ändå gjort tillsammans. En resa som bidragit med både erfarenhet och många insikter.

Det jag lärt mig mest under de här åren är att det är lönlöst att försöka förändra en annan människa. Däremot kan man förändra sig själv med hjälp av en annan människa. Det man möter i relationer med andra och då speciellt med den man lever ihop med kan hjälpa en själv att möta saker inom sig själv som är nödvändigt att ta tag i. Det behöver inte nödvändigtvis handla om den andra människan, utan helt enkelt vara en spegling av en själv som man annars inte fått tillfälle att se.

Under dessa år är det speciellt en händelse som påverkat mig i grunden. Det är erfarenheten kring hur vi var på väg ifrån varandra och vad som fick oss att fortsätta tillsammans. Det gick så långt att vi inte kunde se det fina eller det positiva i varandra, definitivt inte varför vi skulle leva tillsammans. Vi sov i varsitt sovrum på varsin våning av huset. Det som gjorde det svårt att göra slag i saken var att det fanns två pojkar i våra liv som vi ville skona så mycket det gick.

Plötsligt en dag insåg jag hur lite vi pratade med varandra, Mattias och jag. Det jag insåg var att det gick bra, så länge vi bodde under samma tak, men hur skulle det gå den dagen vi bodde på varsitt håll. Jag förstod någonstans att delad vårdnad om två barn krävde sin kommunikation och det var en stor bristvara mellan oss just då. En skilsmässa utan kommunikation, skulle i praktiken innebära att två barn skulle få bära alla de sår vi åsamkat varandra, oavsett vad vår intention var från början.

Jag började skriva upp vad jag tyckte att en bra relation bestod av, vad det skulle kräva av var och en att leva upp till ambitionerna och vad jag lyckats att bidra med i just vår relation. När jag kritiskt granskade min egna gärningar, insåg jag att jag att det inte är lätt och att jag dömde Mattias hårt. Ibland kräver vi av andra det vi själva inte klarar av att leverera och det gäller att upptäcka det, innan vi dömer någon annan enligt helt andra måttstockar än de vi mäter oss själva med.
En sen kväll när vi lagt våra barn till sängs träffades vi över matsalsbordet på ett bokat möte med varandra på mitt iniativ. Jag bad Mattias att lyssna och började berätta hur en bra relation såg ut från mitt perspektiv. Vad jag trodde krävdes och vad jag ansåg att jag misslyckats med i min strävan. Jag arbetade hårt för att berätta enbart ur mitt perspektiv, utan åsikter om vad jag tyckte att han misslyckats med. Det var synnerligen svårt för min prestige.

Jag berättade också om min oro för våra söner, vad det skulle få utstå när vi valde att skilja oss, att jag var övertygad om att man inte skildes från sina barn och sitt föräldraskap bara för att man inte längre ville leva med varandra. Jag berättade om den rädsla jag kände för att vår kommunikation var dålig och hur jag trodde att vi behövde prata med varandra för underlätta vårt gemensamma föräldraskap. Han lyssnade och tog mig på allvar. Han kom mig till mötes och vi försökte reparera vår kommunikation, försökte lämna anklagelserna därhän och göra saker tillsammans med våra barn.

Efter den sommaren då vårt hus såldes och vi rensade i varenda hörn för att sålla ut vem som skulle ha vad i ett gemensamt bohag och vad som skulle göras av med, gick det lättare att andas i varandras gemenskap. Vi kunde prata och vår grundläggande vänskap, den vårt äktenskap byggts på, lyste fram. Vi kunde också vara med våra barn och skratta och det kändes gott inför vår nya framtid som föräldrar på varsitt håll.

Så en dag kom Mattias och berättade att han också funderat och att han ville ge oss en ny chans och undrade om jag kunde tänka mig detsamma. Efter lite tänkande så kom jag också fram till att det ville jag också göra. Vi bokade nytt möte och lade allt vi behövde på bordet. Alla saker vi varit arga på, funderat över och saker vi tyckte att den andra gjort fel. Vi bestämde att där fick det stanna, där på bordet och vi lovade att aldrig låta dessa saker påverka vår relation mer och så fick det bli.

Enligt en sagas mönster så skulle vi ha lyckliga ha levt ihop alla våra kvarvarande levnads dagar. Så har det inte blivit. Många nya konflikter har kommit och gått, nya saker vi brustit i och nya vägar att gå vidare. Men något i det som hände oss då, fick oss att tro på att det går att vända på saker. En stark tro på att det går att hitta nya vägar trots att landskapet känns ovisst. Vi trodde inte ens då att alla våra problem skulle vara över, men vi visste att vi hade en vilja att leva tillsammans. Den viljan har fått bära oss.
Livet har inte bara goda saker med sig till oss, den har utmaningar som får vår inre kapacitet att tvingas ut i kanterna, ibland så det spricker. Våra utmaningar kommer till oss i olika skepnader och när vi är beredda att möta dem istället för se problemen i den andre, det är då vi kan ha en ärlig chans att bli helare. Att gå en annan människa till mötes handlar också om att se en sannare version av sig själv. När vi gör det, det är då vi också har en chans att utvecklas till något vi kan vara stolta över.
Denna erfarenhet med min man, har fått mig att inse att i varje konflikt jag har med andra, finns en stor portion insikter som är adresserat bara till mig, som är mitt att hämta om jag vågar. Ibland ger vi bara upp och ser problemen bara hos den andre, men har vi ynnesten att få någon som är villig att gå oss till mötes, kan vinsterna vara enorma. Där prestigen får råda, det är där den destruktiva kraften får gå lös och skapar onödiga konsekvenser. På mellanmänsklig nivå kan det yttra sig i skilsmässor, splittringar och surdegar. På nationell eller internationell nivå kan det yttra sig i krig.

Jag läste nyss hos en klok man (Torkild Sköld) en mening som lyder så här: ”Sorg är kärlek som blivit hemlös”. Enligt mig en ypperlig förklaring på sorg i alla dess former. Det finns många sorters kärlek, allt från kärleken mellan två människor som vill leva med varandra, till den medmänskliga kärleken. Det finns de som tror att man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv, det tror inte jag på. Jag tror att det är när man vågar vilja älska överhuvudtaget som kärlek uppstår, både till sig själv och andra.

Vår kärlek återupptäcks genom möte med varandra, när vi ser oss själva genom någon annan och när vi är beredda att se våra medmänniskor. Så tack min älskade man för denna erfarenhet du gett mig och de insikter som fötts genom vårt gemensamma liv. Grattis på din dag och till dina fyrtiofem år och från djupet av mitt hjärta en enorm glädje och tacksamhet för din trofasthet och din vilja att fortsätta resa med mig, även om det ibland är genom oupplysta vägar.
Den glädje jag känner när jag ser dig med våra barn, går inte att beskriva. Att stäcka ut handen och mötas av din när vi ska somna ger mig tillhörighet. Att gräla med dig och bli sams ger mig perspektiv. Att möta varje ny morgondag med vetskapen om att du finns vid min sida ger mig hopp, även de dagar som känns hopplösa.
Tack för att du finns och ger min kärlek ett hem att bo i. Din E

Det finns inget utrymme att vända bort blicken

Under många år läste jag Harry Potter böckerna för mina killar (tills de lärde sig läsa dem själva). Vi läste, tittade på filmerna och lyssnade på ljudböckerna. De växte upp med Harry Potter och vi läste och längtade oss blå efter nästa bok. För pojkarna blev Harry Potter det Tolkiens och CS Lewis sagor var för mig när jag växte upp.

Jag blev helt trollbunden av böckerna och budskapen som på ett magiskt sätt var inlindande i berättelsen om en liten pojke som upptäcker att han är trollkarl. Enligt mig är den röda tråden genom alla böckerna Kärlek, om våra val och vikten av att upprätthålla godhet i det samhälle som man lever i.

Det kommer i olika varianter genom hela serien av böcker, att det finns vissa värderingar som är så viktiga att det är värt att riskera liv och lem för. Att utan de värderingarna förlorar våra liv de värden som gör oss medmänskliga. Eller som Astrid Lindgren uttrycker det, man blir en liten lort.

De är femton år nu och fortfarande kan vi omsätta vår omvärldsbevakning genom Harry Potters ögon. Jag kan ju nu som 42 åring fortfarande se igenkännande när jag läser om Frodo, Sam och Gandalf och förstå att vissa berättelser är bärare av värderingar så mycket viktigare än vad vi först tror. Att genom läsandet förstå vikten av medmänsklighet.

Det här kommer för mina ögon då en god vän till mig är på besök i en annan stad och bevittnar ett kommunalt fullmäktigemöte där det är många aktiva SD politiker med många mandat. Hon beskriver hur det känns som om hon förflyttas till Nazityskland och att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig detta ens i de sämsta av världar.

Hennes ord om att hon förväntat sig kaos och istället möttes av organiserad kyla i militärisk ordning, får mig att tänka på Jonathan Littells bok ”De välvilliga”. Den boken lyfter fram just detta som gjorde det möjligt för Naziregimen att ens kunna realisera koncentrationsläger och utrotning, nämligen byråkrati.

Att genom precision, byråkratisk ordning och ett välsmort maskineri få människor att medverka till en av väldens mest dokumenterade dödsmaskin, det Nazistiska koncentrationslägren. Vi tänker oss kaos, brutal barbari och möts istället av kylig byråkrati. Som Dolores Umbridge i Harry Potter och Fenixorden.

När vi kopplar bort medmänsklighet är det lätt att se siffror och statistik och glömma att bakom dessa finns det människor av kött och blod. Därför är det viktigt att också se människorna och förstå genom känslomässig intelligentia. Konstellationen Harry och hans vänner Ron och Hermione symboliserar den viktiga symbiosen av Kärlek, Mod och Intelligens.

Det finns inget utrymme att vända bort blicken och säga att vi inte förstår eller att vi inte kunde veta den här gången. Vi har alldeles för mycket kunskap för att negligera yttringar som visar oss vad det är för makter som är i rörelse. Det ser annorlunda ut idag, men det skiljer sig inte så mycket att det gör oss blinda

Genom Compassion och Tolerans lär vi oss att tåla.

Denna bild illustrerar något jag känt under en lång tid. Vi lever i en tid då vi jagar perfektion och där sorg, ilska, frustration och maktlöshet är högst oönskade faktorer som de flesta vill trycka in i någon mörk garderob eller helt enkelt förneka att det ens existerar i deras liv. För tretton, fjorton år sedan köpte jag hela paketet och började göra lemonad av citroner (en del av er förstår humorn i detta).

Efter några år med en depression som gått i vågor har jag äntligen slutat skämmas. Jag har en moster som dog i cancer i ungefär min ålder. Jag minns en dag då min mamma var riktigt upprörd och djupt ledsen för min mosters skull, då några släktingar till min mosters man kommit fram till och talat om för henne att hennes cancerdiagnos var ett kvitto på att hennes tro på Gud inte utgick från en tillräckligt stark övertygelse.

Min mamma upprördes och jag förstår henne, för min moster tillhörde en klick av människor som även i våra dagar är rätt sällsynta, hon var en av de få som verkligen praktiserade medmänsklighet och människokärlek.

När det gick upp för mig att min skam byggde på ungefär samma mönster, valde jag att sluta skämmas, vilket är en avprogrammering som vilken annan hjärntvätt som helst. Att visa sorg, ilska och andra känslor som uppfattas som ”negativa” är idag ett kvitto för de allra flesta att man är en negativ, svag och misslyckad person. Att man är en själslig degenererad människa. Precis på samma grunder som min moster fick i ansiktet att hennes cancerdiagnos var summan av hennes eventuellt bristande tro.

Det var på min kurs med underbara Eva och Elsa och de andra fantastiska deltagarna i den grupp jag ingick i (ca 2½år) som dessa ord förändrade mig i grunden:

”Viljemässig ansträngning leder eller hjälper oss inte att uppnå det vi vill. Det kan möjligen inspirera oss. Om vi kämpar väldigt hårt så är det en stor risk att vi inte kommer dit vi vill, därför att viljemässig ansträngning blockerar oss”. Eva och Elsa lärde mig att det visst går att blanda äpplen och päron. Det blir päpplon och funkar hur bra som helst.

De visade mig att det visst går att se sig själv, andra och framtiden ur ett ljust perspektiv, även med närvaro av mindre önskade känslor. Inte ur ett hysteriskt positivt perspektiv, utan med medveten fokusering, förståelse för vår neurofysiologi med hjälp av neuropyskologiska glasögon och med stor portion empati.

Där fick jag också en annan dimension på empati. Empati är ”att tåla”, inte att gå sönder av någon annans känslor. Det handlar om att ha modet att våga möta någon annans mörker utan att själv förgås, utan i mötet vara en katalysator för helande bara genom att möta, känna empati och göra begripligt genom att med stor medmänsklig kärlek ta emot den smärta som den andre känner. Inte genom att låta det bli till min egen smärta, utan bara genom att tåla närvaron av mörkret hos den andre. Jag har förstått av erfarenhet att det är först då vi förmår släppa vårt mörker och gå mot ljuset.

Härom kvällen (på facebook) berättade jag om min sorg över att inte ha syskon och genom den berättelsen ville jag visa resan mot att förstå att en förlust kan leda till en vinst. I det här fallet så har min saknad av syskon hjälpt mig att få upp ögonen för en del fantastiska människor som har fått bli ställföreträdande syskon för mig. Släppt dem närmare mig för att jag har ett utrymme inom mig som inte upptas av någon annan. Det som förvånade mig storligen var just att de allra flesta såg min sorg och inte min glädje. Jag tror inte att det var specifikt för dessa människor (hoppas ni inte missuppfattar detta nu), utan jag tror att det är signifikant för den tid vi lever i. Vi har fostrats så hårt att sky allt som kan upplevas som negativa känslor att vi ibland missar den stora glädje som porlar upp under sorg, ilska, frustration och maktlöshet.

 
Jag har fått lära mig och erfar i mitt liv just nu att med ”compassion” och ”tolerans” och att våga leva det som ÄR (livet) så får man ner sin erfarenhet i kroppen genom att tåla det som är svårt, så att förändring inte bara blir en produkt i huvudet. Vi får insikten inifrån och då sker förändring.

På denna kurs jag gick lärde jag mig att alla människor skriker efter tre saker: Hör mig, begrip mig och ge mig respons (tona in med hela hjärnan). När vi inte får det hamnar de flesta människor i ett existentiellt skrik. ”Jag” blir begriplig när någon hör mig och begriper mig. När dessa tre saker sker läker vi som människor och förmå se glädjen, möjligheterna och det vackra som finns i våra liv. Jag har sett detta hos andra och ser hur detta verkar i mitt eget liv idag.

Jag vill avsluta med dess ord och hoppas att du Anna som formulerat det jag idag har som mantra, tycker att det är ok.

”När livet leker i en, låta livet verka i en”.

Oberördhet

Jag var med om en lustig sak i går eftermiddag. Träffade en människa där ”igenkänningsfaktorn” började signalera och det visade sig vara någon programledare för Bingolotto som jag aldrig tittar på. Ser inte mycket på TV överhuvudtaget och när jag gör det, så är de få och utvalda program.

 

Min kommentar var ungefär i stil med: "Vänta nu, du känns så bekant, var har vi träffats?" Han tyckte jag skulle lyssna mer på radion. Det klickade inte alls för mig och jag kunde inte alls placera varifrån jag sett honom. De som var med mig hade väldigt roligt åt mig :-D och tonåringarna som var med tyckte i vanlig ordning att jag var rätt pinsam. (Jag har förstått att allt man gör som inte faller inom ramen för en tonårings erfarenhet är pinsamt).

 

Han blev rätt irriterad och det tycker jag kan vara helt förståeligt, eftersom han säkert ofta får vara med om detta. Jag blev också rätt irriterad. Inte för att han inte ville svara, utan för att jag har erfarenhet av snyggare bemötande. Jag har varit engagerad i många olika sammanhang och träffat ett stort flöde av människor från vitt skilda delar av samhället. Det händer ofta att jag möter människor från olika delar av mitt liv och där jag inte omedelbart kan placera dem.

 

Jag tycker det är roligare att komma ihåg än att låtsas att jag inte känner igen. Jag vet av erfarenhet att de allra flesta avstår från att ta reda på istället för att ge sig själva en möjlighet och fråga. För mig har detta inneburit många roliga minnen och ibland också återförening på FB som är ett smidigt sätt att se om det finns något vi fortfarande kan berika varandra med. Jag personligen tror att man kommer längre med vänlighet.

 

Eftersom min pappa är präst och under större delen av min uppväxt, var han dessutom präst i Metodistkyrkan som visserligen är stor utomlands, men var när den fanns i Sverige inte så stor, vilket gjorde att de flesta hade koll på varandra. Som dotter till prästen, visste oftast fler människor vem jag var än vad jag visste vilka de var. Jag har barndomsvänner som själva är prästbarn och som hade och har superkoll på människorna. Jag hade varken då eller nu koll på det kyrkliga folket.

Många är de gånger jag fått möta människor som tycker att jag borde veta vilka de är, som tycker att de känner mig för att de känner prästen (min far). Jag har också fått möta människor som tror att jag är någon annan, för att de inte har begåvningen att skilja den ena ”asiaten” från den andra. Alltid, har jag låtsas som ingenting. Jag ler och frågar vilka de är eller säger att ”nej tyvärr det är inte jag”. Därför att människor inte väljer att göra detta för att irritera mig eller för att göra min dag jobbigare.

 

Människor gör detta i en god intention och för att försöka vara sociala. Det hör till mänskligt beteende. Det är i vårt socialt konstruerade tillvaro av idag, då tonåren räcker från prepubertala år till långt in i medelåldern, som vi fått för oss att ignorans är något fint eller ett bevis på vår oberördhet (som motsägelsefullt visar sig i statistiken av sålda skvallertidingar). Jag har väldigt svårt för människor som gett sig in i strålkastarljuset och gör stor affär av att någon känner igen dem. Men stor affär menar jag att man tycker att folk borde känna igen en och hålla käften om det.

 

Hade det bara varit jag hade jag nog noterat, konstaterat och ryckt på axlarna. Men det som får mig att inför er tänka och filosofera högt, är att jag hade min ena son med mig. Som förälder vill jag prata om detta, för att jag vill att han ska få en annan vinkel på händelsen. Jag vill att min son ska växa upp som en klok, vänlig och eftertänksam människa. Jag vill inte att hans ska vara så uppfylld av sitt ego att han inte kan bjuda en annan medmänniska sitt överseende när han tröttnar på något.

 

För jag tror inte att man blir större än sin förmåga till att se världen och människorna i den med empati, vänlighet och att ibland räcka en hjälpande hand.