Tema Vänner: A

A har bett mig att inte lägga ut någon bild på henne och inte nämna hennes namn, pga av sitt jobb och sin son. Men här följer en berättelse om min vän A som har varit i mitt liv en väldigt lång tid och som jag delat mycket med.

A kom in i mitt liv när jag var nyss fyllda femton. Vi fyller samma år, men hon i Juni och jag i December. När jag gick första året på gymnasiet flyttade vi ner till Göteborg från Västerås, där jag är uppväxt sedan jag var fem år. I Januari i år har vi känt varandra i tjugotvå år. Idag bor vi sju minuters bilväg ifrån varandra. Vi träffas dock inte så ofta, eftersom våra liv ser olika ut, just nu.

Hon har en son som ska fylla sjutton nu till hösten. Jag minns när han var nyfödd och jag var på sjukhuset för att titta på honom. så liten låg han där i sin plastbalja på hjul. Den första vännen i mitt liv som hade en liten. Jag minns hur jag i ett halvår innan han föddes knåpade och slet ihop ett lapptäcke till honom. Jag slet med det där täcket (eftersom jag inte är så händig varken med handarbete eller träslöjd) och tänkte på det där lilla knyttet som var på väg.

Han skulle komma att förändra min väns hela liv. Det var en bestämt liten kille som kom, som var som en solstråle. Jag minns hur A slet med honom. Den lilla sömnen hon fick och hur hon fick bära hela den lilla familjen. Jag var arg på pappan till barnet, för det ansvarslösa beteendet han hade. Jag minns att jag tänkte att det inte handlade så mycket om att man var två när man fick barn. Att det handlade om att hon inte hade något val och han tog sig rätten att ha ett val när han skulle vara pappa.

Jag minns tiden då jag var barnlös och hade hur mycket tid som helst. Hur hennes liv rutades in. Till slut gick hon i från pappan till barnet, för skillnaden utan honom var att hon fick ett barn mindre att ta hand om. Hur hon kämpade i fem år med sina studier, ensamstående med bara studielån att leva på. Hur hon drygade ut kassan med att jobba extra inom vården och samtidigt ta hand om sitt barn varannan vecka.

Jag minns att jag reagerade på hur han, trots att han hade pengar, aldrig betalade några utgifter som hade med deras gemensamma barn att göra. Hur han fick ett barn i sitt liv utan insats. Att det alltid var hon som gick till doktorn med honom. Hur hon fick ta hela det ansvar som har med att bli förälder och han bara lånade sonen varannan vecka.

Jag tror att det var en av de stora anledningarna till att jag aldrig fick barn med min före detta man. Att jag på nära håll såg hur man resten av sitt liv blev bunden till en person bara genom att ha gemensamma barn. Jag insåg någonstans djupt inom mig att det inte var läge att ha barn med någon som slog mig, att jag då aldrig skulle bli fri, den dagen jag orkade ta mig loss. Genom att betrakta A och de omständigheter hon fick utstå genom sitt föräldraskap när barnet själv inte kunde upprätthålla kontakten med sin andre förälder, gjorde att jag känslomässigt insåg fällan i att ha barn med någon som inte var mogen uppgiften.

A och jag har haft en berg och dalbane relation. Ibland har det varit fantastiskt bra, ibland mindre bra och ibland så finns vi bara där. Det som utmärker min relation till henne är att vi vet att vi finns där. Det finns en vän genom alla mina vuxna år som för det mesta har kommit när jag fyller år på juldagen. Det är A. Det är inte så många som en juldag har tid att gratulera, för de är upptagna med släkten. A har nästan alltid tagit sig tid till min dag, något jag alltid varit glad över.

A känner mina föräldrar, har en relation till dom. Vi är bägge ensambarn och har halv om halvt tagit del av sådant man gör som syskon. Vi har inte alltid massor av tid för varandra, men vi firar varandras bemärkelsedagar, ringer varandra när något stort händer. När hennes son gick ut nian förra våren, då var vi självklara gäster, fastän den tid vi umgås egentligen inte talar för det. För det finns något självklart i vår relation som bara kommer av massa år och massa erfarenheter.

Med A delar jag passionen för filosofiska samtal, böcker, livets mystik. Med henne och ingen annan har jag odlat telefonsamtal kulturen. Vi inte bara pratar i telefon, vi umgås. Vi gör sånt i telefon som andra skulle dra sig för, som att äta, gå på toaletten, laga mat eller något annat. Jag inser att det är få som kan tänka sig det. Vi samtalar på ett sätt jag inte gör med någon annan. Den här instinktiva förståelsen av vad vi vill säga, utan att säga för många ord, det har jag med henne som jag inte har med någon annan.

Det märkliga är att de jag har allra bäst relation med idag, är också de som jag delat de flesta känslor med. Som att vara riktigt arg med, varit glad och skrattat med och sist men inte minst, delat djup sorg med. A är en vän jag inte delar så mycket tid med, men desto mer delar det som är vesäntligt i livet. Samtalen om allt mellan himmel och gjord och vetskapen om att man inte måste vara så perfekt för att vara i varandras liv. Vi kan tom vara lite obekväma för varandra emellanåt och ändå finnas kvar. Det uppskattar jag, att vi har högt i tak, min vän och jag.