tisdag 9 juni 2009

Ett nytt försök på ett nytt ställe

Efter att ha varit nyfiken ett bra tag på det här fenomenet började jag blogga för över ett år sedan, kikat lite på andras och förtjusats och förvånats. Jag gillar ju att "prata" och nu kan jag göra det helt ostört, nästan utan att få mothugg :-) Jag är en person som egentligen gillar mothugg, för det får mig att utvecklas och se saker från en utsikt som jag inte tidigare besökt. Men på det här sättet kan jag obehindrat brodera ut mina tankar och det är något förföriskt över det hela. Jag vill prova ett annat bloggverktyg för att se om det är bättre. Det här att blogga har hittils varit en en rolig och spännande resa som jag ser fram emot att fortsätta med här.

Här följer en kort yttre beskrivning av mig själv. Framförallt är jag mest stolt över att jag är mamma till tre helt underbara barn som ibland kan driva mig till det yttersta och lite till. Mina äldsta barn är två tvillingpojkar som är födda -98, alltså elva år i år. Det känns märkligt att tänka att jag har barn som är elva år. Det känns nästan som igår när de föddes och vände upp och ner på precis hela mitt liv. Näst efter att komma till Sverige som femåring är födelsen av mina tvillingpojkar det som rubbat mina cirklar mest. Mitt yngsta barn är tre år (född -06) och är min efterlängtade tjej. Hon är så älskad och omhuldad av sina äldre bröder att man blir alldeles varm i hjärteroten. I hennes värld är hon allas nav. För mig som är adopterad som ett rätt stort barn och som har känt på det här att både vara den mest ratade och den mest efterlängtade ger hennes övertygelse om att vara den ende i många människors liv en genklang av både hopp, kärlek och sorg. Jag är gift med Mattias, en man som är fast rotad i myllan. Vi är så otroligt olika varandra, men ändå kompletterar vi varandra så bra. Vi har varit på väg ifrån varandra, men ångrade oss och fortsatte våra liv tillsammans. Efter det smög det sig in en acceptans hos varandra om våra olikheter, där vi idag ser att alla relationer egentligen handlar om vår egen förmåga att acceptera det som är utanför vår makt att påverka. Jag har inga syskon, utan har istället vänner som ställföreträdande syskon. Jag skulle kunna tugga på i det oändliga, men jag gör ett stopp här, just nu iallefall.

Inga kommentarer: