Sommarens flyktiga dagar, källa till kraft

Vi har varit på besök i Medeltiden i fredags. På Bohus Fästning. Det var riktigt spännande. Speciellt eldshowen vid midnatt var både spektakulär och majestätiskt vacker. Den varma årstiden med försommar, sommar och brittsommar lockar till aktiviteter och utflykter. Det är nästsan så att vi skulle behöva semester efter semestern. Desutom har många av dagarna gått till nyfunna engagemang i Hem och Skola. Det här året som gick tog nästan musten ur vår familj.  För oss är somrarna en källa till att hämta kraft ur samvaro med goda vänner, familj och närgången kontakt med naturen. Det är det som ger oss kraft och liv till vinterns mörka och bistra tid. Därför ser jag fram emot att snart få bege mig ut på vindlande kanotleder.

Inre bilder del 2

Det här med inre bilder. Vad är det vi bär omkring och gör till sanningar i våra liv utan att relfektera över dom. Nu menar jag inte att Du inte relfekterar över det, men rent allmänt så har vi oftast lättare för att anamma saker för att vi är vana vid dom än för att vi egentligen har funderat över betydelsen eller hur de påverkar oss.

För mig är livet svårt ibland. Skulden över att det är så fastän mitt liv i stora delar är fantastiskt gör saken inte bättre. För livet är så fantastiskt att man borde njuta av det i stora bett och så glupskt man bara kan. Mitt liv är ett stort bevis på hur något som kunde ha blivit tragiskt och sorgligt faktiskt blev fantastiskt bra.

Jag förlorade föräldrar men fick nya, mina föräldrar fick ett barn och med mig barnbarn att ösa sina omsorger på. Jag har tak över huvudet, människor att älska, älskas av andra och berikats med fantastiska vänner. Jag har alla förutsättningar till ett bra liv. Det som krävs är att jag njuter och bejakar det som är mig givet.

Det är det som är så svårt. Inlednignen till det som är mest känt som Nelson Mandelas installationstal, men som egentligen är skrivet av Marianne Williamsson börjar så här: "Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest".

När vi borde njuta av oss själva och våra möjligheter med stora bett, så väljer vi hellre låta våra rädslor styra oss själva och våra liv. För det är enklare så. Som en förlängning av det hela, låter vi heller inte andra få växa och gud förbjude, gå  om oss. Sånt är både provocerande och förbjudet. För det påminner oss om vår egen potential som finns inom oss själva.

Den här inställningen finns inom de flesta områden. Det är helt ok att prata om det som ingen av får att funka. Vi tolererar att dela varandra sorger och misslyckanden, men har svårare att dela varandras framgångar och glädjen som andra har, när vi själva inte är där. Det verkar som om andras styrka, framgång och glädje inte fungerar som en sporre. Varför kan man undra.

Jag blev oerhört påmind om det efter att hört en sång som delades på en blogg.  (Jag hoppas att den bloggerska som jag lånat musiken ifrån som min inspiration inte känner sig träffad eller sårad. Jag fick bara så många tankar av texten). Jag själv älskar sången i fråga och känner mig hemma med den här formen av musik eftersom jag rört mig i kyrkliga miljöer under min uppväxt. Det som slog mig när jag lyssnade på texten var avsaknaden av att lyfta styrkan hos människor.

"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest". Det är här vi behöver bli sedda och lyfta och ändå envisas kyrkan med att möta oss med det vi är mest bekväma i. Vi ges möjligheten förminska oss, genom att förstora det vi inte är bra på.

Det tror jag inte att det var Guds mening med oss. Att dela varndras sorger och misslyckanden är så mycket enklare än att dela vår styrka. Några kommer att invända med att vi får styrka genom att dela det som tynger oss. Det jag menar är att vi är sämre på att lyfta någon och bekräfta någon i hans eller hennes styrka när vi själva inte är där.

Jag vet, hela bibeln är full av texter där som handlar om att stå på de svagares sidor. För mig är det självklart. Men jag tror inte att det var Guds mening att vi skulle göra oss svagare för någon annans skull. "Att du låtsas vara liten hjälper inte världen. Det finns inget upplyst i att krympa för att andra Människor inte skall känna sig osäkra i din närhet" fortsätter texten från talet.

Men det är oftast det som händer. Jag läste en undersökning för länge sedan som man gjort på olika arbetsplatser. Där framkom det att ribban för det som var tillåtet i de allra största fallen utgick från de med lägst utbildning, minst kunniga och som inte stack ut på något sätt. Man skulle ju kunna tro att ribban skulle utgå från de mest kunniga, men så var alltså inte fallet.

På något sätt så blir vi provocerade av de som är bättre än oss, som dessutom utger sig för att vara det. Vi utmanas av de som är kunnigare än oss eller som på något sätt besitter något som vi själva inte har men skulle önska att vi hade. Istället för att sporras av varandra, väljer vi oftast att försöka trycka ner eller förminska den andre. Märkligt tycker jag.

"Vi är alla avsedda att lysa som barn gör. Vi är födda för att manifestera Guds härlighet som är inom oss. Den finns i var och en! Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak. När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra".

Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.

Vi är födda för att manifestera Guds härlighet

som är inom oss. Den finns i var och en!

Inre bilder, är de våra?

Jag har har mycket på min "to do list" som känns som stora trösklar just nu. Framförallt så känner jag att huvudet är fullt av tankar som gärna vill ta form i en text, men jag har ingen större ro just nu för att formulera mig ordentligt. Men så är det en tanke som tränger sig på före alla de andra och som fått näring under loppet av några dagar.

Jag besökte en blogg där det fanns en sång om det här med tro och vad den innebär. Idag så såg jag en länk på facebook som någon lagt in hos en vän till mig som handlade om vänskap. De två var så snarlika och väckte liknande tankar att bokstäverna började hoppa i huvudet på mig. Så här kommer lite snabba tankar som bara vill ut :-D


Vi tror att våra tankar och våra inre bilder är våra egna. Men förhåller det sig så egentligen? En bild handlade om det här med vänskap. Fick se denna här hos en vän på facebook och funderade över den bild av vänskap som jag tycker mig se överallt. Vi drömmer om vänner som alltid ska finnas vid vår sida och som man alltid kan lita på.

Med vems tolkningsföreträde undrar jag då. För vi har ju alla vår inre längtan och som formats efter våra egna livserfarenheter. De allra flesta tänker sig också utifrån sitt eget behov, med längtan om att de egna behoven ska tillfredsställas. Det är få jag träffat som pratar om att de längtar efter att alltid finnas för någon annan och uppfylla någon annans längtan och behov.

De allra flesta uttrycker sin egen längtan och ibland projicerar vi ut det på andra. Vi tackar väldigt sällan andra för att vi får vara dom som uppfyller allt det där. Vi tackar andra för att de är just det där vi längtar efter för oss själva, i våra egna liv. Det är oftast våra egna behov vi uttrycker och vår egen längtan som vi gärna ser materialiseras i någon annan, för oss själva.

Vänskap för mig handlar mer om att vägen tillbaka finns när det skitit sig. Vi är människor och inga helgon. En sann vän för mig handlar mer om att det finns en uträckt hand... även när det gått i kras. Att storheten ligger i att vi förstår att vi är olika och att det är ok. Vänskap för mig är en lång resa där det handlar om att vi vågar se oss själva för vilka vi är.

På den resan finns det människor som vågar och vill reflektera oss och låter sig reflekteras i oss. Någonstan på vägen kan det bli fnurror på tråden och då gäller det att förstå att det kanske handlar mer oss själva än om den andre, även om det är både lättare och skönare att se hur den andre gör de fel vi tycker oss se.

Modet ligger i att förlåta sig själv och lita på att den andre gör likadant och även att acceptera att den andre vägrar se sin egen del. Att i det läget förstå att det handlar mer om den andre än sig själv och gå vidare. I olika sammanhang har jag hört uttrycket " move your ass and the mind will follow" och i det här sammanhanget handlar det om att förlåta och låta livet gripa tag i oss.

Den andra bilden var bilden om Gud och den får komma en annan dag, om detta inlägget inte ska bli en kilometer lång historia :-D

Blåbär, Broms och Bad

Idag tillbringade vi dagen i blåbärsskogen. Det blev inte så lyckat som förra året, för i år hade vi sällskap i dubbel bemärkelse. Först så omringades vi av jättelika Broms och Blinningar. Jättelika!!! Jag svullnade upp både här och där. Ettriga saker måste jag tillstå.

Dessutom hade några ställt en husvagn på vårt favoritställe vid forsen. Efter en stund förstod vi att detta inte var några hobbyplockare, utan detta var organiserat. De hade bott där ett bra tag förstod vi och de var många som plockade stora hinkar. De var inte så glada över vår närvaro, lika missnöjda som vi.

Vi fick lite bär ändå. Även om de inte var så stora som förra året, då de dessutom dignade från grenarna. Vi fick bara 2½ liter idag. Desto fler bett av Broms och Blinning. Jag missnöjd? Hur kan ni tro något sådant? ;-D

Lillsnuttan var tålmodig med oss blåbärsplockande vuxna. Dessutom saknade hon morfar som sin egen privata underhållare som hon hade förra året. Goda blåbär tyckte hon.

Den enda medhavda sonen (den andra är utlånad till goda vänner) tappade i sin andra mobil i vattnet inom loppet av tre dagar. Lite ledsen var han på sig själv och vi blev lite trötta över obetänksamheten. Den nya hade han lånat av sin pappa och han hade haft den i sina ägor ungefär två timmar. Vi tänkte att första gången lärde han sig att vara mer rädd om sina saker, andra gången att lära sig av sina misstag. Vi får se om det är det som har hänt.

Men det bästa på hela dagen var alla bad vi fick mellan blåbärsplockningar, matstunder och slagsmål med Bromsen och Blinningarna. Baden var helt klart det bästa idag! Hur har ni haft det?

Havet som får själen att sjunga

Jag har tagit upp det förut, det här med havet och hur min själ sjunger av blotta synen.

Upptäckte detta i veckan när jag sprang på stenar mellan ett hopp

Regnet lämnar spår, vackra spår. Här ett hjärta. Ett leende hjärta

Naturens konst

Stenar, stenar, åh dessa vackra stenar!

Havet häromdagen, så vackert

En going som njuter

Johan, Lucas och Julia som hoppar från klipporna

Själens balsam. Det är det naturen är

Naturen skapar sin egen konst. Har vi tur kan vi återge det med våra kort

Ser ni svan paret?

Jag har blivit galen i moln. Formationerna tar aldrig slut

Kontrasternas sommar. Blåaste blått och molntussar i alla dess former

Mellan värme, sol, blå himmel och upproriskt hav, tunga regnmoln, blygrå nyans

En stilla dag på havet

En kobbe som bryter av

En genklang och blänk i själen

Minnen av en kall vinter

Och havets annorlunda skepnad.

Iskalla vågor som bryter av mot klipporna

Sommarens milda vatten som smeksamt följer dina simtag

En sommarvind på stranden

Ett hav i många skepnader. Ett hav som sjunger i din själ. Ett hav att älska.

Prinsessan och vattenpistolen

Jag tycker så mycket om den här bilden.  Begränsningar har inget hem hos min lilla tjej. På Lisebergs fiskdamm fick hon välja på en servis i plast eller den här vattenpistolen. Utan tvekan tog hon vattenpistolen och jag tänkte i mitt stilla sinne att hon blivit influerad av sina storebröder! Men jag tror att hon bara tycker det är kul med vattenlek och hon förknippar vattenpistolen med härliga lekar. Så begränsad man kan vara själv!

När jag tog bilden tänkte jag på att det härliga med min guldklimp är att hon är så fri i sin tanke. Så befriande fri.