Älska Barn

Små fötter

Är det självklart att man kan älska barn? För mig som har barn och möter många barn blir svaret inte självklart.

Men om jag skulle vinkla om min frågeställning till "borde alla barn vara älskade" så är ju svaret solklart.

Ibland kan jag tycka att mina barn är olidligt jobbiga, men jag är alltid på det klara med att jag älskar dem. Ofta handlar det ju inte så mycket om att de är jobbiga, snarare att jag som vuxen har svårt att bemöta deras reaktioner. För det är ju vi vuxna som har perspektiven och har den erfarenheten som skulle kunna hjälpa oss att använda vår inlevelseförmåga.

Jag kan möta barn ibland som jag känner att jag har svårt för. De väcker något hos mig som gör att jag inte hanterar situationen. Det har hänt med barn i de klasser som mina barn går i. Då kan man välja att agera eller reagera när det handlar om kontakt med ens egna barn, sen kan man låta bli, för det är inte mitt barn. För det mesta försöker jag förhålla mig så gott jag kan, så att jag visar barnen att bara för att jag har svårt för något barn, innerbär det inte att det är något fel på det barnet, utan att jag har svårt att hantera det som händer. Att känslan som kommer upp är ett budskap till mig om vad jag behöver arbeta på eller att känslan talar om något för mig som jag bör veta.

Där vi bodde förut, hade jag ett samtal med en kvinna som på perkeringen som tillhörde bostadsrättsföreningen. Vi pratade om ditt och datt och helt plötsligt öppnar hon upp och berättar om den realtionen hon har. Att mannen i relationen har en som med sig in i deras gemensamma liv från ett tidigare förhållande. Han är fyra år och så där go som bara en fyraåring kan vara. Hon berättar om hur svårt hon har att älska honom och att hon har bestämt sig för att hon inte behöver älska honom. Just i det läget när vi pratade så såg jag det från hennes vinkel. Jag kunde någonstans förstå hur mycket frustration och dåligt samvete det måste ha byggts upp i henne. Hur hon kände att hon borde, men inte kunde hitta känslan.

Jag funderade en del och kände med familjen. Det är nog inte den lättaste situation att leva familjeliv från. En dag när jag kom hem från en promenad med en god vän mötte jag den lilla fyraåringen som försökte komma upp på sin alldeles för stora cykel. "Hjälp mig" ropade han när han såg mig komma ur bilen. När jag väl hunnit fram hade han löst det själv och upplyste mig så rart om att han fastnat med foten.

När han gjorde det vände han upp huvudet mot mig och solen lyste i hans solblekta hår. Jag såg ett litet barn, med sina öppna ögon som sökte kontakt. Barns ögon kan vara så tillitsfulla, öppna och nyfikna. Det bara högg tag i mig och det gjorde så ont i min själ. En tanke som for genom mitt huvud var att inget barn borde få uppleva den erfarenhet som kommer med att leva ihop med någon vuxen som inte älskar dem. Alla barn borde ha den där självklara känslan av att vara älskade precis som de är. Att allt jag gör inte möts med glädje eller förståelse, men att känslan av att vara älskad är orubblig. Det borde vara så.

Det är inte det att jag tycker att hon känner fel. Jag känner bara att han inte borde vara med om detta. Jag själv har erfarenhet av att inte vara önskad och jag vet hur det känns i själen, bortom mitt kontrollerade känslopaket, där jag intellektualiserar bort kärnan av min känsla. Bortom det finns en sorg som är avgrundsdjup och så bottenlös att jag nästan inte mäktar med det. Det är en del av mitt känsloliv som med mellanrum dyker upp och nästan jämnar mig med marken. Känslan är så svart att jag ibland inte vet om jag ska komma upp därifrån. Det är den känslan som inplanteras i en när man är mycket liten och inte har varken erfarenhet eller logik att försvara sig med. När känslan då är att inte vara älskad eller ens önskad, det sätter djupa spår.

Det får mig att fundera på hur det hade varit om jag och Mattias gjort slag i saken och skilt oss, då för sju år sedan och verkligen gått ifrån varandra. Hur hade vardagen sett ut för våra pojkar. Celia fanns ju inte då. Vad hade hänt om Mattias träffat någon som kände så för våra pojkar. Skulle jag och Mattias ha kunnat prata om det? De flesta skiljer ju sig för att de har svårt för att kommunicera. Det var även situationen med oss. Jag tror ju inte att vi hade kunnat förmedlat oss med varandra bättre för att vi gått skilda vägar. Det har ju tagit de här åren för att komma dit där vi är nu. Ett bättre utgångsläge än då.

Om jag hade träffat någon som inte älskade mina barn. Vad hade jag gjort då? Nu kan jag ju säga att jag hade gått med en gång. Men som jag vet är verkligheten och hur vi vill ha den två skilda världar. Hade jag kunnat leva med den insikten om att mina barn hade en annan vuxen som inte älskade mina barn och inte ville ta del av deras vardag? Jag har svårt för den tanken. Det är ju inte lätt att träffa någon heller. Tänk om vi hade passat så jättebra ihop, men det här med barnen inte funkat. Hade det spelat någon roll för mig? Jag tror det. För den erfarenheten som de kommer att ha från sin barndom, kommer med stor sannorlikhet prägla hela deras liv. Men känslan av att hitta rätt och viljan att leva med någon annan är också stark. Hur hade ett sånt läge påverkat mig?

Varje barn borde få vara trygga i den förvissningen om att de är älskade och att det finns vuxna i deras "varje dag" liv som är beredda att ta ansvar för dem oavsett vems barn de är. Vuxna som är så vuxna att de hittar en lösning eller går. Vuxna som inser att varje vuxen individ har ansvar för alla barn, oavsett hur de kom till mig. Tar man steget in i en relation där det ingår barn, då borde det inte vara så förvånande att det uppstår komplikationer som inte hade varit där om det bara hade varit två vuxna. Eller är jag naiv? Svåra frågor och inte alltid lätta svar, men på sin egen blogg kan man iallefall lägga ut sina tankar och titta på dem utifrån. Vem vet, någon kanske ger mig en vinkel till som tåls att fundera över.

Det är lätt att sitta med sina funderingar och tycka till, med sina ideal som rättesnören. Något helt annat att leva ute i världen. med alla de känslor, begär och bagage man har med sig. Visst har barn rätt till allt det där jag skriver om. Mer än rätt. Vi vuxna har egentligen en skyldighet att ge barn, oavsett vem barnet är, det skydd och den respekt de förtjänar. De borde leva sin barndom med den fasta förvissningen om att de är älskade. Men så är det inte.

Varje barn har inte det så. Jag tänker bara på mina egna barn. Visst skulle jag vilja deklarera med stolthet att jag har trygga barn med massor av självkänsla som bara kärlek kan ge dom. Men det kan jag inte. Vi har gett dom de bästa vi kan ge, men vi är människor och både jag och Mattias har det bagage vi har. Självkänsla är något man måste ha för att ge. Jag ser att vi är helt andra föräldrar till Celia än vad vi var för våra killar när de var små. Hon har en trygghet, som baseras på tryggare föräldrar, tryggare vuxna än vad våra killar fick erfara när de var små.

Det är läskigt som förälder att se vilken skillnad det kan vara. Hur ens eget tillstånd påverkar ens barn liv. Men jag vet att vi hela tiden gjort vårt bästa, utifrån de människor vi är och var. Så är det ju, att man helst skulle vilja ge ens barn en "felfri" uppväxt, men det är tillräckligt bra att göra så gott man kan.