Den här soppan symboliserar en av mina ångestar! (jag vet, dålig svenska) När vi var i Riga så hade vi några timmar sightseeing och lunch i självfösta grupper. Jag hamnade med några andra på en resturang som visade sig ha både vacker interiör (vi satt ute) och fantastisk vacker toalett ;-DInhemsk fisksoppa låter ju fantastisk gott. Jag tänkte att från klockan ett till nio på kvällen är många timmar utan mat. Jag valde en pastarätt, för att vara säker på att hålla mig mätt länge.
Det här med mat är ett gissel för mig. En skräck i dimensioner som är svår att förstå för någon annan. Det låter så löjligt när jag ska förklara för någon, för i ramen för hur man lever idag, med möjlighet till en hög tillgång på mat så är tillgång på möjligheter att äta inget problem.Jag går tillsammans med en god vän på en fantastisk kurs. Vi har gått större delen av våren och har några gånger kvar i höst. Den leds av två fantastiska kvinnor Eva och Elsa. Eva är den av alla människor jag mött genom mitt liv som har fingertoppskänsla för människor och det som händer inom dom på ett sätt som är svårbeskrivligt. När jag ser henne "in action" tänker jag att den känslan hon har och förmågan till närvaro aldrig kan utbildas i den bemärkelsen som vi tänker oss utbildning i allmänhet. Livet har utbildat henne och många människor får gott av den erfarenhet som format henne som människa och professionell yrkesutövare. De två, Elsa och Eva komplettera varandra på ett makalöst sätt. De drar fram det allra bästa hos varandra.
På en av kurstillfällena kom det här med min relation till mat upp till ytan. Jag och maten har ingen sund tillvaro ihop, ännu. Det är på väg att arta sig, men fallgroparna är många. Skräck är svårt att relatera till, speciellt skräck som grott i oss sedan barnsben. Det krävs en viljeansträngning och ett visst mått av mod för att förändra. Det är dessutom svårt. Jag kom som adoptivbarn till Sverige som femåring. En av de tidigare erfarenheter jag gjort (för att göra historien kort) är att jag var sängvätare som barn och blev straffad med att få maten indragen som en missriktad form av uppfostrings åtgärd. Inom mig finns för tillfället en oresonlig skräck för att gå omkring hungrig.
Jag kan fortfarande i min kropp förminna känslan av att inte ha fått äta mig mätt, att gå omkring och vara hungrig utan att riktigt veta när jag ska få mat nästa gång. Så länge jag är hemma är detta inte ett allvarligt problem, förutom att det oftast är mat som jag tänker på det första jag gör när jag vaknar och det sista när jag ska somna. Att jag sedan har hamnat i en matfixerad familj här i Sverge har inte förbättrat mina odds ;-D
När jag är bortbjuden så krävs det en viss tid av mental träning för att äta måttligt. Hemma kan jag fixa det rätt ok, endast i perioder av stress eller nyorientering som det också fallerar hemmavid. Buffé är en mardröm. Där krävs massa jobb för att vara måttlig. Det är mycket energi som läggs på det här med maten och det är oerhört tröttande. När jag ska iväg på saker och inte får vara bland de som planerar upp maten, blir jag oerhört stressad.
När soppan kom in på resturangen i Riga, andades jag ut, för att jag inte valde den. Tre små bitar fisk i buljong och lite crème fraich hade gjort att jag ängslats oerhört. På min ovan nämnda kurs, kunde jag se att det finns en väg ur det här och att jag faktiskt är på väg därifrån. Det tar bara lite tid. Det "omöjliga" tar lite längre tid som någon klok en gång sagt.
Min framtida relation med mat ser ut på följande sätt:
Jag kan bara välja det jag allra helst vill ha på bufféer, för jag vet att jag kan låta den andra maten vara, för jag får äta mig mätt varje dag och jag kan inse att en riklig mängd mat ej signalerar en kommande brist.
Jag är lagom mätt och vet när jag ska stoppa intaget.
Min kropp ser ut som jag önskar och ej ett resultat över min ångest och ängslan för mat.
Min energi och tankeverksamhet handlar om det jag vill i livet, ej på vad jag ska äta inom de närmaste timmarna eller veckorna.
Jag tror att detta kommer att lyckas, förr eller senare, men jag är också på god väg. När jag inte lyckas så bra en period, så syns det på min vikt. När jag lyckas så mår jag så mycket bättre både till kropp och själ. Hur ser era matvanor och känslor kring detta ut för er?
8 kommentarer:
Åh.
Jag blir alldeles sorgsen när jag läser ditt inlägg om lilla barnet du och hur saker kan prägla så enormt ända upp i vuxen ålder.
Heja dig för att du tar tag i ångesten och rädslan.
Du är bara så bäst, vet du det?
Mat och relationen till den är inte helt okomplicerad för mig heller. Men vi kan ta den diskussionen när vi ses nästa gång.
Det går framåt här med - tack vare Ungarna. Det är mycket jag har dem att vara tacksam för...
/Morgana *som minns Fullmäktigehelgen och nu förstår mer hur viktigt det där ägget måste ha varit... Kram!!!*
Modigt att du berättar. Tänk så hemskt att du blev straffad som liten på det sättet. Det är inte konstigt att sådant sätter sina spår. Men bra att du själv kan göra kopplingar och se ditt eget beteende och veta när fallgroparna är värst. Inte lätt det där med mat alla gånger. Själv har jag nog tack och lov ett ganska okomplicerat förhållande till mat. Har alltid gillat rätt nyttig mat. Men när min lilla tjej kom till oss, var hon nog van att inte alltid få tillräckligt med mat. Hon ville äta hela tiden...Det blev dock bättre med tiden men ibland när hon inte har något att göra går hon fortfarande till kylskåpet. Lycka till med tankarna på vad du vill i livet! Kram/Eva
Tack för er feedback!
@Morgana, jag har väldigt gärna det där samtalet med dig någon gång! kram
@Eva, hur gammal var ditt barn när hon kom till er? Det där med kylskåpet kan jag relatera till. Ibland kan jag bara känna behov av att öppna kylskåpet för att titta in. Sen kan jag bara stå där och titta.
Jag läser och blir ledsen.
Dessa missriktade uppfostringsâtgärder som kan slâ sâ fel. Eller bara nâgra tanklösa ord, som biter sig fast resten av livet.
När du berättar lâter det ju helt logiskt och normalt att reagera som du gör!
Stor kram, Sara
Tack Sara!
Min flicka var nio månader så hon var ganska liten men hon kunde äta hur mycket som helst. Hon var det rundaste barnet så hon såg inte ut att ha varit utan mat men antagligen fick hon kämpa för att få mat och kanske var det inte tillräckligt. Hon hade ätit mycket rissoppa och ibland ägg och melon mm. Dessutom hade hon varit väldigt sjuk och legat på sjukhus en period. Men hon verkade ändå ha haft det bra där hon bodde.
Intressant det där med kylskåpet. Det är just så hon gör.
Hej Erica. Längesen jag var inne här. Som vanligt skriver du jättebra om saker som intresserar.
Sorligt att läsa om bestraffningar...tänk hur många barn som får utstå sådana saker. Själv minns jag inte något sådant, men har fått berättat för mig hur jag skrapade rent på tallriken från första dagen här i Sverige, och att dom var tvugna att "ransonera" annars åt jag så jag spydde...Jag vet inte om det är detta som ligger kvar idag, men jag har väldigt svårt att sluta äta innan det är slut på tallriken. Känner igen det där med att vara rädd att beställa "fel" mat när man är ute, att inte bli mätt. Tycker att jag har att ganska bra förhållande till mat idag, men får "ätperioder" när jag liksom släpper taget och bara äter och äter, sen mår jag följdakligen inte så bra och får jobba som bara den för att få ner vikten igen. Just nu är jag påväg ner och har köpt träningskort och känner mig riktigt frisk och sund. Men visst är det en ständig kamp, speciellt när vi alla i familjen tycker VÄLDIGT mycket om mat...Och med tre tjejer, varav en i tonåren så gäller det ju att vara varsam med sånt som bantning och viktprat.
Skicka en kommentar