Johan, Celia och Lucas vilar lite efter att passerat Brandenburger Tor. Insåg på resan att jag tillhör en föräldrageneration som är så fast i vardagen och konsumtionen att vi missar att ge vidare stafettpinnen av kultur, historia och intresset för samhället man lever i, som faktiskt är grundbulten för en demokrati. Jag var passionerat intresserad av detta som barn och inser att framförallt min pappa lyckats bättre med detta med mig än vad jag gjort med mina barn.
Känner mig lurad av mig själv och bilden av individualismen som vi injecerar i våra barn. Jag ställer mig undrande till hur vår generation kan tillåta att Disney, Nintendo och andra liknande saker ersätta förståelsen av samspelet mellan mig som individ och mina rättigheter och skyldigheter i ett större sammanhang som samhället, världen och den historia min samvärld vuxit fram ur.
Min pappa sa en sak som skakade om mig lite. Din generation har fastnat i vardagslogistiken mellan träningar, skola och konsumtion. Så klockrent. Vi tror att skolan ska sköta sånt. När jag började prata om barnkonventionen och FN med mina killar och deras kompisar så framgick det med klarhet att detta inte var något man gått igenom med dom i skolan.
Hur ska vi lära våra barn att mänskliga rättigheter är färskvara. Hur förklarar man för barn som växer upp i ett land som haft fred under så lång tid att krig endast är något som finns i historieböckerna, att förutsättningen för fred är något varje individ har ansvar för. Vi kan vara den svaga länken till död och massförstörelse. Det är inte andra personer, några hemskar människor som gör sånt
Det är vanliga människor som gått vilse. Kartan till fred inkluderar demokrati och förmågan att tillgodose även andras behov och inte bara mitt. Men i en värld av rosé, ett glas rött och en värld där vi lämnar över föräldraskapet till webben och barnen själva i deras egna nätverk utanför vuxnas guidning glömmer vi att lära barnen de mest elmentära reglerna för fred och medmänsklighet.
Historia är inte fiction. Det är en labyrint till det fundament som vi bygger vår framtid på. Vägen dit är kantad av verktyg där bruksanvisningen handlar om guidning till förståelse om vårt individuella ansvars om människor. Missar vi det så finns risken att historien återupprepas i ny skepnad. Tyskland har fått bära skampålen som ikon för ondska och brutaliteter. ¨
Det vi missar i det är insikten om att ondska kan uppstå oavsett nationalitet, religion eller politik. Ondska är resultatet över bristande förståelse, bristande kunskap och rädsla. De allierade pekar gärna ut de hemska som skedde under Tyskarnas regim och glömmer att berätta att ryssarna fortsatte att driva en del av koncentrationslägren, men med ny målgrupp.
Amerikanarna gör filmer om hur de räddar världen men glömmer att berätta om sina grymma arbetsläger där man behandlade asiater i USA på samma sätt som Nazisterna behandlade judarna (förutom att de inte gasade ihjäl dom) under andra världskriget eller den skada de gjorde i tex. Vietnamn. Hur amerikanske soldater hade det finns massor med filmer om. Väldigt få om hur det påverkade lokalbefolkningen i Vietnamn.
Idag skapar Israel en stat som systematiskt förtycker palestinierna. Om det inte finns någon relation till historien och insikten om personligt och samhälleligt ansvar så spelar det ingen roll vad ett folk ha erfarit själva. Det ser vi med all tydlighet av det som utspelar sig i mellanöstern. Vilka som är offer eller utsätts för ondska och vilka som utsätter andra kan förändras över tid.
Johan räknade ut att de var över trehundra personer i det lilla rummet som delade detta utrymmet. Man låg oftast tre stycken i varje brits.
Det jag vill säga är att det inte handlar om nationalitet. Det handlar om förmågan att använda historien som vaccination, för att de hemskheter som hänt inte ska återupprepas. Vi som föräldrar, pedagoger och samhälle kan göra skillnad som levande bruksanvisningar genom att guida våra barn och blivande samhällsmedborgare genom att översätta historia till nutid eller implimentera medmänskliga och demokratiska värderinga till handling.
Den tror jag inte finns i ett glas rött. Jag vet att jag provocerar nu och det gör jag med vilje. För vi parkerar oss gärna i våra bekväma liv med våra skyddslappar för ögonen och projicerar våra dåliga samveten på andra.
Hur tänker du om det jag skrivit en sömnlös natt? Ge mig gärna feedback!// E
2 kommentarer:
Det får mig att verkligen vilja umgås ännu mer med mina barn, att jag vill fånga dagen, att leva i nuet. För tiden går fort och vi måste verkligen visa de vi älskar att de är viktiga för oss. Det är inte lätt att berätta om historien, dock så är det nyttigt för att vi ska förstå hur viktigt livet är.. Jag tycker om det du skriver, för det får mig att tänka och känna... Kramar i massor till dig
Tack goaste Jane för dina tankar och för fin feedback! Det är så svårt det där att visa sina närmaste hur viktiga de är. Man hamnar i vardagens förnöjsamhet så lätt och vanan av varandras omsorger ibland. Att både kunna visa uppskattning och ändå också ha lyxen att kunna ta det "för givet" i en nära relation. Svår balans det där. Det är lättare med barnen, där är det ju mer en vuxens skyldighet, men också svårt på sitt sätt. Kramar till dig Jane och tack för att du berikar med dina tankar och funderingar. Sånt både gillar jag och blir tacksam för!
Skicka en kommentar