Att bygga broar

I helgen befann jag mig i Stockholm och Riga. Som nyinvald i Förbundsstyrelsen för Riksförbundet Hem och Skola var jag iväg på en startup och arbetshelg, som både fascinerade mig och inspirerade mig. Det här med människor som möts, ialla former,  är oerhört intressant. Mellanmänskliga möten är både inspirerande och tröttande. Mitt huvud är så fyllt med intryck att den går på högvarv. Det krävs en hel del av människor att samarbeta och det är nödvändigt när man vill nå större mål än de direkt personliga. Förmågan att se förbi sig själv och se målet att gangna de man jobbar för är både nödvändigt och viktigt.  Det är spännande med möten!

Det som alltid fyller mig med förundran och fascination är det här hur vi uppfattar människor och hur bilden av dom förändras successivt med att vi lära känna dom. Det lär mig mycket om både mina egna och andras fördomar. De allra flesta människor som möter mig säger förr eller senare att de uppfattar mig som rätt beskedlig och försynt. Tills de lär känna mig. Den egenskapen hos mig som man antingen uppskattar eller tycker är vansinnigt jobbig är att jag inte hymlar med vad jag tycker. Det jag undrar över frågar jag och jag har vissa principer som är viktiga för mig.

När jag avger ett löfte, då håller jag det. När jag tagit på mig ett uppdrag, så gör jag altlid mitt bästa. Jag är rak och jag är tydlig. Jag avskyr fusk. Jag har dåligt tålamod med människor som använder goda saker för sin egen vinning skull. Förutom att jag har förväntningar på andra, så är jag också väldigt bra på att leverera. Mitt främsta motto när det gäller jobb eller engagemang är att jag inte förväntar mig av andra, det jag inte själv kan erbjuda. Vuxna människor som inte kan ta ansvar i relation till saker eller engagemang som handlar om barn, har jag svårt för. Min goda vän Anne, brukar påpeka för mig att jag tillhör de där människorna som är brutalt ärliga och det kan vara jobbigt när man har svårt för sånt själv. Den styrka som finns i ärligheten, måste också kombineras med att ha förmåga att ta emot brutal ärlighet och det är jag också bra på i de allra flesta fallen, förr eller senare.

Det ska bli en glädje att få arbeta för den goda saken som handlar om att från ett föräldraperspektiv också kunna driva frågor både lokalt och nationellt som ska bidra till att skapa en sån bra arbetsmiljö som möjligt för barnen i Sveriges Förskolor, Grundskolor och Gymnasieskolor. Det ska bli kul att utvärdera de här två åren som följer just när det gäller det här. Att arbeta för en av de grupper i Sverige som har svårt att göra sin röst hörd i vuxenvärlden, barnen ska både bli utmanande och roligt.

I Riga hittade vi en sak som jag tyckte var så fin. I Litauen så är det tydligen tradition att när man ska gifta sig så köper man ett hänglås och ristar in sina namn och datumet för bröllopet, låser fast det på broar och slänger nyckeln i vattnet. Hur festligt som helst. Det är ju inte så vackert att se på, men symboliken är oerhört vacker.

Att bygga broar. Mellanmänskliga kontakter, oavsett om det handlar om att gifta sig, bli vänner, arbeten eller att jobba i ideella organisationer handlar just om det, brobygge.

 Att vara bra på olika saker, att ta vara på det och ge varandra kredit för de egenskaper man har. Det är så enkelt att tycka detta i teorin, desto svårare att praktisera det. Jag har oftast inte svårt för att människor tycker annorlunda än jag, bara det inte skadar en tredje part (som tex. barn). Det är nödvändigt att acceptera våra olikheter för att också kunna använda oss av den dynamik som olikheter ger. Det är sånt bra ledarskap handlar om, att inte känna sig hotad av ifrågasättanden, utan att istället ta avstamp från det och göra något konstruktivt av det.

Vi behöver ibland sätta hänglås inte bara på våra förhoppningar, utan också på sånt som inte för oss framåt. Kasta nyckeln i vattnet och se framåt. Ibland behöver vi uttala det vi inte bör ta med oss in i framtiden, för att kunna sätta hänglås på det. Den förmågan att göra det utan att driva bakåt kräver sin man och kvinna och dom är svåra att finna. Det krävs mod och det är få förunnat att äga.

Igår på facebook "pratade" jag och en dotter till min mans ena kusin om styrka. Vad styrka och mod i praktiken innebär. Jag minns min ena son Lucas, som lyssnade till när jag läste ur Bamse för Celia. Vi pratade om Bamse, om att när man är stark måste man vara snäll. Om att Bamse är både modig och stark. Då sa Lucas att den som egentligen är modigast är ju Lille Skutt, för han är ju rädd hela tiden och ändå gör han också allt det som både Bamse och Skalman gör. Det blev ett fint samtal om att mod och styrka inte alltid handlar om att våga göra eller säga saker. Att de i de allra flesta fall handlar om att göra ändå, trots att man är rädd, obekväm eller utsätter sig för en risk.

  

Så broarna med hänglås i Riga blev för mig en vagga till många tankar om vår skyldighet mot oss själva och vår mänsklighet att vaska fram modet även när den känns långt borta och sätta hänglås både på våra förhoppningar (för att hämta kraft ur) och det vi vill lämna bakom oss (för att slippa bära med sig). Att bygga broar både till oss själva, andra och det liv vi vill leva och den värld vi vill lämna efter oss. // En Erica full av tankar