Gränser

När vi såg resterna av Berlinmuren i somras, väcktes det många tankar om det här med gränser, begränsningar och inre och yttre murar. Jag börjar alltid med tankar utifrån mig själv först, sedan går jag i någon form av sprial utåt. Berlinmuren handlade om något fysiskt. Några som satte upp den för att hindra ett folk från att leva ihop, för att man var rädda för att de hemskheter som de varit med om att göra skulle fortsätta. Denna tanke facinerade mig. Margret Thatcher var en av de aktörer som var starkt emot att Väst och Öst Tyskland skulle fröenas, med tanke på historien. Unga Tyskar idag vill inte veta av sin historia för att de inte vill leva med den skammen. Någonstans måste vi förstå att det som hänt inte har med ett specifikt folk att göra. Detta kan hända varsomhelst i världen, det har vi klara fakta på. Titta på forna Jogoslavien, Vietnamn, Kambodja, SydAfrika, Kongo, Japan, USA , Ryssland/ forna Sovjetunionen etc.

Det finns alltid människor som vill begränsa andra, oavsett vad för land man bor i, vilken religion man tillhör, hur fri från religion man tycker att man är, vilken politik man för etc. Precis som Ludvig Igra menar på så existerar bara en tunn hinna mellan godheten och grymheten. Var gränsen går för den hinnan är vårt eget ansvar. Det var som min ena son reflekterade när vi var på besök på KZ Sachsenhausen, där han funderade över om han skulle vara kapabel att göra detta grymma. Han funderade över vad som får människor att göra sånt här och insåg att det inte skulle vara omöjligt att han var en av dom. Det är nog svårt att stå emot om man själv riskerar att bli utsatt resonerade han. Så sant. Grupptryck i alla former är inte att leka med. Det krävs mod, reflektion och medvetande för att våga handla annorlunda.

Att tänka själv och våga handla utifrån det man vill stå för kräver sin man eller kvinna. Att dessutom göra det snyggt kräver förmåga till självreflektion. Nelson Mandela kunde stå emot de röster som vill ha hämnd. Nu kunde han det i kraften av att själv varit förtyrckt och använde den erfarenheten till att vilja försona, vilja läka och göra gott. Gränserna för vad som är möjligt finns inom oss själva. Jag tänkte när jag såg Berlin muren att den värsta muren under de kalla kriget inte bara var den fysiska muren, utan att den mer representerade den inre mur som byggt inom människorna själva. Att tro att man inget kan göra är förödande. Att inte hitta någon utväg sänker människor som stenar.

Gränser är flytande och blir bara fysiska när vi är många som tillåter. Vi kan alla vara vår egen Nelson Mandela och bestämma oss för att vår historia inte får begränsa oss. Det svåra är att tro på det själva. Vi tror att de som vågar göra de stora och svåra valen är så annorlunda. Men alla betalar ett pris. Jag tror att det är när vi förstår att priset för att inte välja godhet är så mycket större än att låta bli, det är då vi vågar.