"History is full of people who out of fear, or ignorance, or lust for power have destroyed knowledge of immeasurable value which truly belongs to us all. We must not let it happen again." Carl Sagan

Vänskap

”Det är sorgligt att inte bli älskad, men det är mycket sorgligare att inte kunna älska” Miguel De Unamuno

Häromdagen såg jag en FB uppdatering av en vän som tog upp frågan om vänskap. Frågeställningarna var bl.a. om vad som gör att vi låter vänskap rinna ut i sanden och vad som gör att vi upprätthåller den. Jag har gått och funderat på hur jag ska kommentera som jag sade att jag skulle göra och insåg att jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet. Ett aldrig sinande ämne och som tangerar så många delar oss som människor. 

Jag tänker på att det handlar i mångt och mycket om vår förmåga att älska och låta oss bli älskade. Rollo May skriver i sin bok ”Frihet och öde (Natur och Kultur) i sitt kapitel om falska vägar till frihet (s.129-139) om berättelsen om Narkissos och Echo. Han skriver om Narcissismen och vår tids upphöjelse av självet, oberoendet och självkärleken. Han menar på att det som kallas kärlek till andra och ”självkärlek” är två skilda ting. 

Han menar på att fastän det är sant att vi endast kan älska andra genom att älska oss själva, så vill han genom berättelsen om Narkissos och Echo poängtera att vår föreställning om att förmågan att älska sig själv inte automatiskt ger oss förmågan att älska andra. En mening får mig att dra andan och det är det här att många människor använder självkärleken som substitut för den betydligt mer kärvande kärleken till andra. För kärlek är krävande och vänskap är en form av kärlek.

Det är till detta jag vill komma för att förklara mina egna tankar. Jag har gett det här med kärlek och vänskap oerhört mycket tid och funderingar. Vi lever i en tid då vi blir matade med böcker och filmer som får oss att tro att kärleken är något som ”händer” eller är självklar i den bemärkelsen att det är en känsla mer än ett medvetet val. Det låter inte så romantiskt och skimrande att hänvisa till att kärlek faktiskt kräver något av oss. Vi vill bara att det ska vara ett kvitto på hur fantastiska och älskvärda vi är. 

Jag tror att kärleken är något som kräver medvetenhet, vilja och ansträngning från vår sida, precis som med vänskapen. Jag upplever att det är mer vanligt att få beskrivningar om förlorad vänskap utifrån den andre människans brister och mycket mer sällan utifrån insikten över vad man själv inte förmår. För några år sedan såg jag ett program om unga kvinnor strax innan trettio och deras relation till ”den rätte”, kärleken i livet och stressen över att bilda familj innan man blev för lastgammal.

Det som blev så tydligt var den ständiga önskelistan över vad ”den andre” skulle besitta för egenskaper och hur ”den andre” skulle uppfylla förväntningar om den goda relationen. De blev så uppenbart hur skevt det blev. Därför att relationer handlar inte om att få behov eller begär tillgodosedda. Relationer handlar om vår förmåga att se varandra, älska och älskas. För vänskap är för mig en alldeles egen kärlekshistoria som visserligen skiljer sig mycket från den romantiska kärlekshistorien, men ändå har likheter.

Det var som Anders, min FB vän konstaterade i tråden som blev av hans frågeställningar, att man kanske ska fråga sig om man är lika villig att vara en vän som att vilja ha en vän. Är vi beredda på vad det kräver av oss? Jag konstaterar att vi kanske ska fråga oss det kanske är så att vi får de relationer i våra liv som vi förtjänar. Förtjänar i den bemärkelsen vad vi är beredda att offra och beredda att investera av oss själva i en annan. 

Jag har alltid trott att det är stor skillnad på intimitet och intensitet. Intimitet i relationer (och då pratar jag inte sex här) kräver mer av oss än intensitet. Intensitet handlar mer om berusningen av oss själva som vi får av andra människors bekräftelse. Intimitet handlar ur mitt perspektiv om vår förmåga att se en annan människa såsom hon är och acceptera det vi ser.

Mod

"Mod är inte som kärlek eller trohet en dygd eller ett värde bland andra personliga värden. Mod är själva den grund som gör alla andra dygder och personliga värden möjliga. Utan mod förbleknar vår kärlek till rena beroendet. Utan mod blir vår trohet konformism…Utan mod vittrar alla andra värden sönder och förvandlas till blotta efterbildningarna av dygder. Hos människor är modet nödvändigt för att möjliggöra ”vara” och ”bliva”…en man eller kvinna blir hela människor först genom sina val och engagemang…” Rollo May

Jag har funderat mycket på mod genom livet och vad det gör med oss människor. Filosofer (Kierkegard, Nietzsche, Camus och Sartre) har alla förkunnat att mod inte handlar om frånvaron av förtvivlan, utan att det handlar om vår förmåga att gå vidare trots förtvivlan.  Inte om dumdistrighet, utan om förmågan att hålla det vi tror på aktuellt i våra liv oavsett omständigheter. De värden som handlar om att vara människor och omsätta det både i våra tankar och i praktiken som människor.

Jag tänker att mod er olika ut och kan praktiseras på olika sätt, men att de alltid handlar om att man inte kompromissar med det grundvärderingar man har som människa. Har du funderat på hur modet omsätts i ditt liv? Min pappa är en person som visat mig att inget är så heligt att det inte går att ifrågasättas eller tvivla på. Något som präglat mig och min syn på livet. Att ha benfasta trosatser vittnar inte om styrka, utan det blottar en bräcklighet. Styrka handlar om att hålla för tvivel, därför har jag tvivlat på det mesta. 

Jag som person består av paradoxer. Mina erfarenheter som adoptivbarn (jag var fem år när jag kom till Sverige) har lämnat avtryck i mig iform av att inte duga. Det finns en paradox i att vara adopterad, det är att landa någonstans mellan att vara ett mycket efterlängtat barn och samtidigt vara ett mycket ratat barn. Mig har det format såtillvida att jag alltid utgår ifrån att vara efterfrågad, men med en svag lurande ängslan av att inte duga och stark vilja att tillmötesgå andra människor.

Jag har tidigt identifierat att det inte går att komma ut som en hel människa om man försöker tillgodose båda dessa sidor. Så för mig har modet ofta kommit till uttryck i att vara sann mot mig själv, med varierande resultat. Min förbannelse är att jag alltid ser vad andra människor vill, önskar eller har behov av, oavsett ifall de uttryckt det eller ej. Min kamp har ofta handlat om att vaska fram mina egna önskningar och behov i havet av alla andras, vilket går bättre och bättre ju äldre jag blir.

Modet för mig handlar om att vara sann mot mig själv både i den privata sfären som att stå för det jag tror på, oavsett vad det kostar mig. Med tiden har jag lärt mig att en del klarar av det och andra inte. Styrkan med att vara frispråkig är också att kunna möta andras åsikter. Något jag kan utan att alltid ta det som personlig kritik. För tar människor modet till sig att säga sitt hjärtas mening, så ligger det oftast mycket omtanke och kärlek bakom. Det är bara att öppna upp handen och säga tack, även om det svider ibland.

När tankar räddar liv!

”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie

I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre. 

Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.

När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.

Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord. 

Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt. 

Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.

Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.

Smärta krymper utsikten

Dagens Reflektion

”Kunskap kommer via okunnighet, så vi borde känna oss uppmuntrande av allt det som vi inte vet” Leo Buscaglia

Erfarenheter är små paket som kan öppnas varje dag och vars innehåll förnyas ur olika perspektiv. Som Särimner i nordisk mytologi. Galten som slaktades varje afton till gudarnas måltid och som återuppstod varje morgon. Så tänker jag mig också att våra erfarenheter är. Våra möjligheter att se det som hänt oss i nytt ljus återuppstår varje dag. 

Ett sådant paket som jag ibland öppnar är från tiden med min depression. När man har det svårt eller för att tala klarspråk har det överdjävligt, förlorar man sig lätt i sin igen smärta, sin egen svårighet och sin egen verklighet. Detta är i min värld helt förståeligt, därför att överdjävliga saker har en tendens att fullständigt ta över en. 

Det är både naturligt och fullt förståeligt att ens egna bekymmer den egna sorgen och de egna svårigheterna blir centrala i ens liv och att andras bekymmer bleknar i jämförelsen med det egna helvetet man befinner sig i. Det är lätt att glorifiera andras liv ur det perspektivet. Att man tycker sig se att andra har enklare liv och bättre förutsättningar än en själv. 

När jag sakta men säkert höll på att tillfriskna insåg jag någonstans att vi alla har våra demoner. Vi har alla svårigheter i olika grad och olika livserfarenheter. Kanske inte alla, men väldigt många. Det som också blir uppenbart är att vi inte har möjlighet att gradera andras smärta, andras svårigheter eller andra människors små helveten. För vi vet inte. Men många är vi som vill vara speciella.

Vi vill gärna forma en världsbild där vår verklighet är närmast sanningen, där vår smärta och våra svårigheter legaliserar en gradering som gör det möjligt för oss att välja bara vår egen världsbild utan att ta hänsyn till att det finns fler sätt att se, erfara och uppleva ”verkligheten”. Det är lätt att skapa sig en bubbla där vi själva bestämmer vilka som ska inkluderas och exkluderas, just för att slippa se utanförskapet från det ”normala” som inte ens existerar. 

Begreppet ”normal” finns bara som en etikett för att försöka skapa en världsbild där fler kan komma överens om ”hur det ska vara”. Som villken annan religion som helst. Ett sätt att dela världsbild med fler än en själv. Det finns tusentals sådana etiketter och jag suckar alltid när jag ser dem, därför att i min värld är det bara ett sätt att exkludera andra för att göra sig själv mest ”normal” just utifrån olika begrepp. 

Jag har detta paket och värderar det oerhört mycket, just därför att det hjälper mig att förstå att vår okunskap om andra och andras erfarenheter inte på något vis ska användas som ett sätt att stärka min bild. Jag vill istället att min okunskap ska väcka nyfikenheten att upptäcka fler perspektiv än just mitt eget. Att klistra etiketter på andra är bara ett fruktlöst försök rättfärdiga sig själv och sin egen sanning.

Tankar om kritik

Något jag tänkt på ett tag är hur svårt det är för många att få sina egna tankar, handlingar och sig själva ifrågasatta. 

Jag tänker att det också gör det svårare att växa som människa. Det är lätt att bli en inskränkt, okunnig och stagnerad människa om man inte ser möjligheten, insikterna och eventuell omtanke som också kommer med kritik. Trots att det gör ont. 

Många tror att "kunna ta kritik" handlar om avsaknad av sårade känslor, ilska och att försvara. Jag tror att det är vad man gör sen, efter de initiala reaktionerna (som för övrigt är mänskligt och naturligt) som handlar om "att ta kritik". 

Känslor är naturliga. Det är hur vi i slutänden låter dem jobba med oss som avgör vilka vi vill vara, vilka värderingar som ska vägleda oss och vad vi vill lära.