Kärlek

Så mycket kärlek kring mina barn. Blir varm av det

Njuter av snön, men tittar längtansfullt tillbaka till sommaren

Kvällsdopp i Ingetorpssjön

Johan njuter i solen

Johan, Celia och Lucas i solen

Johan i Skärhamn

Lucas i Skärhamn

Celia med bus i blicken

Celia värmer sig efter bad i Sisjön

Havet, det vackra och underbara havet

Man som njuter :-D

Lucas och Celia på Ale Vikingaby. Bakar eget bröd som de glöder på elden

Busig tjej

Nu ska här prickas rätt!

Lucas, nybadad

Det bästa elementet som finns, vattnet

Lucas och Johan doppar sig medans vi andra plockar blåbär

Celia njuter på solvarma klippor

Luca på Fotö

Johan på Fotö, njuter av varma sanden

Celia testar balansen

Lucas och Celia vid Tjolöholms slott

Kanoting i goda vänners lag

Sommar glädje. Lite kläder och varmt

Celia i pyjamas på Långö vid ett besök hos familjen Garstam

Celia blir nerbakad i sanden av Johan

Doften av sommar............ mitt hjärta ropar efter sol, trots att jag njuter av snön och den riktiga vintern som äntligen vill komma hit, även till kusten.

Luftig, pudrig, kall och mycket Snö har vi haft idag.

Johan mitt i ett hopp

Lucas som voltar

Mattias susar nerför backen

Mattias

Johan

Lucas

Celia njuter av varm choklad

Glad tjej som gillar snön

Vi hade tänkt att åka till Stättared 4H gård tillsammans med några vänner idag. Men snön vräkte ner och E6:an stängdes av en stund söderöver, så vi stannade hemma och umgicks på hemmaplan helt enkelt. Jättehärligt i snön och sen åkte vi hem till dom och åt fantastisk god soppa och hembakt bröd från vedeldad bakungn. Fantastiska människor är guldkanten kring livet!

Drömmen

Jag drömmer oerhört sällan. När jag var så där runt tjugofyra gick jag i terapi hos en underbar kvinna. Hon var danska och okonventionell. Rökte som en borstbindare och kom ständigt för sent till våra sessioner. Idag blir jag mer uppröd över förseningar, både mina egna och andras. Men då var jag inte så knusslig med det. Det längsta jag väntat på någon är en väninna som det tog en och en halv timme efter utsatt tid att dyka upp. Jag blev imponerad över att hon kom ändå och hon blev imponderad över att jag stannat kvar och väntat. Hon var konstant på det viset att jag alltid visste att hon blev försenad och det rejält. Med tiden valde jag att kallt räkna med att hon var minste fyrtio minuter försenad och då blev min väntan alltid mindre. Idag går jag efter en kvart ifall jag inte fått tag på den berörda per telefon.


Men när jag gick på mina sessioner med min danska terapeut, lärde hon mig att hitta tillbaka till livet, iallefall till dörren in och det var en lång väg dit. Sedan har andra saker gjort fortsatt att promenera, men det finns något hos mig som oftast vill ge upp. En livsvilja som inte riktigt orkar ända fram och ändå kämpar jag. Varje morgon när jag vaknar inser jag att jag har en möjlighet till och varje kväll när jag tittar tillbaka är jag tacksam för att den dagen fylldes med mening. Det som får mitt liv att bli kantad med stunder av tacksamhet och glädje är livet med min man som är så olik mig själv och ändå hittar han mening varje dag att vilja fortsätta att leva med mig. Mina fantastiska barn och alla de fina relationerna jag har av underbara männsikor , både vänner och andra som passer genom livet.


Min terapeut frågade mig då om jag drömde mycket, vilket jag sällan gjorde och fortfarande sällan gör. Men några drömmar har det blivit genom åren och två väldigt starka från den tiden. En av de här drömmarna brukar jag titta tillbaka på ibland och förundras över att jag hela tiden hittar nya budskap i de gamla trådarna. I drömmen är jag bjuden på en fin fest, lite bal över det hela. Det är högt i tak som om vi befinner oss i slottsmiljö. Mitt i rummet finns ett långt bord i flera våningar som dignar av läckerheter. Mat och andra godsaker i överflöd. Alla bär vackra kläder och smycken och rummen är vackert dekorerade. Som den matnörd jag är blir jag självklart nyfiken på maten och tar min tallrik för att fylla på. När jag tar tag i ett par räkor och lite frukt inser jag att det känns så konstigt.


Jag inser att allt ätbart som finns där är gjord av plast. Jag ser mig omkring och inser att människorna runt omkring äter av maten i godan ro. Jag påpekar för de närmaste att det inte är ätbart, utan gjort av plast. De tittar på mig som om jag är en konstig kuf. Där står jag i vackra kläder i en vacker miljö med andra och inser att vi blir lurade. Jag försöker få andra att se att maten inte är riktig och bemöts med skeptisism. De andra fryser ut mig och jag förstår att ingen vill tro mig. Så slutar drömmen. Många gånger har jag tittat på den här drömmen och jag förstår varför den har gjort intryck på mig. Min erfarenhet som barn, att väldigt tidigt utveckla sinnet för att se verkligheten som den är, att få känna av konsekvenserna av den. Jag har tidigt blivit tvungen att bli uppmärksam på omvärlden, inte för nöjes skull utan för ren överlevnad.


Bara genom att genomskåda människorna och försöka gissa vad de förväntade sig av mig, kunde jag räkna med deras omsorger och beskydd. Även idag är jag grym på det, att se de förväntningar som finns. Det är bara det att jag i många år har övat på att inte svara upp till alla förväntningar längre. Jag ser dom fortfarande, men väljer ofta att se bort från vad andra vill och tänker till en extra gång för att se vad jag själv behöver och vill. En extra sträcka som ibland stjäl energi. Ibland upplevs jag nog som väldigt agressiv, just av den anledningen, för att jag ibland tar sats för att komma från det obekväma att gå mot strömmen för att slippa fastna i de krokar av förväntningar som finns från andra. Jag är inte ännu alltid smidig, men jag kommer att bli, med lite mer träning.


Jag har inte förmågan att se bort. Jag har inte förmågan att låta bli att handla när jag ser att någon far illa. Jag önskar ibland att jag kunde göra det, låta bli och låta det bli någon annans bekymmer. Men jag är uppfostrad med att alla kan göra skilland och det sitter så djupt i mig att jag inte klarar av att låtsas att jag inte ser. Jag både skrattade och grät en skvätt när jag i jul fick ett kort från en annan förälder, ett kort där det stod följande: "Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen". Det jag däremot försöker öva är att göra lagom mycket, det är knivigt, men lyckas nog med det endera dagen.

Bloggande

Det här med bloggandet har varit en lång process för mig. Från att på skälvande ben putta ut sina ord och sina tankar till allmän beskådan, till att det till slut blir ett behov att sortera tankar och känslor med hjälp av orden. Jag tror inte livet blir bättre så, men det ger mig mer perspektiv. Min allra första blogg skrev jag på i drygt ett år. Snart har jag skrivit också i denna ett år i Juni. Här är ett axplock från den gamla. Det finns så oerhört mycket att läsa, ett hav av allt från trams till erfarenheter att ta del av. Bloggandet som många har en åsikt om och en del som inte riktigt förstår vad man ska ha en sådan till. Jag har vänner som läser det jag skriver, vänner som inte har en aning om att jag skriver, vänner som väljer bort att läsa det jag skriver, för de tycker jag är för utlämnande. Jag har människor som läser det jag skriver som aldrig har träffat mig, människor som bara hittat mig eller som blivit nyfikna på vem jag är när jag besökt dom. Det finns vänner till mina föräldrar, eller vänner till min ursprungsfamilj som läser här ibland. Mina föräldrar läser inte vad jag vet. Min mamma tittar in här någon gång när hon känner att andan faller på. Jag försöker locka ut min pappa hit, för jag vet att han skriver bra och att han har många spännande tankar. Men någon gång kanske nyfikenheten väcks även där.

Jag läser många olika slags bloggar. Alla ger mig något, som en pusselbit som saknats. En del väljer att vara väldigt personliga och ibland privata, andra väljer att ha en mer allmän hållning. Oavsett så ger det mig många tankar. Framförallt berörs jag väldigt av dom som vågar vara både personliga och privata. Historier från livet, människors egna livshistorier är sådana som bär helarkraft med sig. Det är genom att betrakta någon annan genom deras glädje, sorg, förtvivlan eller ilska som man kan hitta de där skärvorna som berör ens inre. Allmänna och svepande rörelser kan vara roliga att ta del av, men det är när människor vågar vara utlämnande som en klang av helande hörs. För genom att betrakta människors liv och deras erfarenheter förstår vi också mer av oss själva och vår omvärld. Jag tycker vi har så oerhört många människor omkring oss som mer vill röra sig omkring oss som skuggor med masker och vi går där omkring i våra liv och låtar oss bli "untouchable" därför att vi inte vågar dela det som berör oss mest, oavsett om det är genom glädje eller sorg. Därför blir jag så rörd, när jag ibland möter i olika bloggar människor som visar vilka de är. Jag bugar djupt för dom för att de genom att våga vara dom de är också ger mig inblick i vem jag är. Jag blir rörd därför att det är så få som vågar vara människor utan pansar och prestige.

Jag tänker att jag ibland inte lyckas med att vara så där neutral som jag ibland längtar efter att vara i vissa stunder. Men vi bär olika förmågor. En sak som jag får leva med både i gott och ont är min oförmåga att förställa mig. Jag har insett att jag i många fall är omedelbar och det kan vara i att visa min uppskattning som att också vara arg när jag tycker någon gör något som gör andra människor illa. Jag skulle inte passa till att bli diplomat, det är en sak som är säkert. Jag är ordrik. Jag får ofta kritik för det. Det skulle vara lättare att med få punchlines säga det jag vill säga, men jag har inte den förmågan. Men en sak kan jag och jag hoppas att det finns människor som slinker denna vägen som får någon skärva med sig. Jag kan berätta livshistorier. Jag kan berätta om mitt liv och mina erfarenheter. Jag är skitkass på mode eller inredning. Men däremot kan jag berätta om min glädje, min sorg, min smärta, mina erfarenheter och mina drömmar. Jag gör inte det för att jag tror att jag är så unik, utan för att jag genom andra fått så oerhört mycket med mig genom deras erfarenheter. Om någon kan få en pusselbit genom mitt orerande här så blir jag oerhört tacksam för att kunna ge något tillbaka.

Första dagarna på året

Is är en fascinerande förvandling! Det är magiskt när vattendragen fyser till. Läste idag att isen på vissa delar vid kusten (havet) fyst till och att det går att åka skridskor på den. Det är något speciellt när havet fryser till, eftersom det händer så sällan. Kännder hur det drar, men vågar inte riktigt med barnen med mig.

Frusen ljung som skvallar om en höst som gått förlorad och återvänder först om flera månader. Men här i Göteborg är vintern vissa år som en lång höst, dock inte i år då vi blivit bjudna på både kyla och snö. Jag som är uppvuxen med sådan vintrar njuter av det, fastän det är kallt och det är jobbigt att ta på sig alla dessa kläder som man har till skydd.

Ett lager av snö den andra januari på Delsjö isen.

En glad Celia som provade skridskor en liten stund. Vi får ta tag i detta att lära henne.

Här kommer fröken envis med en pulka dragandes efter sig. Njuter av att ha hela familjen runt sig och att få busa på isen med både barn och vuxna.

Johan som tar sig en tupplur på isen.

Molnformation när solen håller på att gå ner

Celia och Jag sittandes på isen som täcker den sjö vi brukar besöka för bad på somrarna

Lucas, Celia och Jag

Mattias som inte ännu är skridskoburen, men snart så ;-)

Lilla goa loppan :-D

Nyårsdagen på isen, då snölagret ännu är jättetunt

Våran glada skatt

Johan och Celia på nyråsdagen

Isen fascinerar mig. Att med lätthet kunna ta sig fram där det vanligtvis ligger vatten är en sån härlig och annorlunda upplevelse. Här på västkusten är det vanligare med ishallar och att kunna ta sig fram på isen under bar himmel är njutningsfullt! Ibland tänker jag mig att jag några månader på året borde bo mer norrut, så jag fick mitt lystmäte i snö och is. Det är en form av skönhet som är så annorlunda mot sommarens värme. Sommaren är fortfarande min favorit. Men hellre kyla, snö och is än denna ständigt gråa höst som ibland härskar här på västkusten. Jag njuter av kylan, jag njuter av alla vinteraktiviteter som skridskor och vackra vinterpromenader med pudrade träd och gnistrande vinterhimmel. Jag njuter av vintern som äntligen vill komma hit