fredag 30 april 2010

Lyssan på varandras sånger

Facebook är en guldgruva av kunskap, idéer, humor och massa galenskap. Förutom virus och annat mindre behagligt ;-D

Ibland kan jag hamna i "samspråk" med människor jag inte känner hos dom jag har på min "friend list". Det sker genom utbyte av kommentarer. Ibland duggar kommentarerna tätt, vilket ger en känslan av att man nästan för ett samtal. På sådana mötesplatser kan man uppleva vitt skilda utbyten av tankar och åsikter. Framförallt är det väl den lätthet med vilket det utbytet sker som tilltalar. Det blir en arena, en mötesplats med både dom man känner väl, de man känner mindre väl, bekanta, gamla relationer, släkt och även helt nya människor man kanske inte alls träffat förut.

Dessa ord satte tankarna i rullning och berörde mig: "Jag sitter och filosoferar lite ... Plötsligt så dyker en minnesbild upp av en vacker kvinna som sitter utanför den inre entren till restaurangen på Waldorf Astoria Hotel i NY och spelar harpa... Det är många strängar på en harpa... fler strängar än jag har vänner... men hon spelade på alla strängar... inte lika mycket ... men alla fans med i kompositionen som hon spelade... och jag tänker plötsligt på att om jag kunde ha samma uppmärksamhet och attityd till livet som hon hade till strängarna på sitt instrument... så hade jag förmodligen varit lycklig... på riktigt..."

Jag tänkte på det där med lycka. Jag har funderat oerhört mycket på det här med lycka och vad det innebär. Hur ser lyckan ut för oss? Är den universell? Jag har funderat mycket över det här med om det ens går att vara lycklig ett helt liv, eller om lycka kan vara mer än bara känsla och kanske följer med oss hela vägen, men bar visar sig tydligt ibland.

Följande kommentar var denna: "Och livet har ju fler strängar än en harpa... trixet är väl att hitta tonarten, takten och melodin... och nån som orkar lyssna på våra egna sånger..."

Det är ju det. Orkar vi lyssan på varandras sånger? Eller missar vi varandra när vi försöker få andra att lyssna på oss?

Ljuvlighetens tid

Det är ljuvlighetens tid nu. Ljuvligheten breder ut sig som en grön matta med stjärnlika blommor över stora delar av vår natur. Skogsstjärnor är också obeskrivligt vackert, men är inte lika vanliga som våra vitsippor. Idag firar jag två år på min blogg. Känns bra att jag också efter en lång tid av oförmåga att skriva lyckas göra det just nu. Lyckas formulera mina tankar. En god vän jag pratade med i telefon i går uttryckte en förundran över att jag kunde formulera mina tankar som jag gjorde. Jag å min sida är helt fascinerad av hennes förmåga att med lätthet organisera saker. Min man Mattias har en enastående förmåga att tänka ut uträkningar med en lätthet som förundrar mig. Vi har suttit på banken där han räknat ut saker innan bankpersonalen lyckats ta fram det med miniräknare. Vi är olika och har olika förmågor. Det gäller bara att uppskatta olikheterna, även när de kan kännas inskränka på våra liv.

torsdag 29 april 2010

Dela Tankar

Valborgsmässoafton för två år sedan, började jag blogga. Jag minns att det var en regnig dag och jag hade bestämt mig för att lära mig mer om det här och prova blogga för att rensa mina tankar. Två år senare och lite berg och dalbanor, är det något som idag är en del av mitt liv. En del jag inte skulle kunna tänka mig vara utan. Jag läser också en mängd med bloggar som jag känner att det berikar mig oerhört mycket. Igår hjälpte jag min son Lucas att starta hans blogg. Han har varit nyfiken på detta ett tag. Han har inte skrivit så mycket, men jag blir så facinerad över den ynnest det är att få ta del av hans tankar och funderingar. Kika in så får ni se en liten glimt av vem han själv är, med sina egna ord. Jag hoppas att det för honom också kommer att vara ett hjälpmedel att sortera det funderande inre han själv har.

Kurage del I

Jag tänker att det är svårt att vara människa ibland. Är det inte krav vi ställer på oss själva, så är det krav från vår omgivning eller föreställningar om hur livet borde vara. Jag undrar varför vi eller någon annan skulle vilja göra det? Det bästa med livet är ju hur olika vi är, hur olika vi förhåller oss till livet, vilka vi är, varför vi är här och vad vi kan göra för oss själva och andra. Den olikheten berikar oss alla och gör att vi alla tillförs och berikas av mer än vad vår egen fantasi skulle kunna åstadkomma. Olikheter är därför bra.

Men olikheter skapar också svårigheter. För våra föreställningar kan krocka och skapa en disharmoni mellan oss. Jag har funderat ett tag över om det är möjligt att komma till ett konsensus i allt. Går det? Jag personligen tror inte det. Det finns saker i livet där vi är så olika att vi inte kan mötas. Frågan är ju hur man då går vidare om man delar en svårighet där det blir svårt eller omöjligt att komma fram till en lösning. Hur gör man?

Kan det vara svaret på alla de krig som förekommer ute i världen, för allt förtryck som sker. Är det försvarbart med att vi alla är olika? Jag själv har svårt att se att det kan vara försvarbart. Jag antar att det är därför det finns lagar. Man bestämmer att dessa lagar är ramarna i ett samhälle man vill dela. Men hur efterlever man de här lagarna? För visst är det så att det fortfarande, trots de lagar vi har sker förtryck av människor i vårt land?

För några år sedan när jag hade företag med två andra kvinnor gick vi en kurs som handlade om personligt ledarskap. Jag tyckte att titeln var intressant. Det handlade om det personliga ansvar vi har över oss själva och den medverkan vi har i en grupp, ett samhälle eller i de mänskliga relationer vi har. Jag har alltid trott på att människor har ett personligt ansvar, men där kom det i en kontext som blev oerhört intressant för mig.

Många är de gånger då jag mött människor som gömt sig bakom sina yrkesidentiteter, bakom föräldraskap eller något annat. Det är få människor jag möter som vågar möta andra utifrån vilka de är som människor. Vågar stå för vilka de är eller för de värderingar de har bara för att de är rädda att stöta sig med någon. Jag kan förstå det. Det är få människor jag möter som orkar se utanför sig själva. De flesta silar sina åsikter genom sina egna filter, som grundar sig på deras egen kunskap och egen isamlade erfarenheter.

Det är få gånger jag möter människor som orkar gå utanför sig själva för att försöka förstå vad någon annan säger, speciellt när kritik riktas mot dom själva. Såklart att de flesta undviker att stå upp med bara sig själva som insats. Det är läskigt att stå upp själv. Det som händer är att du dessutom får väldigt lite stöd. Så många gånger jag har varit med om att människor delar med sig av sina åsikter på tu man hand, men de skulle aldrig våga dela dom offentligt med dig.

Jag tror att de flesta som arbetat i en arbetsgrupp där det funnits konflikter förstår vad jag menar. Hur många säger inte sin mening när chefen eller någon annan beslutsfattare är i närheten, för att i frånvaron säga något helt annat. Den människa som vågar ta baldet från munnen får sällan uppbackning och skjutsfram som en syndabock. Detta scenario är jättevanligt.

Jag tror att det är först när vi vågar ta personligt ansvar för våra förhållningssätt och tar ansvar för konsekvenserna av dom som vi kan leva med olikheter. Vad innebär min åsikt? Vilka konsekvenser får den för mig? Vilka konsekvenser får den för andra? Vad blir resultatet av det jag står för och kan jag leva med det?

onsdag 28 april 2010

Ibland händer det bara

Ibland händer det bara. Du får hjälp av någon att se det som du egentligen ser, men missar för alla "träd" som står i vägen. Jag pratade med en god vän igår som ringde för att höra sig för hur det är. Jag berättar om min trötthet som nästan vill sluka mig. Hon säger en sak som får mig att inse kraften som finns i att mötas med förståelse. Inte den där sorten som vill släta över eller vill dig att få känslan av att förståelse finns där, bara för att visa sig god. Nej, den där förståelsen som det inte ligger någon värdering i.
Bara en spegling av en situation eller känsla.
"Det handlar egentligen inte om trötthet, det är ju ett fel sätt att beskriva det hela" säger hon och jag förstår direkt vad hon menar. "Det handlar ju om en form av utmatthet som inte har med varken bekvämlighet eller lathet att göra" fortsätter hon och jag känner hur det stockar sig i halsen av att bli förstådd. Hon vet hur det är. Det hon säger efter allt det här vet jag också, men är så mycket svårare vara i. Det här med att det inte går att förstå för någon som inte har varit i det eller har tillräckligt med inlevelseförmåga att leva sig in i hur det är.
Det handlar bara om att förstå och acceptera att majoriteten av mänskligheten oftast inte för tanken och inlevelsen bortanför den egna erfarenheten. Det är svårt, det handlar om att våga sätta sig själv åt sida, sina egna känslor och reaktioner bara för att vilja gå en annan människa till mötes. De flesta väljer inte att göra så. Jag väljer inte alltid att göra det. Så detta säger jag inte för att peka finger åt någon, på något sätt. Men det som resultatet av det här blir är att man måste förstå och acceptera det här att inte alltid bli förstådd. Det kan bli en sorg.
Idag på Facebook fick jag ta del av en kommentar hos en vän till mig. En kommentar som fick mig att studsa och som berörde mig i djupet av mina hjärterötter. Min vän beskriver en enorm utmattning efter att vakat i flera nätter, eftersom hennes dotter har diabetes och hennes blodsocker åker berg och dalbana. Detta innebär att hon flera gånger per natt få ta blodsocker och vara beredd att väcka sin dotter för att få henne att äta. Hon var rejält trött. Då kommer en människa som hon känner och säger de där magiska orden som får mig att gråta.
"Och du ska inte förneka din egen känsla. Bara ge dig själv lite nåd. Ibland. Som en paus ... Man är alltid sämst på att rikta de varma ögonen inåt. Man behöver varandra" läser jag och allting stannar en stund. Ge dig själv lite nåd. För hur obarmhärtig är man inte mot sig själv. Man dömer sig själv hårdare än någon annan, kritiserar och är oförsonlig mot sina egna brister. Inte någon annan skulle jag iallefall döma så hårt,som jag gör mot mig. Åklagaren inom en borde man sätta åt sidan lite och se sig själv med de där varma ögonen och ge sig själv nåd.
Det finns så många underbara människor i ens omgivning, som har så mycket klokhet och framförallt mänsklighet att dela med sig av. Några ord som gör att livet ändra skepnad lite grand. Ett samtal från en god vän som tar paus bara för att höra din röst. Ett samtal där man landar i att bli sedd för den man är, med alla de brister och tillgångar som ryms i en som människa. Nåd, så stort.

tisdag 27 april 2010

Eldar


Här i VästSverige är det vanlgit med påskeldar. Jättefint. Jag är dock uppvuxen med valborgsmässoeldar, med allt vad som hör till. En kör som sjunger fint och stor uppslutning. Det var alltid så högtidligt. "vintern rasat ut bland våra fjällar..." och massor med människor i studentmössor. Sånt är svårt att få tag på här. I år har jag en sån längtan efter valborgseld, kör och högtidlighet. Jag undrar var man kan få tag på en sådan eld här i Göteborg. Någon som vet?