Vänskap är något jag aldrig slutar att förundras över. Vänskap är som en slags konstverk, som alltid blir ny i olika konstellationer. Av alla relationsformer så vurmar jag allra starkast för vänskapen.
Att vara förälder är helt obeskrivligt och kan vara både fantastiskt och helt galet. Det är bara det att föräldraskapet är inte samma genom åren som går. Jag anser att ett gott föräldraskap övergår till någon form av vänskap när barnen är vuxna. Min erfarenhet säger mig att det sällan blir så. Det är få personer som verkligen vågar utveckla en vänskap med sina barn, en sorts vänskap där man ger ifrån sig sina mandat som "den vuxne". De allra felsta vill både ha kakan och äta upp den. Jag tänker mig att någon gång kanske jag kommer att få ha det så med mina barn.
En kärleksrelation tror jag mår bäst av att grunda sig på en vänskap för att kunna utvecklas och inte stagnera. Fast vänskap är ju också en form av kärleksrelation, men jag tror att ni förstår vad jag menar här. Vänskap kan överbrygga tid och rum, den kan också abrupt avslutas. Vänner som följt med sedan barnsben är en stor gåva av stora mått. Det är dom som också vet saker om en när man var barn.
Något jag också uppskattat genom åren som gått är de vänner som kommit till under vägens gång. De är relationer som inte bär med sig någon form av bagage eller förutfattade meningar om vem du är. De är berikande på sitt alldeles speciella sätt.
Hur ser dina vänskapsrelationer ut och vad är det du uppskattar mest av vänskap?
2 kommentarer:
Mmm viktiga tankar.
Vänskap är stort.
Både gammal och ny. Och nygammal. Det är även ganska häftigt att ses igen efter tio år isär och upptäcka en vänskap man inte trodde skulle finnas där. Men som blir stor och innerlig. Sånt är häftigt.
Ja, vänskap är stort. Som ett fantastisk sagoland i verkligeheten :-D
Skicka en kommentar