Förmågan att acceptera det som är utanför vår kontroll

För ett tag sedan fick jag en fråga av någon som läste min blogg. Personen i fråga reagerade på dessa ord som jag har skrivit: "Vi insåg att relationer till stort handlar om vår egen förmåga att acceptera det som är utanför vår makt att påverka." Hennes fråga var då: "Hur kom du fram till denna ståndpunkt? Den är ofattbar för mig att förstå".

Jag kom fram till detta efter att jag och min man Mattias haft några turbulenta år, framförallt då vår relation bytte skepnad och vi började bilda familj. Jag insåg att när man börjar bilda familj ställs mycket på sin spets och mönster man bär med sig från sin familj träder fram i ljuset som man innan barn aldrig tänkt att man hade.

Jag hade många och långa åsikter om hur jag tyckte att Mattias var, både som man och förälder. Jag drog mig heller inte för att tala om detta. Han hade lika många åsikter om mig och hans strategi var ungefär som min, med en liten touch. Han slutade prata med mig och stängde mig ute. Väldigt vanligt att det här sker har jag förstått efter familjeterapiande, kurser och samtal med andra.

Vi kom efter mycket om och men till en punkt då vi bara inte ville längre. Jag blev bara trött när jag såg honom och han kände likadant för mig. Vi tyckte att den andra var skulden till att vår relation inte blev som vi önskade. Det vi inte reflekterade så mycket över, var att vi bar med oss olika bilder av vad vi förväntade oss av en relation och av varandra. En förväntan som också härbergerade en stor mängd frustration över det som inte uppfylldes - av den andre.

När vi stod inför faktum och vårt hus var sålt insåg jag att en separation inte skulle kunna åstadkomma en större förståelse för varandra. Förmågan att kunna kommunicera skulle inte växa med en skilsmässa och de som skulle få betala det största priset för detta, som skulle få göra det största offret, skulle vara våra barn som då var fyra fem år.

Jag dividerade med mig själv och insåg att det enda sättet att kunna mötas var att se problemet från den sida där jag kunde göra någon förändring, nämligen mig själv och min egen skuld i det hela. Därför bokade jag ett samtal med Mattias och la fram min bild av vad jag tyckte hade gått snett och berättade om vad jag kunnde se vad min egen medverkan.

Jag bad om förlåtelse för det jag själv brustit i, för det var det enda jag kunde göra något åt insåg jag. Hur mycket jag än tyckte att han hade brusit i vår relation, så kunde jag inte påverka detta, endast han själv. Men genom att visa Mattias att jag själv kunde ta ansvar för mina brister, vågade han syna sina. Detta medförde att vi kunde mötas och verkligen prata med varandra igen, på riktigt.

Detta ledda i slutänden till att vi faktiskt insåg att vi kunde gå vidare, förlåta både oss själva och varandra och starta om igen. För relationen handlar om att själv ta ansvar för sina egna känslor, sina egna brister och sina egna förväntningar och drömmar. Genom att inse ända ner i sina grundvalar att den enda människa jag kan förändra är mig själv, inte någon annan, kunde vi bygga den bro som krävdes för ett gemensamt liv.

Detta har inte inneburit att vi bor i ett rosa land utan bekymmer. Vi har mer bekymmer än vad vi orkar med ibland, men det som byggdes då var en förtröstan om att det alltid finns en väg ut, att vi alltid tillsammans kan hitta en gemensam väg och lita på att den andre till syvende och sist alltid tar sitt eget ansvar för det som händer.

Vi måste bara lära oss att acceptera det som är utanför vår fömåga att förändra, nämligen någon annan. Vi kan bara vänta in och förbereda på att våga gå till mötes när den andre har modet att möta oss. I min och Mattias relation har jag insett att jag är den som snabbast och lättast förstår vad som driver oss. Jag ser ofta varför saker händer och jag kan formulera de subtila skeenden som sker i en relation. Jag är den av oss som har modet att vänta in tills han har modet att gå till mötes.

Mattias är den av oss som bäst kan hantera vardagens nödvändiga gråhet, alla måsten och rutiner som bara måste hanteras för att få ett liv att så smidigt som möjligt passera onödiga hinder. Han är den som lotsar mig genom vardagens töcken och jag är den som lotsar i relationens landskap. Där har vi ingått en tyst pakt och hitintills har det fungerat bra för oss. Mattias är den som har modet att vänta in mig när livet inte riktigt vill sig för mig.

Vi har insett att genom att älska mer än att förvänta sig, bildas ett möte som tål både det ena och det andra. För vi vet att vi är människor och vi vet att det är människor vi lever med, inga gudar som kan uppfylla den andres önskningar. Men det är svårt ibland det där med relationer. Ibland kan jag se att vi har såna förväntningar på varndra nu förtiden. Vi ska kunna åstadkomam så mycket.

Jag fick en Amelia av en son i morsdagspresent. Jag hade inte hjärta att säga att det inte är någon tidning jag har sånt intresse för, men det var kärleksfullt tänkt. Min pappa fick syn på den och utbrast att det är många förväntningar kvinnor ska leva med idag. De ska vara lyckade yrkesmänniskor, fantastiska mödrar, underbara fruar som ska kunna prestera mellan lakanen och goda vänner.

När han pekade på alla förväntningar insåg jag att det där är ju få som orkar leva upp till. När ska man egentligen få vara bara människa? Vi lever i en tid då allt negativt ska tänkas bort, då det som är kvar av en ska vara en högpresterande människa utan några bekymmer eller negativa tankar. Det för mig är inte att vara människa.

Människans brister och negativa tankar behövs ibland, för det är de som gör att vi blir ödmjuka och utvecklar förmågan att leva oss in i andra, även de som till synes inte är så lyckade. Vi kan inte enbart vara negativa, men vi är både och i lagoma propotioner. Det är ok att tycka att livet är fantastiskt, men det är också helt ok att tycka att det inte är så bra alltid.

I vår relation finns förståelsen för det som inte är perfekt. Ingen av oss är perfekta och ibland har vi en relation vi egenltigen inte vill ha. Men ur den resan kommer vi fram till stunder då vi bara känns så perfekta för varandra och våra liv kunde inte vara bättre. Jag tror att det kallas livet och den kan man inte alltid kontrollera och framförallt så är det bara mig själv jag kan förändra.