Bilder av Livet

Den inre glöden kan svepa över tillvaron som en varm pensel,

färga dess innehåll och skärpa konturerna.

Som en blomma öppnar sig för ljuset,

går vi glöden till mötes.

I ständig flykt vi ser oss om,

på väg mot nya mål vi beredda står.

Längtan mot det vi inte har förblindar oss

att se de möjligheter vi har i hand

Vi förnyas och ändå ankras vi kvar i vårt förlflutna

Vårt liv fylls med kontraster och förgänglighet

Öppna oss för barnasinnet och våga tro på det som är svårt att gripa om

Finna ro och vila

Våga tro på nytt, låta livet flöda

Hopp och livsglädje.

Allt detta speglar livet. Sådan glöd, glädje, längtan, sorg, rastlöshet, brustna förhoppningar, förnyelse, drömmar som lever, drömmar i kras. All denna blandning är livet.

Svårgångad och så efterlängtad

Gränser

När vi såg resterna av Berlinmuren i somras, väcktes det många tankar om det här med gränser, begränsningar och inre och yttre murar. Jag börjar alltid med tankar utifrån mig själv först, sedan går jag i någon form av sprial utåt. Berlinmuren handlade om något fysiskt. Några som satte upp den för att hindra ett folk från att leva ihop, för att man var rädda för att de hemskheter som de varit med om att göra skulle fortsätta. Denna tanke facinerade mig. Margret Thatcher var en av de aktörer som var starkt emot att Väst och Öst Tyskland skulle fröenas, med tanke på historien. Unga Tyskar idag vill inte veta av sin historia för att de inte vill leva med den skammen. Någonstans måste vi förstå att det som hänt inte har med ett specifikt folk att göra. Detta kan hända varsomhelst i världen, det har vi klara fakta på. Titta på forna Jogoslavien, Vietnamn, Kambodja, SydAfrika, Kongo, Japan, USA , Ryssland/ forna Sovjetunionen etc.

Det finns alltid människor som vill begränsa andra, oavsett vad för land man bor i, vilken religion man tillhör, hur fri från religion man tycker att man är, vilken politik man för etc. Precis som Ludvig Igra menar på så existerar bara en tunn hinna mellan godheten och grymheten. Var gränsen går för den hinnan är vårt eget ansvar. Det var som min ena son reflekterade när vi var på besök på KZ Sachsenhausen, där han funderade över om han skulle vara kapabel att göra detta grymma. Han funderade över vad som får människor att göra sånt här och insåg att det inte skulle vara omöjligt att han var en av dom. Det är nog svårt att stå emot om man själv riskerar att bli utsatt resonerade han. Så sant. Grupptryck i alla former är inte att leka med. Det krävs mod, reflektion och medvetande för att våga handla annorlunda.

Att tänka själv och våga handla utifrån det man vill stå för kräver sin man eller kvinna. Att dessutom göra det snyggt kräver förmåga till självreflektion. Nelson Mandela kunde stå emot de röster som vill ha hämnd. Nu kunde han det i kraften av att själv varit förtyrckt och använde den erfarenheten till att vilja försona, vilja läka och göra gott. Gränserna för vad som är möjligt finns inom oss själva. Jag tänkte när jag såg Berlin muren att den värsta muren under de kalla kriget inte bara var den fysiska muren, utan att den mer representerade den inre mur som byggt inom människorna själva. Att tro att man inget kan göra är förödande. Att inte hitta någon utväg sänker människor som stenar.

Gränser är flytande och blir bara fysiska när vi är många som tillåter. Vi kan alla vara vår egen Nelson Mandela och bestämma oss för att vår historia inte får begränsa oss. Det svåra är att tro på det själva. Vi tror att de som vågar göra de stora och svåra valen är så annorlunda. Men alla betalar ett pris. Jag tror att det är när vi förstår att priset för att inte välja godhet är så mycket större än att låta bli, det är då vi vågar.

Frihet

Jag har funderat en hel del under veckan som gått. Tänkt ofta på att frihet inte har så mycket med frånvaron av det som binder oss till sig eller på frånvaron av "attachment". Frihet handlar om vår förmåga att se oss själva  för vilka vi är och ta ansvar för vilka vi väljer att vara. Som allemansrätten, som i sin rätt också förutsätter en skyldighet, eller förpliktelse. Så är det också med friheten tänker jag mig. Att vägen till frihet handlar om att ta ansvar för sina val.

Vem vill att vi ser vad?

Det är en fråga jag ställt mig ett bra tag. Jag tror på transparens. På Wikipedia är en av förklaringarna denna: "Ordet används ibland som en synonym till insyn inom politik och näringsliv". Inom optiken betyder det: "genomsynlighet och används för beskrivning av material". Jag tror på genomsynlighet, inte bara inom material. Genomsynlighet kan användas inom många områden.

Det som slår mig är att vi människor verkar ha ett behov av att "dölja" saker i den mening att vi i vår rädsla av att inte duga eller i behov att framhävda oss själva vill ha trumf på hand. Vi vill gärna peka på andra som inte klarar det vi själva strävar efter. De är färre som vågar stå upp och ta ansvaret för att man själv inte ha gjort det som man gärna vill att andra ska göra. Ytterst få. Min erfarenhet av både mig själv och andra är att det är lättare att se det som andra inte gör, än att sya sig själv med nyktra ögon.

Igår var jag på ett rundabordssamtal med DEJA som representant för Riksförbundet Hem och Skola. Ett oerhört intressant möte med både delegationen och med representanter från andra organisationer. Berikande både i kunskap, information och möte med andra som delar gemensamma intressen. DEJA gör ett fenomenalt bra jobb. Det som jag tog med mig hem på rent personligt plan är insikten om att det här med jämställdhet kan på ett väldigt förenklat sätt delas in i två ord: Klass och Kön. I den ordningen.

Jag ifrågasätter medias sätt att förmedla de här frågorna. Här blir det ett ramaskri om att man vill kvotera in kvinnor i styrelser och bland mansdominerade yrken. Det som inte framgått är att man under sekler har kvoterat in pojkar in på höga utbildningar som de annars skulle slås ut ifrån pga att flickor så långt det går att se haft bättre skolresultat och bättre betyg. Ändå tjänar de mer pengar.

Jag som mamma till två pojkar fick plötsligt insikten om vad det är de kommer att möta. Att bilden över vad manlighet är för något riskerar att påverka deras skolresultat. Det var en skrämmande insikt. Det här med jämnställdhet är så mycker mer komplicerat och innehåller fler komponenter än vad bla media vill lyfta fram.  Jämställdhet handlade också mer om klass än kön. Bara en sån sak, så där på 20 - hundra talet.

Vi behöver helt enkelt genomlysa livet med vår nyfikenhet, så att saker inte döljs för oss. Vi behöver säga nej till den grå filten som vardage ibland bjuder på. Genomlysa livet. Funderar bara på hur lätt det är att säga och förvänta sig att andra ska leverera. Bara gör är nog ett bra motto!

Vem ser och Vad syns

När vi syns för varandra då öppnas potentialen för oss att växa som människor. I varandras blickar kan i möta en del av oss själva genom en annan människa, de delar som är som blinda fläckar för oss. I möte med barn blir det extra synligt. Det här att vi formas i varandras synfält. Barn som inte känner sig sedda använder alla medel att försöka synas. Även de negativa sätten.

Jag som aldrig har vuxit upp med syskon, betraktar facinerat mina egna barn och upptäcker en helt ny värld. Att ha syskon är att kämpa om uppmärksamheten. Till vilket pris som helst. För det är i synfältet vi blir till och det är där vår självkänsla och människorvärde tar form. Att inte bli sedd är som att tillintetgöras och vem vill utsättas för det?

Vad vi ser när vi upptäcker andra speglar också en del av vad vi ser hos oss själva. När andra ser oss talar det om för oss vad som bor hos den andre. Våra känslor och våra upplevelser är små budbärare till oss och vad de har för buskap är upp till oss att upptäcka. Det är lättare att peka finger åt andra och då kan vi ibland glömma att tre av de fingrarna pekar tillbaka på oss själva. Det gör ont att upptäcka det. Men det är ett viktigt budskap.

Jag tror mer på att fria än fälla. Att ställa de där extra frågorna innan jag dömer. Att blir motiv för någon annans projektion är varken trevligt eller utvecklande. Att projicera på andra gör att vi inte lär oss de läxor vi behöver ha för att växa. Jag har ställer mig alltid frågan om vem som vinner vad och vad syftet för bedömningar och omdömen är.

Kan vi lära oss att ta ansvar för oss själva och inse att också den käraste av vänner kan missbedöma, då kan vi alltid möta världen med rak rygg och göra livet innehållsrikt för både oss själva och andra istället för att intrigera och skapa onödiga draman. Det för inte livet framåt överhuvudtaget. Vi letar alltid efter en plattform där vi behöver bli sedda och bekräftade.

Ibland försöker vi etablera det på helt fel ställe, så att vi glömmer varför vi är där. Något som inte är enkelt är att se andra för vilka de är och ge oss chansen att betrakta oss själva med medkänsla, nåd och kärlek. När vi misslyckas dömer vi också vår omvärld hårt. Onödigt hårt. Ju mer medkänsla vi har för oss själva, desto mer lyckas vi att betrakta vår omvärld med den kärlek och medkänsla som krävs för att uvecklas och gå framåt. Svårt men nödvändigt.

När vi misslyckas, drabbar konsekvenserna också andra, förutom oss själva. Kanske människor som inte ens förtjänar det.

Broarna över livets skiftande ström

Regnbåge för mig symboliserar livet. Som järnvägsräls. Det är de där löftet om att livet oavsett vad man tycker om det lovar en att det mest beständiga i livet handlar om förändringar och skiften av spår. Det handlar om att våga njuta och våga chansa, men ändå göra det med ett stort hjärta. Alltså att tänka på att göra det med så lite minimal skada som möjligt, både för sig själv och andra.

Det där med att det ska finnas en kruka guld där regnbågen slutar. Det har jag funderat en hel del på. Livet för mig måste innehålla ett fundament. Något som ankrar en mot jorden, mot verkligheten, som med växternas rötter. För mig är det min familj. I min själ är jag en sån där rastlös fågel som gärna vill vara obunden. Jag vill inte lova något och jag vill inte binda upp mig.

Jag tror att det egentlgen handlar om att jag är rädd att förlora. Att förlora människor och bli ensam och övergiven. Ju mer obunden och fri jag är, desto mindre kan jag förlora. Samtidigt längtar jag efter sammanhang, tillhörighet och relationer. Dessa paradoxer lever i mig och slåss om min uppmärksamhet.

         

Min stora tur (när tillfälle och förberedelser möts) i livet är att jag lyckats att skapa en relation med en livspartner som accepterar att de där paradoxerna finns och att det tar plats i ett gemensamt liv. Barn har jag alltid velat ha. Barn binder en. Ordenligt. För mig har föräldraskapet handlar mycket om att våga älska med risk för att förlora.

Det är svårt. För det finns ingen annan relation man kan ha som sätter livet på sin spets som den man har till sina barn, eller barn överhuvudtaget. Jag tycker mina barn har fått en fantastisk pappa och jag har fått en man som orkar älska mig trots mitt stora behov av att gå min egen väg. En väg som ibland innebär att jag prioriterar bort tid med honom.

Jag viskade till honom en natt när jag kom hem att jag är tacksam för det. Att han orkar ge mig den luft mellan vingarna jag behöver för att få vara den jag är. Det är en ynnest. Att dela livet med en människa som orkar att bli bortprioriterad ibland. Det hade jag aldrig orkat själv och därför blir det extra värdefullt för mig.

Fundamentet i livet handlar om min familj. Min ena kruka av guld vid regnbågens slut. Den nära med man och barn och den yttre. Den som handlar om föräldrar, svärföräldrar etc. Den andra krukan med guld vid regnbågens slut, är den stora guldkanten. Vännerna. De relationerna som ger vidvinkel, utmanar och tvingar en att våga syna sig själv i sömmarna.

Jag är passionerat intresserad av andra människor. Alla bär en kärna av det som är essensen av sitt jag. En del har en kärna av renaste guld eller gnistrande diamant som lyser upp tillvaron. Att få ta del av sådana kärnor är en ynnest som inte går att förklara i ord. När jag tittar tillbaka på den delen av livet som gått, så är det just familj och vänner som jag är mest glad och tacksam för.

Alla de erfarenhetern och insikter som kommit med relationerna går inte att skatta i världsligt värde. Bara att uppskatta och skatta sig lycklig