Vändpunkter och språngbrädor

Det känns som om någon kastat ut mig i någon form av ofrivillig forsrämning. Jag tillsammans med andra står i något som vi inte har varit med och skapat. Människor som skulle kunna ta ansvar för det som hänt, som skyller i från sig istället för att ansvarsfullt kliva in och stå ansvariga för det som vi nu försöker få rätsida på. Det krävs mod och självinsikt att se sina misstag. Misstag kan alla göra, men få vågar ta ansvar för dom och se att även om intentionerna var goda så kan det bli så fel. Om det vill sig illa katastrofalt fel.

Jag har inte orkat blogga, inte orkat vara på facebook och inte orkat prata med mina vänner. För första gången var jag inne och kikade på några av mina favoritbloggar och blev så berörd. Det fick mig att tänka på vändpunkter i livet. Ibland fattar man inte att de var viktiga vändpunkter förrens långt senare. De där vändpunkterna som på de mest avgörande sättet gör skillnad i ens liv. Ett annat ord kan också vara språngbrädor.

Punkter i livet där man vänder från destruktivt till mer konstruktivt. Språngbrädor till något nytt.

Offentligheten och ansvaret för den

Det är så märkligt hur livet skiftar och hur fort det går från en punkt till en annan. Ibland så fort att medvetandet inte riktigt hänger med. Jag fyller snart fyrtio och jag har föreställt mig att jag har bra kläm på saker och ting. I de senaste händelserna inser jag att så inte är fallet. Att livet är skörare och mer överraskande än vad man kan föreställa sig. Jag tror att livet är rikt för den som vågar låta sig berikas. Rikt, men inte alltid lätt.

Offentlighet. Ett ord jag aldrig behövt att förhålla mig till. Min senaste erfarenhet har gjort att jag imponeras av alla de människor som vågar sig ut i en offentlighet. I offentligheten får man klä skott för allt möjligt, även sånt som är utanför ens egen påverkansmöjlighet. Människor projicerar allt möjligt på en och det privata blir som en suddig fläck i bakgrunden. När jag läser om Mona Sahlins avgång, tänker jag att hon och alla andra politiker är otroligt modiga

En del pratar väldigt föraktfullt om alla dessa människor som dagligen lägger ner oerhörd möda för jobba för allas vårt samhälle. Våra politiker. Vi kanske inte alltid är överens med de olika politikerna om hur saker och ting ska göras, men det vore korkat att inte förstå att de gör det arbetet som många av oss varken orkar eller tror oss inte ha förmåga till.

Offentlighet är inte som jag trodde, enbart vår rätt att få reda på saker. Offentlighet handlar också om var och en av oss och vårt ansvar att bidra. Det är lätt att håna och tycka till om alla de som vågar satsa sitt engagemang och energi på något. Det vi borde göra är att granska oss själva och fråga oss om det ansvar vi alla bär i det offentliga rummet.

Jag tänkte dela med mig lite om de tankar som väckts i mig den senaste tiden. En ny Erica har fötts. Jag tror inte längre på att alla människor har goda intentioner. En stor skepsis för media och för journalistiken, som har en makt de inte tar ansvar för. Vi ställer oerhörda krav på våra politiker och makthavare. När ska vi börja ställa krav på den tredje makten, media som inte har den interna granskning man förväntar sig av andra.  

Hur tänker du kring offentlighet och media?

Nya Erfarenheter

Det märkliga med livet och tjusningen, är att man får uppleva den från andra håll än vad man tänkt sig från början. När jag ibland kikar över axeln, så upptäcker jag att de upplevelser jag har haft i det förgångna hjälper mig i den framtid som snabbt flyr in i nutid innan också det blir dåtid. Det har funnits gånger då jag undrat varför saker och ting händer just mig och även begråtit sakernas tillstånd.

Nyss fyllda fem landade jag i ett land som låg på andra sidan jordklotet från det land jag föddes och tillbringade mina första år i. En upplevelse som färgat mig i hela mitt liv. Paradoxen är att den upplevelsen förstärkte den otrygghet för livet som föddes med att min biologiska mammas dog från mig. Samtidigt har den gett mig förutsättningar att klara av när livet gungar och det blåser hårt. Erfarenheten har lärt mig att hur jobbigt eller hemskt det känns, så kommer man ut på andra sidan, både stärkt och med en erfarenhet rikare.

All förändring har mer eller mindre en viss mängd av smärta. Det handlar inte så mycket om hur ont det känns just när det händer. Det som det handlar om är hur jag låter erfarenheterna lära mig och vad för människa jag vill vara i det långa loppet. Att se möjligheter när det känns som om vägen tar slut, att resa sig upp när det känns som om benen slagits undan och att fortsätta leta efter tron när hoppet tar slut. Det är det som den där kalla januaridagen på Arlanda lärt mig. Livet är rikt för den som vågar låta sig berikas, men man ska komma ihåg att den inte ger en några löften på att vara varken bekväm eller utan problem.

Min barndom här i Sverige tillsammans med mina underbara föräldrar som en gång bestämde sig för att ta ansvaret för den där lilla flickan som jag en gång var, har varit förutsättningen för att jag idag är den människa jag är. I slutet av september var jag genom mitt engagemang i Hem och Skola på Nordisk Kommités konferens i Oslo. Där fick vi möjlighet att ta del av senaste forskning när det gäller barn och skolfrågor. Där berättade Norska Unicef om sitt projekt "Den ene" som handlade om hur barn överlever traumatiska barndomsupplevelser pga. en vuxen som ser dem. För mig har mina föräldrar här i Sverige varit de personerna för mig.

Just nu befinner sig jag och de andra engagerade och fantastiska människorna i Riksförbundet Hem och Skolas styrelse i rejält blåsväder. Den styrelse som finns idag tillträdde i Maj och många av oss är helt nya och har nygligen engagerat oss på riksnivå. Vårt uppdrag av både valberedning och de övriga medlemmarna på den årsstämma vi har i Maj var tydlig och klar. Alla ville ha förnyelse och förändring. Vi i den nya styrelsen har tagit detta på allvar och har successivt kartlagt vad det är vi har fått i händerna och håller sakta men säkert på att ge frisk luft åt denna gamla organisation som fortfarande behövs.

När uppdrag granskning visade sitt intresse för oss var vi inte sena med att öppna dörren. Den feedback vi fått via mail och telefonsamtal vittnar om att vi inte gjorde så bra ifrån oss i media, och det är ju helt förståeligt med tanke på att ingen av oss har så mycket mediavana. Det jag tycker är tråkigt är att vi inte fick möjlighet att också visa det vi gör, trots det bagaget som lämnats kvar åt oss från tidigare år och styrelser. Men som många påpekat så kanske man inte kan förvänta sig det, men jag beklagar det likväl. Jag inser att den här erfarenheten kommer att förändra mig i grunden.

När förändringen knackar på dörren har man olika alternativ. En av dom ställer dig framför valet om att våg vara självkritisk. Att våga se sina egna brister i ögonen och välja att ta tag i dom. Alternativet till detta är att enbart hitta fel hos andra och koncentrera sig på att hitta "fiender".

Ett annat alternativ är att gömma sig och försöka hitta skydd. En god vän sände mig en uppmuntrande kommentar på facebook för att visa sitt stöd för mig och mina ambitioner som hon vet att jag har. Den löd så här: "När det blåser söker en del skydd, andra bygger väderkvarnar". Jag tror på väderkvarnar. Att låta sig nedslås hjälper ingen av oss.

I kombination av att självkritiskt granska sig själv och lära sig av sina misstag och erfarenheter och samtidigt se möjligheterna och att inte låta sig nedslås tror jag är en bra kombination. Den här erfarenheten har lärt mig mer ödmjukhet. Det finns fler sidor av ett mynt än två. Det är många i de mail vi får och de telefonsamtal som följer som skriker efter att huvuden ska rulla.

Jag tror inte på sånt. Ingen är fullkomlig och att förvänta sig det är att fördöma sig själv till perfektionens land. Att bygga trovärdighet genom att slakta andra är att göra det enkelt för sig. Det är som någon påpekade i några mail att vi som nya har skyldighet att ta reda på sakernas tillstånd innan man tar sig an något. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få männsikor som engagera sig eller vågar göra det om man ska ansvara för allt som hänt innan man gör något. Då får vi ett samhälle av människor som hellre skyddar sig än bygger väderkvarnar.

Ibland måste man kasta loss och tro att det går att förändra, det är det vi nya i styrelsen har gjort. Jag och många andra med mig såg att det fanns saker att ta tag i och vågade ta steget för att vara en del av den kraft som är med och förändrar och städa upp i det som andra brådstörtat lämnar efter sig. Jag kanske är naiv tillsammans med de andra, men jag tänker att det är bättre att vara lite naiv och våga handla än att inte göra något och peka finger åt dom som vågar. En erfarenhet jag fått och som jag tänker ta med mig är att trots att kritiken är hård och ibland meningslös i form av okvädningsord, så hjälper det mig att se saker från fler håll.

Jag är oerhört tacksam till alla de som mailat in sina synpunkter eller ringt, för det vittnar om att man någonstans vill ha en förklaring och att man är beredd att lyssna. Det är mer konstruktivt än att bli dömd i förväg utan att ha blivit lyssnad på. En sak är säkert, jag kommer inte att kunna se rubriker i tidningarna, lyssna på radioprogram eller se på TV utan att ställa mig frågan vems syfte som driver frågan. Min tilltro till media har blivit rejält stukat och det handlar inte om att jag eller andra med mig inte törs bli granskade.

En gång närde jag journalistdrömmar, men de blev aldrig verklighet av det och jag har ofta ställt mig frågan varför,eftersom jag gillar att både skriva och sträva efter kunskap. Idag har jag fått svar på varför jag inte tog steget. Jag är alldelels för nyfiken för att se världen i svart och vitt. Detta är inte en kritik till hela journalistkåren, för det finns så många duktiga journlister som gör ett bra jobb. Jag tänker att till syvende och sist behöver vi alla ha mat på bordet och att det då är lätt att sälja sig till den förenklade världen.

Detta har jag skrivit som svar till de av mina vänner som skriver och undrar. Förlåt för att jag inte personligen svarar, men jag har skrivit så många mail till människor jag inte känner och just nu är ni dem som har störst förståelse för att jag inte kan ge er det jag skulle vilja. Tack för att ni bryr er om mig och förstår vem jag är och det jag kämpar för, trots mediabilden. Kram Erica

Vem granskar granskarna?

Det är för våra minsta skull, som många av Sveriges föräldrar, investerar av sin tid i ideellt arbete. Barnens röst har en tendens att försvinna i vuxenvärlden och det är vi föräldrar som ansvarar för att deras intressen bevakas. Det är av vikt att barnperspektivet lyfts fram på den politiska agenda och föräldrarna är de självklara alternativet för att föra fram barnens röst där besluten styrs av vuxenperspektiv. Jag har valt att engagera mig i Riksförbundet Hem och Skola, av den anledningen att jag ser det som en fantastisk arena för att kunna arbeta för barnens bästa för ögonen tillsammans med andra engagerade föräldrar som lägger sin dyrbara tid på detta viktiga arbete.

Ideellt arbete i föreningar och organistaioner idag är något som inte går att jämföra med hur det var i tidigare generationer. I hela Europa ser man en trend där engagemanget sjunker ialla former av organisationer. Min son är med i scouterna och där kämpar man idag med att försöka hitta människor som är beredda att lägga sin tid på att vara ledare. Idag får man lägga ner grupper, för att det fattas vuxna som är villiga att leda grupper.

Det krävs tid, engagemang och ekonomisk bärkraft för att kunna driva frågor, projekt och olika arrangemang. När människor inte längre ser möjligheten och vikten av kollektivt arbete, så lider ideella organistaioner skada. Man får inget gratis och arbetet görs inte av sig självt. Vi i Sverige tror att staten ska se till våra intressen och missar att vi gemensamt genom att organisera oss faktiskt är med och påverkar det samhälle vi och våra barn lever i.

På onsdag ska Riksförbundet Hem och Skola granskas i SVT:s program "Uppdrag Granskning". Vi i den nuvarande styrelsen har med öppna armar tagit emot reportrar för intervjuer och lämnat uppgifter efter bästa förmåga, genom vår ordförande och vice ordförande. För vi elva personer som jobbar tillsammans i styrelsen och personalen på Kansliet har bara sett en granskning som positivt. Vi tror mer på öppenhet än att gömma oss.

Genom de samhälleliga förändringar som skett och då Riksförbundet Hem och Skola tappade medlemmar genom att man införde skolråd och Lokala styrelser där man inte såg kraften i att organisera sig på alla nivåer i samhället, har förbundet haft en tid av turbulens och ekonomiska svårigheter. Förändringar är både bra och svårt och idag har vi med entusiasm, nyorientering och många föräldrars  ideella kraft formerat oss för att möta beslutsfattare i Sverige, på alla nivåer.

Med detta i bagaget var vi mycket positiva för det intresset som riktades mot vårt Riksförbund. Nu när vi sett på nära håll hur det arbetar inser vi att detta inte handlar om en granskning. De har inte varit intresserade av att bjuda på hela bilden. Denna erfarenhet får mig att ställa frågan om vilka det är som granskar granskarna. Människor med personliga konflikter och privata egentintressen använder sig av Riksförbundet som vapen.

De människor man är ute efter att skada, finns inte ens längre med bland de förtroendevalda och jag personligen förstår inte vad det är man tror sig vinna. Jag tror det är viktigt att man har klart för sig att det är föräldrars arbete för sina barn som får bära konsekvenserna för att vuxna människor inte kan ta ansvar för sina egena frustrationer och vendettor.

Den lille killen på bilden heter Philip och har sedan han var några veckor varit med sin mamma i hennes arbete för framtidens skola för honom och andra barn i Sverige. Många timmars arbete i veckan som inte betalar sig i kronor, men betalar sig i tillfredsställelsen av att veta att vi tillsammans med föräldrar i Sverige, Norden och Europa faktiskt gör skillnad.

Jag kan tycka det är sorgligt när granskande journalistik övergår till att bli tabloid journalistik snaskigare än kvällstidingar. En slags journalistisk porr som göds av människors hämdbegär och som är mer ute efter att göra bra TV än att kritiskt granska.

Jag tycker det är sorgligt att alla de föräldraföreningar som faktiskt arbetar och arrangerar olika projekt genom projektbidrag från Riksförbundet och deras fantastiska arbete inte lyfts fram. Det går att göra skillnad om man också handlar. Vi har ypperliga föreningar med ideellt arbetande föräldrar som lägger ner tid och engagemang för olika aktiviteter för barn och deras familjer och arbetar målmedvetet för att påverka skolledare och lokala skolpolitiker. Dessa föreningar har inte varit intressanta för Uppdrag granskning. 

Vi lever i en demokrati och det finns demokratiska sätt att engagera sig i Riksförbundet Hem och Skola. Ändå ser vi hur vi i vårt samhälle uppmärksmmar missnöje istället för rikta ljuset på dom som konstruktivt arbetar för att förändra. Jag hoppas att det finns människor som kan tänka själva och genomskådar den moderna form av stupstock som en del av media ägnar sig åt.  Jag kommer inte att kunna se på Uppdrag granskning någon mer gång utan att undra vad det är dom har utelämnat. 

Just nu råkar jag ha information innifrån, men hur ofta har man det? Det känns inte som ett seriöst sätt att arbeta.

Att turista i sitt eget liv

Under en tid i mitt liv utforskade jag tolvstegsprogrammet och alla dessa olika utgreningar. Det finns en grupp för det mesta i livet. En fantastisk resa med inskter och lärdom över livet och dess svårigheter. Jag kom i kontakt med detta verktyg genom en anhöriggrupp och mycket av det liv jag lever idag i möte med andra har fått mig att förstå hur nyttiga de här åren var för mig.

Att ta ansvar för sig själv, sina egna tankar och framförallt förståelsen över att jag bara är människa. Det har inte gjort att jag på något mirakulöst sätt har fått ett problemfritt liv, utan snarare rikare liv med alla problem som hör till. Min största tillgång är insikten om att det inte går att fly från problemen eller de delar av livet man helst vill glömma.

Det bästa sättet är att öppna ögonen och möta det man tycker är svårt. Det är inte lätt, men det stärker en från grunden. På ett av de här mötena mötte jag en man som gav mig en bild jag burit sedna dess. Han pratade om det här med att man ibland turistar i sitt eget liv. Att inte våga leva det, utan försöker plocka ut det som är mest trevligt. Så som man gör när man semestrar eller är på besök på en annan plats än där man lever.

Jag tänker att vi nog är många som ibland hellre vill turista i våra egna liv än att vara bofasta. Jag har påbörjat en resa för länge sedan om att bli bofast och det har gått så där. I dag besökte jag min mor, för att hämta hembakat fika jag ska  ha med mig till en styrelsehelg i Solna. Min fina mamma bjöd mig på mat och vi fick ett sånt fint samtal. Om det samtalet ska jag berätta mer om senare.

Jag undrar om du skulle kunna dela med dig om reflektioner kring eventuellt turistade i ditt liv?

Vad väljer vi att se genom våra ögon

En liten loppa som njuter av hösten och att betrakta.

Vi behöver mycket av den varan, att betraktar vår omvärld.

Jag har tänkt mycket på vad det är vi väljer att se genom våra ögon. Hur bedömer vi oss själva? Hur väljer vi att se och uppfatta andra? Ibland kommer jag på mig själv med att kasta omdömen om andra med en oförsonlig inställning och så tänker jag inte på det jag ofta vill, nämligen att föreställa sig hur det är att gå i den perosnens skor. Då blir världen med ens annorlunda och rikare.