Tema Vänner: Mattias

Jag funderade lite idag kring det här med relationer och vänner i synnerhet. Något som växte fram i mitt huvud var att jag vill påbörja ett tema här på min blogg, som jag ska flika in mellan andra inlägg och det temat ska handla om olika vänner. När andan faller på ska jag skriva olika inlägg om olika vänner, för vänner är något helt fantastiskt. Nu tänkte jag inte följa ett system eller rangordna någon, men jag kände instinktivt att om jag ska göra en serie bloggar om mina vänner så är vill jag börja med Mattias, mannen jag är gift med och delar ett liv med.

Av alla de vänner jag har, så är Mattias min allra bästa vän. Jag känner att anledningen till att vi lyckats vara tillsammans i femton år, med tanke på alla berg och dalbanor genom åren, är att vi i botten av vår relation har en stark vänskap. En vänskap som gjort att vi som par har hållt när känslorna inte alltid orkat hela vägen. För så är det ju, att förälskelse och passion är inte alla förunnat att ha hela tiden. Framförallt i en barnfamilj :-) frestas de romantiska lagren av vardagens ständiga logistiska planering.

På min första blogg skrev jag detta inlägget som en hyllning till våra femton år tillsammans. Det tog lång tid i mitt äktenskap innan jag insåg att de negativa känslorna jag ibland hyste för min man handlade mer om vad jag gjorde och inte gjorde eller mina förväntningar som ledde till att jag var frustrerad. När jag väl insåg att jag valt den människa jag valt och att vi bägge hade önskningar om varandra som ingen av oss kunde tillgodose, var det lättare att leva tillsammans.Lyckan och tillfredsställelsen ligger inte i att någon ska uppfylla det för oss, utan att vi är beredda att uppfylla det för oss själva och i den paradoxen kan man mötas och skapa en närhet och ett djup som för en samman.

Jag skrev i höstas på min förra blogg att det finns en sång som ofta sjungs på bröllop och heter "kärleken förde oss samman" (tror jag) och jag skulle vilja ändra titeln till "förståelsen förde oss samman" även om det inte skulle låta så romantiskt.Det ska levas ett långt liv med många utmaningar som tex barn och en fruktansvärd grå vardag som är fylld med både krav och tidsbrist. Mitt i det när många av oss drömmen om den passionerade kärleken och jag tror att vi måste inse det orimliga i det hela. När jag börjar bli missnöjd i min relation börjar jag med att se över med mig själv. De krav jag känner att jag vill att Mattias ska leverera börjar jag syna, för att se om jag själv gör det.

För vi har en tendens vi människor att vi ofta börjar med kravlistan hos andra, innan vi ser om vi själva är beredda att göra vad som krävs av andra. Kärleksbetygelser för mig har fått en annan dimension idag. När vi börjar att träda in i tider med frost tar min man sig alltid tid att skrapa rutorna till min bil och jag blir alltid lika rörd och tacksam för att han ser mig. Han är ingen man som kommer hem med blommor till mig (inte för att jag leverera några heller), men han är alltid den som ser till att bära det som är tungt, bara för att han vet att jag avskyr att bära tunga saker. Han är oftast den som tar morgon ruschen hemma hos oss för att han vet hur vimsig och trött jag är, medan han är den som är mest stabil av oss två på den tiden av dygnet. För mig är det kärlek i vardagens grå dimma.

Att leva med någon i en kärleksrelation, handlar ytterst också om att bygga en vänskap. En av sakerna som skiljer denna vänskap från de andra man har, är ju att det är svårare att bara gå. Med andra vänner kan man skapa en tillfällig distans, när man känner att det börjar bli för jobbigt eller att man är på kollisionskurs med varandra. Alla relationer har ju perioder då vi utmanar varanda och det tycker jag tillhör. Det jag uppskattar mest i relationer är att man vågar utmana och också stå ut med de obehagskänslor som tillfälligt uppstår. Min erfarenhet säger mig att de relationer som står starkast kvar är där vi vågat just det, att finnas kvar fastän vi känner för att springa iväg.

Jag brukar beskriva mig själv som en relationsmänniska. Det är jag i mycket, men ju mer åren går,ser jag att en större del i mig också är i stark behov av tillbakadragande och ensamhet. Jag tror att en stor del av mig behöver tiden bara med mig själv för att kunna möta mina relationer på det sätt jag vill. Relationen med barnen tar ju den mesta tiden, men jag vill ha mina vuxenrelationer också. Det är där sociala medier kommer in. Ett ypperligt tillfälle att hålla kontakt med andra, tills den dagen kommer då man också har mer tid att lägga på möten "face to face". Facebook är ett sånt ypperligt hjälpmedel.

Det jag uppskattar mest hos Mattias är hans förmåga att låta mig få vara den person jag är. Efter en period under tidigare år där vi ständigt krockade i vårt gemensamma liv sa han en sak som jag med kärlek och värme tänker tillbaka på. "Erica, du är en sån där människa man inte kan hålla kvar genom att hålla fast. Dig måste man hålla med öppen hand och låta dig ha luft under vingarna. Precis som en näve sand". För mig är det den vackraste kärleksförklaring jag någonsin har fått. För det är den viktigaste delen i en relation. Förmågan att acceptera varandra för vilka vi är. Det är nog en av det svåraste handlingarna man kan ge sig in på. Att möta varandra där den andre är, oavsett våra rädslor, önskningar eller begär.

För mig är det av extra betydelse, eftersom jag under större delen av mitt liv har haft sensorerna öppna för andra människors önskningar och behov. Resan till den punkt där det ska råda balans mellan mina egna önskningar och andras har varit både lång och krokig. Ibland faller jag tillbaka. Där har relationen med Mattias varit avgörande. Med honom har jag kunnat vara tygg. Han har varit min "hemma hamn" dit jag har kunnat angöra bryggan innan jag planerat nya seglatser ut i det okändas hav. Han har varit mitt ankare till det här livet.

Det låter så dramatsikt, men för mig är han nyckeln till att orka beträda okända marker och utsätta mig för sånt som utmanar mig och mitt liv. Hans tålamod, kärlek och förståelse för vem jag är och hur jag är har varit en förutsättning för mig att kunna bygga den tillit jag har till livet. För livet är något jag inte alltid är vän med. Jag är en fighter, en överlevare, men det finns en tråd i mig som är skör och det är den relation jag har till livet. Min vän, man och livskamrat tillsammans med våra tre barn är det som gett mig den extra kraft jag behöver för att möta livet och dess livsvillkor utfrån det bagage och tillgångar jag har.

Denna resa genom livet är både spännande och ibland outhärdlig. Den bjuder på överraskningar både till glädje och sorg. Därför börjar jag mitt tema om vänner och den vänskap som erbjuds mig. Förutom min familj, är vänskapen det jag håller högst. Jag ska avsluta mitt första inlägg om vänner genom att avsluta med ett citat ur "Distans och Relation" - Martin Buber som är utgivet av Dualis.

"En personlig realtion förutsätter att man vågar se den andre, i hans absoluta självständighet och genuina oåtkomlighet. Man får inte sätta en idol, en drömbild, mellan sig och motparten. Den vitala kontakten med andra levande varelser - och all den lust och olust, den lockelse, hänförelse och bundenhet, som den medför - är utan tvivel en omistlig ingrediens och drivfjäder i tillvaron. Den skall bara inte förväxlas med ögonblick av personlig relation, som inte behöver kännas "märkvärdiga", men är djupare, mer genomgripande. något som rätt och slätt sker och som angår ens existens".