Livets Lök

Jag fick förklarat för mig en bild om livet för länge sedan. Någon förklarade det som en lök. Du vet, man skalar av den och ibland känns det som om man kommer till samma punkt, fast du ser den från en annan vinkel. Ibland kan man se från ett perspektiv, ibland ser det likadant ut, fast man ser i handling eller känsla att det har skett en liten förskjutning åt ett annat håll. Den här bilden med löken är så bra, för den visar på det här som vi människor gör. Vi förändras och samtidigt bär vi vår historia med oss.

I maj förra året skrev jag detta inlägg på min förra blogg. Jag blev påmind av ett program på TV. Jag minns inte när, men i höstas tror jag, råkade jag träffa på min före detta mans lillasyster (som var ett litet barn när jag och föredettan var gifta) på Facebook. Genom den mest osannolikaste kanal jag kunde tänka mig. Detta kontaktnät som finns mellan människor och som blir synlig på Facebook fascinerar mig oerhört. Människor som känner varandra eller har kontakt med varandra på ett sinnrikt sätt, ibland på ett sånt häpnadsväckande sätt som förvånar mig.

Hon är den person som suttit som en tagg av dåligt samvete efter den skilsmässan. Jag skar av kontakten rätt av. Orkade inte alla eventuella frågor. Framförallt ville jag inte att han skulle få en känslomässig hållhake på mig. Någon som han kunde använda för att göra mig illa. För den där lilla flickan jag lämnade bakom mig var en person jag tyckte oerhört mycket om. Den lilla flickan är idag en vuxen kvinna. Det var häftigt för mig att få se vilka vägar hon valt genom livet. Vad som blivit av henne.

Det var nyttigt att se vilket rikt liv hon hade. Att se att jag bara varit en parantes i hennes liv. Det fick mig att släppa lite på det där samvetet. Jag kände att det gamla var förbi och skulle så förbli. Det var med blandade känslor jag tog emot det där facebook meddelandet, ett slags internt mailstystem. Där hon ursäktande avsade sig min bekantskap. Där hade jag kunnat nicka och önskat henne lycka till och stannat vid att bli glad för att hon meddelade mig sina intentioner. Men meddelandet fortsatte.

Hon förklarade anledningen och den gjorde mig oerhört förvånad till att börja med. Hon hade fått reda på (via någon i familjen eller via min föredetta) att jag vairt oerhört elak mot mannen jag varit gift med. Det fanns andra beskyllningar också, men just det där med elakheten fastnade i mig. Jag har tänkt ett tag sedan detta hände. Direkt då jag fått meddelandet skrev jag tillbaka och länkade till det inlägg jag skrev förra maj. Jag ville få ge min version. Jag har funderat länge på om det var så nödvändigt för mig att göra. Kunde jag inte bara svälja det hela och ta på mig någon fiktiv skuld av något slag.

Jag tror att jag valde att berätta, för att det är viktigt att berätta om att det händer. Att de som är med om sådana här saker, oavsett vem som gör vad, är någons bror, syster, vän, man, hustru, dotter eller son. Att vi förstår att alla parter påverkas. För mig var min föredetta ingen ond människa. Det är en människa jag älskat oerhört mycket, som jag haft drömmar och förhoppningar om. Han var lång, snygg och såg helt normal ut. Det var bara det att han hade sår inom sig och han valde detta kontroversiella sätt att hävda sig själv på. För att han inte hade andra verktyg att bemästa sin maktlöshet på.

Det innebär inte att det var ett bra val, eller att det fanns ursäkter för det han gjorde. Han som människa var inte förkastlig på något sätt. Det som var förkastligt var hans agerande, hans val att ta itu med sin frustration eller sina rädslor. Han var rädd att inte räcka till. Han hade åsikter om vad jag hade för kläder, hur jag pratade med andra eller hur andra tittade på mig. Men det som är förkastligt är också människors behov av att hitta anledning för det som hänt, att hitta syndabockar.

Jag personligen har lämnat större delen av det som hänt bakom mig. Det är ett färdigt kapitel för mig. Därför undrade jag lite varför detta hände nu. Varför dök hon upp i mitt liv just nu, varför valde jag eller hon att "adda" varandra? När jag såg uppdrag granskning om Bjästa i förra veckan blev jag oerhört engagerad i detta som många andra i Sverige. Jag har dock inte haft några behov av att gå med i olika FB grupper för att stödja den ena eller den andre. Jag tror att det bästa sättet att visa sitt stöd är att låta ens egan eller andras erfarenheter förändra en själv innifrån.

Att förstå strukturer och förstå varför saker händer och låta det lära oss något är det största stödet du kan ge. Inte att gå med i någon grupp och låta ditt namn skylta i fönstret där andra skriver oerhört nedlåtande saker om den ena eller den andre. Vårt namn blir ett tyst stöd till mobbing. För en dom innebär inte att det ger oss rätt till att släpa någon annan i smutsen. Domar verkställer våra regler som vi kommit överens om att efterleva, säger inte ett skit om rätt eller fel. Sen kan vi tycka och det har vi rätt att göra, men jag tror det är viktigt att förstå att våra känslor och förståelsen för ett skeende är helt två olika saker.

Genom att se hur de två tjejerna som utsatts för våldtäkterna behandlades, vilket var fruktansvärt att se, insåg jag mekanismerna som gör att våld mot kvinnor kan ske. Så länge det rör sig om någon annan, kan vi vara snara att döma. När det påverkar våra nära liv och det som är oerhört svårt att förstå, uppstår behovet av en ursäkt eller en syndabock. Vi har svårt att skilja på personen och handlingen. Så klart man inte slutar att älska sitt barn, även han våldtagit någon. Vi kan däremot avsky handlingen.

Det är väl en förälders värsta mardröm, att ens barn gör något helt oförklarligt. En anhörig eller vänner kanske har svårt att se att den vi älskar gjort en avksyvärd handling. En handlling man gärna tar avstånd ifrån. Det innebär dock inte att vi kan eller måste ta avstånd från människan bakom handlingen. Att isolera en människa kommer aldrig att hjälpa den människan förändras. Jag är så naiv att jag tror på att vi endast genom viljan att förstå och eventuell förlåtelse eller försoning kan uppnå en förändring.

Jag förstår att systern till min föredetta man inte orkar ha kontakt med mig. Att det är mycket lättare för henne att ta avstånd från mig och se mig som boven i dramat än att se att hennes bror höll på att ta livet av mig. Jag förstår det och samtidigt blir jag sorgsen. Inte så mycket för min skull, utan att det synliggör denna svårighet som gör att vi inte kommer någon vart med våldet mot kvinnor i det här landet, eller någonstans i världen. Vi är fast i det här med att se bortanför oss själva och våra känslor.