Små ögonblick av lycka

En handfull solmogna björnbär en solig septemberdag vid havet. Ett septemberdopp i havet utan istappar kring huden och varma vindar som lurar en att tro att det fortfarande är sommar. Att se sin dotter fladdra förbi när hon springer upp och ner på klipporna och fatta att det finns en dotter att älska. Se havet i motsol medans lukten av salt och tång fyller en med minnen. Små ögonblick av lycka är bästa motmedlet mot höstångest och grå vardag. Solvarm hud på små bara axlar och armar. Ett snabbt leende i samförstånd och någon som säger "jag vet" när man säger "jag älskar dig". Små ögonblick av lycka

Som ringarna på vattnet

I Tro, Hopp och Glädje kan kärlek växa och spridas som ringarna på vattnet. 

Leta hjärtan

Leta hjärtan för mig, symboliserar att låta livet få komma in.

Här är det första hjärtat.

"The practice of forgiveness

is our most important contribution to the healing of the world"

(Marianne Williamson

Speglingar

Vi vill gärna tro att vi är unika, vilket vi både är och inte är. Om vi hade förmågan att ställa oss lite utanför oss själva, skulle vi upptäcka att vi är mer förutseende och lika alla de andra som så många av oss desperat försöker skilja oss ut ifrån, samtidigt som vi vill vara såpass igenkännliga att vi räknas med. Något som kommit för mig under våren och sommaren är hur många av oss  föreställer sig ha kontroll över vem man är och hur man är. Vi ser gärna våra egna svårigheter i andra, för att det är för smärtsamt att se hur det vi raljerar över andra egentligen bor hos oss själva. 

 Något jag ibland får höra är vilket kontrollbehov jag har. Något jag själv är väldigt bekant med. En egenskap som jag länge har jobbat på för att få balans med. Ibland är det bra att vara förutseende. När egenskaper blir överdimensionerade kan det mynna ut i ett kontrollbehov och att vara förutseende kan vara en sådan egenskap. Människor som har förmåga att vara förutseende kan också göra mycket gott för andra. Inga egenskaper är dåliga, det kan vara menligt när de blir ensidigt stora.

Något jag märkt när jag själv jobbar på mitt eget kontrollbehov är att de som ser det hos mig och har behov av att yttra detta, själva bär ett eget kontrollbehov inom sig. I min iver att rannsaka mig själv och jobba med de sidor hos mig som kan bli jobbigt både för mig själv och min omgivning har jag ibland tenderat att låta andra projicera sina egna egenheter eller svårigheter på mig. Något jag känner att jag inte har lust med längre. Det räcker gott och väl med mitt eget bagage. Alla har vi saker vi behöver jobba med.

Att bli ägare till sina egna känslor och sitt eget bagage är både svårt och väldigt uppfriskande. Bilden längst upp tog jag under en tipspromenad. Den facinerade mig oerhört. Att se saker från olika vinklar. Träden betraktandes rakt nerifrån och upp och som i det här fallet med bilden, genom en vattenpöl som uppkommit genom det myckna regnandet. Så är det ju med oss också.

Vi ser på varandra genom våra egna erfarenheter, genom gemensamma erfarenheter och ibland glimtvis förmår vi ibland greppa några korta ögonblick av den andra människans själ, den som inte är förknippad med oss. Magiska ögonblick som ges till oss som dyrbara gåvor, både medvetet och ibland helt bortanför någon människas kontroll. Såna ögonblick är både hänförande och magiska.

Ett ämne jag ofta återkommer är till relationer. För mig är de så facinerande, just därför att det är en sån genialisk blandning av speglandet av oss själva och mötet med den andre, med ett Du. Relationer är en ren gåva, inte något du själv kan regissera. En trend i dagens samhälle är att vi alla uppmuntras att vara våra egna Gudar, Regissören i våra egna liv. Det förleder oss att tro att vi kan styra vår omgivning. Det kommer alltid bara finnas en enda människa Självet kan styra och det är oss själva.

Vad någon annan känner, tänker och gör är bortom vår egen kontroll. Livet sker oavsett vad vi tror oss kunna påverka. Jag själv tror att som allt annat består livet av en balans. Balansen mellan vad vi själva kan påverka och vad som händer därför att vi inte är några enskilda öar.  Relationer är sådana påminnelser till oss själva. En källa till alla våra känslor. Bob Marley sägs ha sagt detta:  "Truth is, everybody is going to hurt you; you just gotta find the ones worth suffering for".

Kärlek och förmågan att släppa människor nära kommer också att dela med sig av sorg och sårade känslor. Det är inte något vi kommer att kunna regissera bort. Det enda vi kommer att kunna göra är att jobba med vårt förhållningssätt när det sker. Jag tillhör en del av mänskligheten som varit med om övergivenhet redan som väldigt liten. I våras, genom ett samtal med en vän där hennes idealiserade bild av mig raserade, valde hon att attackrade mig som en furie istället för att fråga sig själv varför hon haft behov av att se mig på det sättet som hon gjorde. 

Om vi vill är våra erfarenheter i relationer de bästa erfarenheter man kan vara med om, oavsett ifall det gör ont eller inte. Där i den stunden kände jag bara en blandning av raseri och övergivenhet. Att jag blivit given ett ansvar över något som inte var mitt att ta. Efter att en lång tid förflutit kunde jag se mig själv. Då framträdde den där människan som bor i mig, som är så rädd att bli övergiven. Jag kunde se att på grund av mina tidigare erfarenheter, reagerade jag med rädsla.

En rädsla som yttrar sig genom att vilja putta bort människor ifrån mig. En rädsla som vill sätta villkor för vilka jag kan släppa nära. En rädsla som vill regissera så att smällarna blir mindre. Jag kunde också se att allt detta regisserande inte leder till någon vidare utveckling, att det istället sätter dimridåer för det jag allra mest behöver ta tag i. Något som kvinnor ofta hänger sig åt är att duka fram sina sårade känslor inför varandra, med intentionen att få någon att ta på sig en fiktiv skuld eller dela ansvaret, så att självet slipper ta tag i det budskap som låg i de känslor som uppenbarade sig i det egna inret.

Jag själv har hängett mig åt dylika saker. Något som vuxit fram hos mig under sommaren är att jag själv vill bestämma vem jag vill vara. Inte att någon annans behov av att regissera sitt liv ska diktera villkoren för hur jag är, hur jag reagerar eller vad jag gör. Känslomässiga utpressningar, hur de än ser ut är inte välkomna in genom min dörr. Känslomässiga utpressningar ska heller inte bestämma vilka jag ska tycka om. Oavsett vad, kommer vi i nära relationer alltid att bli sårade och vi kommer alltid att överleva, även om det i stunder inte känns så. 

Kärlek i nära relationer, oavsett ifall det är familj eller vänner, är för mig tolleransen över att vi alla har ett bagage att arbeta med och att både vi själva och andra blir obegripliga. Jag väljer själv. Jag har valt att älska och låta mig älskas (även om det sistnämnda inte alltid är så lätt). För mig är att släppa nära och älska inte enbart att diktera villkoren för hur andra ska vara mot mig, utan först och främst att besluta sig för att älska och acceptera "no mather what". Att jag gör upp villkoren för hur jag vill arbeta med att våga möta en annan människa där hon är, hur skrämmande det än kan vara.

Rädsla är ingen bra resekamrat. Försiktighet och Acceptans är så mycket bättre.    

Lek är lärande

Ikväll sjöng vi igenom en sångbok istället för godnattsagan. Tänker på att de flesta barnsånger lärde jag mig när Celia var liten och vi gick på öppna förskolan. Några lärde jag mig innan med Johan och Lucas. En av de mest praktiska sakerna med föräldraskapet, som jag har haft svårt för är det här med lek. Ramsor och barnsånger var ett helt nytt fält att beträda som liten. Läsandet fick jag mycket med min pappa som läste oerhört mycket för mig. Men själva sjungandet är något jag erövrat tillsammans med mina barn.

När mina killar var små var det mycket lättare att läsa, vara ute i naturen och bada för mig. Att leka, bygga med saker och pyssla är något som jag har haft mindre lätt för. Ett minne jag har är när killarna var små och jag tänkte att de skulle få leka lite med fingerfärg. Under den tiden var jag dödstrött. Att inte få sova ordentligt kan knäcka vilken människa som helst. Jag gjorde det enkelt för mig och tänkte att de kunde få kladda med färgen i badkaret.

De tittade på mig och burkarna med färg jag radade upp framför dom. Visade lite och kladdade på badkarsväggarna, Lucas rynkade på näsan och tyckte det var kladdigt. Då i det ögonblicket kände jag mig jättevilsen och lite lätt panikslagen. Jag insåg att jag inte riktigt visste hur man leker och kände mig som den uslaste av mammor som inte kunde leka med sina barn.

Lek  och sång har inte varit mina starka sidor. Jag läste en gång att lek är lärande och jag tänker ofta att lek är något som varit bra att kunna. Men i kväll sjöng jag och Celia ikapp och jag tänkte att nu sitter några av de där sångerna i minnet som självklarheter.

Hamburger föräldrarna

Jag har skrivit om det förut och det är ett ämne jag aldrig tröttnar på. Mötet. Att mötas av någon annan är bland det vackraste jag vet. Det finns en sån obeskrivlig skönhet i mötet och den källa till insikt och lärande som finns i det. Jag upplever ibland att vi lever i en tid där alla ska vara så självtillräckliga, att vi glömmer att vi inte är några ensliga öar utan kontakt med andra. Vi är mer förbundna med andra än vad vi tror. Det finns olika sätt att uttrycka det hela och en variant jag hört är att vi blir till i relationer. Det är ett bra uttryck. Den bilden visualiserar det kompelxa i mötet. Vi ser någon annan, som  i sin tur reflekterar tillbaka en glimt av oss själva.

Vi ger oss själva, tar emot en annan och får i gåva en del av oss själva. Jag har tänkt ett bra tag på det här med föräldraskap, framförallt det föräldraskapet jag själv förvaltar tillsammans med mina barn. De där räckorna av möten och ickemöten jag har med det käraste som finns i mitt liv. De barn som ger mig ynnesten att upptäcka de djupaste delarna av mig själv och får mig att utmana det som jag har svårt för. Jag är outsägligt tacksam för det. I ett telefonsamtal med en god vän delgav hon mig sina egna funderingar kring sin relation med sina egna föräldrar och det föräldraskap hon själv befinner sig i.

Detta efter att jag uttryckt en sorg över den svårighet jag själv har med att verkligen samtala med mina egna föräldrar utan att hamna i en situation där de hamnar i någon sorts skuldfälla och upplever att jag levererar kritik de inte känner sig förtjänta av.  Det som mina föräldrar missar är att jag inte pratar om föräldraskap för deras skull eller att det egentligen handlar om dom själva. Att förstå vad man kommer ifrån (även om det hänt i en förgången tid) kan ibland hjälpa en att förstå varför man handlar som man gör. Jag tror att föräldrar i alla tider har gjort så gott de kan, precis som man gör idag.

Men i möten där man vågar samtala kan ibland nya dörrar öppnas och man kan se varandra i ett nytt ljus som förgyller för varje part i samtalet. Väldigt många föräldrar i min egen generation och generationerna strax intill har trätt in i föräldraskapet på ett granskande sätt. Jag läste i en artikel i "Vi föräldrar" som menade på att föräldrarna av idag är mer pålästa än sina föregångare och ändå mycket mer osäkra. Jag tror att osäkerheten är av både ondo och godo. Den baseras utifrån att vi analyserar allt i strävan att vara bra och moderna föräldrar. Vi är självkritiska och försöker till mångt och mycket att bli bättre.

Jag menar inte att tidigare generationer inte har velat vara bra föräldrar. Men här är föräldragenerationen som vuxit upp med "positivt tänk", mental coaching och ett starkt individualiserat samhälle. "Vi blir vad vi tänker", "acting is caring" och individuella utvecklings planer både i yrkesliv, dagis och skola. Vi granskar oss själva från topp till tå och blir ibland så självkritiska att vi drunknar i osäkerhet. Våra egna föräldragenerationer och tillbaka i tiden ifrågasatte aldrig föräldraskapets pondus, även det på både gott och ont. Våra egna föräldrar ifrågasatte aldrig sina föräldrar öppet och blir självklart tagna på sängen av denna bulldozer generation som ifrågasätter allt.

Vi uppfostrar våra egna barn till kritiskt tänkande personer och lär dom redan från början att våga ifrågasätta. Självklart ifrågasätter de också oss och vårt föräldraskap. Något vi både avskyr och ändå försöker uppmuntra. Vi hittar kraft och stöd i föräldrarna runt omkring oss som själva är i liknande situationer. Vi varvar vår glädje över våra självtänkande barn med att slicka våra sår. Det som gör oss sårbara är att vi blir som köttet på en hamburgare. Vi får lära oss att förstå och respektera våra egna föräldrars svårigheter för kritk och vi får ta smällarna från våra egna barn och guida dom på okända vägar.

Det försätter oss i en sårbar situation. Vi blir generationsmässigt rätt ensamma. Den kunskap och erfarenhet våra föräldrar skulle kunna förmedla genom att våga dela med sig av sina egna svårigheter på ett mer generöst sätt, försvinner i försvar och skuld hos bägge parter. Relationsmässigt däremot kan vi ha större tur ifall vi har ett nätverk av vänner som förstår dilemmat och där vi kan landa våra frustrationer i vårt föräldraskap.

Jag ska vara tydlig. Det är inte barnen i sig som är frustrationen, utan de svårigheter inom oss själva när vi genomgår föräldraskapets alla faser som det innebär när våra barn växer och blir stora. Som en god vän uttryckte det: "När man äntligen börjar får kläm på det så är det försent och över".  Jag vill också vara tydlign när det gäller mina egna föräldrar. Jag är oerhört glad och tacksam för mina egna föräldrar, oavsett hur mycket vi kan prata eller ej om vissa saker. Att vara förälder är ett hårt jobb och alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har.

Jag har tänkt att blogga lite om föräldraskap och då framförallt mitt eget. Har du tankar och funderingar får du gärna dela med dig!