Det här temat har jag ju inte tänkt att gör i någon form av ordning, utan hur andan faller på. En ganska ny bekantskap är Lena, som jag skrev lite om när hon fyllde fyrtio. Hon är mamma till två tvillingflickor som går i min son Lucas klass. Hon tillhör dom där människorna som ju mer man lär känna dom så upptäcker man en dold rikedom som man först inte ser. Vid första anblicken kan man tro att hon är en trevlig människa och så lär man känna henne och hon är inte trevlig längre. Förstår ni vad jag menar med trevlig? En människa som är lätt att ha att göra med på det där ytliga sättet, rätt slätstruken.
Lena är långt ifrån en slätstruken människa. Hon har ett djup inom sig som man inte alls ser förrens efter ett tag. Lena har en förmåga som jag inte upplevt hos någon annan förut, en förmåga att prata om allvarliga saker med stor humor. Inte så där flåsigt som en del gör, där det handlar mer om att dölja det egna obehaget inför något, utan mer eftertänksamt och med kärlek. Där det handlar om att närma sig det som skulle kunna vara känsligt eller obehagligt med en rättframhet inpacketerat i humor, istället för plumhet eller okänslighet.
Lena har en omtanke om andra som inte syns omedelbart. Den kommer runt hörnet, helt oförberett, men man ser att hon tänkt och menar väl. En tydlighet som har att det här är jag som jag är, "take it or leave it". I ett meddelande för ett tag sedan säger hon att hon inte vet vad hon kan göra för mig (när jag är ledsen), men det kanske inte är det som behövs, utan bara någon som lyssnar. Så klockrent på något sätt. Här är jag med mitt öra, jag tänker inte ha en åsikt om dig, men jag lyssnar gärna. Det är en form av omtanke som få klarar av. Att ta emot utan att alltid leverera ett omdöme.
Lena är bra på det, att se andra människor. Det handlar inte om att hon alltid håller med, men jag upplever att hon har en förmåga att se förbi det som ibland kan verka uppenbart. Lena är en person med stark integritet och det gör också att hon närmar sig andra människor med respekt för vilka dom är. För människor som jag, som ibland har en självkänsla som spökar med sin frånvarao, kan det ibland inge känslan av att hon inte vill, men jag inser att Lena är en person som inte har bråttom.
Jag som jämt har bråttom med allt, har fått en tankeställare med henne. Jag tror ju att vänner kommer till dig som möjligheter. En chans till att reflektera varandra och visa det som för oss är omöjligt att se och upptäcka själva. Det Lena har kommit med till mig är insikten om att upptäcka det som inte allitd är så uppenbart och se njutningen i den eftertänksamma resan. Med Lena har jag upptäckt glädjen i ta händelser i portioner. Att uppskatta det som inte alltid är de stora rörelserna, utan de ständiga varandet.
I Lenas föräldrarskap slås jag av ofta av den innerlighet hon har med sina två barn. Den där tysta innerligheten som finns men man får titta lite extra efter. Hon ger dom utrymme, men finns ändå där. Det tycker jag är signifikant för henne. Den finmaskiga innerligheten som hela hon vittnar om. Den kärlek och omtanke som hon packeterar in i sin fingertoppskänsliga humor. Lena är en person som jag med glädje lär känna, lite i taget och som ger mig många reflektioner bara genom att vara den hon är. Det är något jag uppskattar väldigt mycket.
Lena har en ärlighet som aldrig är påtvingande och en tydlighet som aldrig tränger sig på. Jag är tacksam för det möte hon ger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar