Genom Compassion och Tolerans lär vi oss att tåla.

Denna bild illustrerar något jag känt under en lång tid. Vi lever i en tid då vi jagar perfektion och där sorg, ilska, frustration och maktlöshet är högst oönskade faktorer som de flesta vill trycka in i någon mörk garderob eller helt enkelt förneka att det ens existerar i deras liv. För tretton, fjorton år sedan köpte jag hela paketet och började göra lemonad av citroner (en del av er förstår humorn i detta).

Efter några år med en depression som gått i vågor har jag äntligen slutat skämmas. Jag har en moster som dog i cancer i ungefär min ålder. Jag minns en dag då min mamma var riktigt upprörd och djupt ledsen för min mosters skull, då några släktingar till min mosters man kommit fram till och talat om för henne att hennes cancerdiagnos var ett kvitto på att hennes tro på Gud inte utgick från en tillräckligt stark övertygelse.

Min mamma upprördes och jag förstår henne, för min moster tillhörde en klick av människor som även i våra dagar är rätt sällsynta, hon var en av de få som verkligen praktiserade medmänsklighet och människokärlek.

När det gick upp för mig att min skam byggde på ungefär samma mönster, valde jag att sluta skämmas, vilket är en avprogrammering som vilken annan hjärntvätt som helst. Att visa sorg, ilska och andra känslor som uppfattas som ”negativa” är idag ett kvitto för de allra flesta att man är en negativ, svag och misslyckad person. Att man är en själslig degenererad människa. Precis på samma grunder som min moster fick i ansiktet att hennes cancerdiagnos var summan av hennes eventuellt bristande tro.

Det var på min kurs med underbara Eva och Elsa och de andra fantastiska deltagarna i den grupp jag ingick i (ca 2½år) som dessa ord förändrade mig i grunden:

”Viljemässig ansträngning leder eller hjälper oss inte att uppnå det vi vill. Det kan möjligen inspirera oss. Om vi kämpar väldigt hårt så är det en stor risk att vi inte kommer dit vi vill, därför att viljemässig ansträngning blockerar oss”. Eva och Elsa lärde mig att det visst går att blanda äpplen och päron. Det blir päpplon och funkar hur bra som helst.

De visade mig att det visst går att se sig själv, andra och framtiden ur ett ljust perspektiv, även med närvaro av mindre önskade känslor. Inte ur ett hysteriskt positivt perspektiv, utan med medveten fokusering, förståelse för vår neurofysiologi med hjälp av neuropyskologiska glasögon och med stor portion empati.

Där fick jag också en annan dimension på empati. Empati är ”att tåla”, inte att gå sönder av någon annans känslor. Det handlar om att ha modet att våga möta någon annans mörker utan att själv förgås, utan i mötet vara en katalysator för helande bara genom att möta, känna empati och göra begripligt genom att med stor medmänsklig kärlek ta emot den smärta som den andre känner. Inte genom att låta det bli till min egen smärta, utan bara genom att tåla närvaron av mörkret hos den andre. Jag har förstått av erfarenhet att det är först då vi förmår släppa vårt mörker och gå mot ljuset.

Härom kvällen (på facebook) berättade jag om min sorg över att inte ha syskon och genom den berättelsen ville jag visa resan mot att förstå att en förlust kan leda till en vinst. I det här fallet så har min saknad av syskon hjälpt mig att få upp ögonen för en del fantastiska människor som har fått bli ställföreträdande syskon för mig. Släppt dem närmare mig för att jag har ett utrymme inom mig som inte upptas av någon annan. Det som förvånade mig storligen var just att de allra flesta såg min sorg och inte min glädje. Jag tror inte att det var specifikt för dessa människor (hoppas ni inte missuppfattar detta nu), utan jag tror att det är signifikant för den tid vi lever i. Vi har fostrats så hårt att sky allt som kan upplevas som negativa känslor att vi ibland missar den stora glädje som porlar upp under sorg, ilska, frustration och maktlöshet.

 
Jag har fått lära mig och erfar i mitt liv just nu att med ”compassion” och ”tolerans” och att våga leva det som ÄR (livet) så får man ner sin erfarenhet i kroppen genom att tåla det som är svårt, så att förändring inte bara blir en produkt i huvudet. Vi får insikten inifrån och då sker förändring.

På denna kurs jag gick lärde jag mig att alla människor skriker efter tre saker: Hör mig, begrip mig och ge mig respons (tona in med hela hjärnan). När vi inte får det hamnar de flesta människor i ett existentiellt skrik. ”Jag” blir begriplig när någon hör mig och begriper mig. När dessa tre saker sker läker vi som människor och förmå se glädjen, möjligheterna och det vackra som finns i våra liv. Jag har sett detta hos andra och ser hur detta verkar i mitt eget liv idag.

Jag vill avsluta med dess ord och hoppas att du Anna som formulerat det jag idag har som mantra, tycker att det är ok.

”När livet leker i en, låta livet verka i en”.