Vem ser och Vad syns

När vi syns för varandra då öppnas potentialen för oss att växa som människor. I varandras blickar kan i möta en del av oss själva genom en annan människa, de delar som är som blinda fläckar för oss. I möte med barn blir det extra synligt. Det här att vi formas i varandras synfält. Barn som inte känner sig sedda använder alla medel att försöka synas. Även de negativa sätten.

Jag som aldrig har vuxit upp med syskon, betraktar facinerat mina egna barn och upptäcker en helt ny värld. Att ha syskon är att kämpa om uppmärksamheten. Till vilket pris som helst. För det är i synfältet vi blir till och det är där vår självkänsla och människorvärde tar form. Att inte bli sedd är som att tillintetgöras och vem vill utsättas för det?

Vad vi ser när vi upptäcker andra speglar också en del av vad vi ser hos oss själva. När andra ser oss talar det om för oss vad som bor hos den andre. Våra känslor och våra upplevelser är små budbärare till oss och vad de har för buskap är upp till oss att upptäcka. Det är lättare att peka finger åt andra och då kan vi ibland glömma att tre av de fingrarna pekar tillbaka på oss själva. Det gör ont att upptäcka det. Men det är ett viktigt budskap.

Jag tror mer på att fria än fälla. Att ställa de där extra frågorna innan jag dömer. Att blir motiv för någon annans projektion är varken trevligt eller utvecklande. Att projicera på andra gör att vi inte lär oss de läxor vi behöver ha för att växa. Jag har ställer mig alltid frågan om vem som vinner vad och vad syftet för bedömningar och omdömen är.

Kan vi lära oss att ta ansvar för oss själva och inse att också den käraste av vänner kan missbedöma, då kan vi alltid möta världen med rak rygg och göra livet innehållsrikt för både oss själva och andra istället för att intrigera och skapa onödiga draman. Det för inte livet framåt överhuvudtaget. Vi letar alltid efter en plattform där vi behöver bli sedda och bekräftade.

Ibland försöker vi etablera det på helt fel ställe, så att vi glömmer varför vi är där. Något som inte är enkelt är att se andra för vilka de är och ge oss chansen att betrakta oss själva med medkänsla, nåd och kärlek. När vi misslyckas dömer vi också vår omvärld hårt. Onödigt hårt. Ju mer medkänsla vi har för oss själva, desto mer lyckas vi att betrakta vår omvärld med den kärlek och medkänsla som krävs för att uvecklas och gå framåt. Svårt men nödvändigt.

När vi misslyckas, drabbar konsekvenserna också andra, förutom oss själva. Kanske människor som inte ens förtjänar det.