Att genomskåda ett uttjatat grepp som ibland byter skepnad

Ämnet för dagen på en blogg jag ibland besöker, handlade om religion vs ateism. En förening som kallar sig Humanisterna (en förening för ateister. Märkligt tycker jag eftesom jag känner oerhört många troende som anser sig vara humansiter) håller på att marknadsför sig genom att ta till klassiska grepp som enligt mig handlar mer om att förenkla än att verkligen skapa debatt.

De använder ett sätt att framhäva sig själv genom att spotta på något annat. Väldigt osmart enligt mig. Det förutsätter att alla andra är dumhuvuden och inte kan tänka själva. Jag som då kan använda mina grå (ibland iallefall), ser vart det här förenklade sättet handlar om. Jag har mött detta bland troende inom alla olika religioner, inom politiska falanger och inom den växande nyandliga rörelse jag brukar kalla "självhjälps gurusarna".

Man kan även hitta detta bland alla slags av grupper eller personer där det handlar om att härbärgera en åsikt av något slag. En tendens att slå över och skapa motpoler som handlar om att någon/några har mer rätt än andra. Det är samma mekanismer, samma grepp och samma uttjatade förhållningssätt som hela tiden byter skepnad. Jag såg en dålig film härom månaden på TV6 tror jag att det var. Det handlade om en man som kommer i kontakt med fallna änglar.

Änglar som Gud har förskjutit och som inte hade någon kropp. För att överleva behövde de en kropp att ta i besittning och levde genom att vandra från kropp till kropp bara genom att ta på någon. Jag tycker det är en oerhört bra bild för att beskriva alla form av fanatism. Den överlever endast när vi vidrör det och låter vår livskraft bli näringen för dess livskraft.

Fanatism av alla de sorter handlar om att sluta tänka och istället låta färdiga bilder av hur livet är bli det som styr ens tankar och handlingar. Jag har själv varit och nosat på fanatism och min erfarenhet av det är hur otroligt lätt det är att avsäga sig sina egna tankar och sitt eget förnuft. Fundamentalism är en form av fanatism. Både när det gäller religion och politik.

Jag minns inte var jag läst detta eller hört, men jag minns en förklaring från en som betraktade

kommunismen utifrån hur den beskrivs idag (eller då) när den jämförde med hur det blev i Sovjet staten. Han menade att det inte var en rättvis bild av de ideér som Marx stod för och hur det blev i Sovjet. Han beskrev hur Sovjet var ett feodalt bondesamhälle när revolutionen skedde.

Hur systemet egentligen aldrig förändrades, utan att det var skepnaden som ändrades, inte strukturen. Hur kommunismen blev en yta på de feodala skelettet som redan fanns i det som blev Sovjet unionen. Hur förtryckarna som var tsarfamiljen och de rika istället byttes ut mot de höga politiska digniteterna inom komunistpartiet. Den här bilden har följt mig genom alla år, för jag tyckte att det var en sån oerhört bra beskrivning av hur lätt det är att bara se yta och inte se vad som egentligen händer.

Med denna läsning blev det så uppenbart för mig att betrakta det som sker på riktigt.

För det är så att det finns så otroligt starka makter i våra liv som vill att vi ska se från just deras fönster eller glasögon. De finna väldigt starka krafter som inte vill att varje enskild person ska tänka själva. Det finns krafter som gärna vill göra oss till "massor" som lättare går att förleda än enskilda tänkande personer. Jag har ibland förletts att svälja de enkla svaren, för att jag vid en punkt inte orkar vara kvinnan som går mot strömmen.

Det har funnits en längtan hos mig som gärna har velat höra till en grupp eller bli räknad med av andra. Jag har varit där och gått därifrån. Det jag tror starkt på idag är att det är nödvändigt att våga ifrågasätta och kritisera. För mig idag är det viktigare att försöka se motiven bakom istället för den utsmyckade illussion som vi ofta matas med. För att ta till en religiös katastrof i vår närtid behöver vi ju bara säga Knutby, så förstår vi ju de starka krafter som kan styra oss som "massa".

Jag tror att det är nödvändigt att ha en diskussion om detta fenomen som handlar om att vi låter oss förslavas och förledas från vårt eget kritiska tänkande. Men den kampanj som de sk Humanisterna gör tycker jag är beklaglig. Deras kampanj och deras retorik skiljer sig inte så mycket från dom i Knutby eller sovjet staten när den var som mest aktiv. Det handlar om enkla grepp som utgår från att idiotförklara oss som individer och som hellre vill svartmåla än att ha dialog.

För jag tror på dialogen. Jag tror inte på enkla svar och framförallt tror jag inte på att åstadkomma varken fred eller välmåga för världens befolkning genom att utgå från "rätt och fel". Det har funnits människor i alla tider som använt högre ideal, tro eller politik för sina egna syften och det är något som jag tror att vi alltid får räkna med. Det gäller då att inte avsäga sig sitt eget kritiska seende och verkligen se när kejsaren står naken.

Jag tror inte att konflikten på Irland handlade om katolicism vs protestantism. Jag tror att det handlade om makt och man utgick från det som engagerade flest människor. För tro berör och kan förleda, oavsett om det handlar om religiös tro eller politisk tro. Jag tror inte konflikten mellan Israel och Palestina handlar om judendom vs islam. Jag tror att det handlar om makt. Makt skapar rädsla och rädsla kan få igång "massorna"

Vi måste lära oss att skilja på sånt här. Många säger att religion startar så många krig. Jag tycker det är att förenkla det hela. För om religionen inte funnits, hade man hittat något annat som invändning. Ta de sk hedersmorden. Man hänvisar till en familjs heder för att mörda sina kvinnliga familjemedlemmar. Inte handlar det om heder. Det handlar om makt och rädsla. Att hålla sin position i förhållande till andra. Det handlar om ursäkter för att få rätt, inte om heder, tro eller politik.

Jag tycker de sk Humanisternas kampanj är patetisk och tragisk, för de stänger all diaolg som egentligen är nödvändig för att hålla religionen eller politiken sund. Det är det samma som främlingsfientliga rörelser. De stänger för dialoger som egentligen skulle vara nödvändiga att ha och istället är det människor som i doldhet röstar på dessa partier som egentligen gör mer ont än gott. Därför att dialogen är död.

Jag anser att det är viktigt att att alla får tro eller inte tro på vad de vill. Att livsåskådningar får finnas och att man istället bygger broar emellan så att en fruktbar dialog växer än att demoniserar andra människors behov att uttrycka sig, oavsett var man står. Humanisterna i Sverige kunde ha haft en viktig roll tillsammans med andra trosinriktningar att skapa en fruktbar mylla för att kritisk granska och på så sätt hålla Sverige sunt. Istället handlar de likadant som de fundamentalistiska religiösa grupper sin redan finns.

Min fråga är ju då, behöver vi mer fundamentalism i våra liv, oavsett varifrån de kommer? Är vi inte mer betjänta av mer tänkande personer som vågar stå för sin sak utan att svartmåla andra?