Lucas snart Tolv

För mig har det här med föräldraskap vuxit sig fram. Det har aldrig för mig varit något som kommit per automatik. Anledningarna är säkert många, ur alla möjliga synvinklar. Den möjlighet som försett mig med den ynnesten att bli förälder har berikat mig som människa. Jag har svårt att se vad som mer skulle kunna få en människa att driva sitt liv så till sin spets som det här med att bli förälder.

Det tvingar dig att syna dig själv på ett sätt du aldrig självmant skulle göra. Föräldraskap ger dig möjlighet att se dig utifrån andra ögonpar än dina egna.

Att se sina misstag i sina barn går inte att beskriva med ord. Att betrakta sig genom barns ögon kan vara både en angenäm eller otrevlig upplevelse. Det är få människor jag känner som orkar taemot och se resultatet av sina handlingar genom sina barn, oavsett om det är positiv eller negativ feedback. De finns dom jag träffar som slår ifrån sig betydelsen av sina egna handlingar eller sin egen påverkan genom att hävda att barn är egna individer. Det finns dom som nästan går under av självförebråelser när de ser konsekvenserna av den svåra balansgången som det innebär att vara människa, att vara förälder.

Här är min son Lucas. Här i ett upp och nervänt tillstånd. Många gånger är de gånger då det har varit väldigt upp och ner med just honom. Därför är det med fascination och en enorm lättnad som vi märker att han tar stormsteg just nu. Stora steg mot att tänka själv. Han har blivit klok. Reflektioner som får mig att undra när han fångade upp allt det där vi har pratat och pratat och pratat om.

Han är fortfarande väldigt blyg, men han har tydliga strategier hur han ska göra för att vända på situationer. Få är det gånger då det brakar ihop. Han kan ibland vända helt om när han upptäcker att det går åt fel hål. Ofta är de gånger då han ber att få vara själv en stund och hämta upp sig själv. Så står jag brevid och ser hur han får grepp om sig själv och den riktning han vill gå.

Min resa med min son, med Lucas har berikat mig som människa. Jag har fått skåda min ångest, min rädsla för mina tillkortakommanden och den enorma rädslan att som förälder misslyckas kapitalt med att vara en bra förälder. Genom min underbare Lucas har jag fått se en liten människas inneboende kraft blomma ut och utvecklas. Han börjar bit för bit erövra sitt självförtroende och sin förmåga att prova också det som är nytt. Han har fått mig att inse att allt inte hänger på mig, samtidigt som det blir uppenbart att det vi gör eller inte gör som föräldrar får enorma konsekvenser. En paradox som går att leva med och som i slutänden faktiskt berikar mer än vad det tynger. Lucas och hans bror Johan har lärt mig att föräldraskap både är halsbrytande, utmanande, inspirerande och oerhört glädjefyllt. Mina barn hjälper mig att bli en bättre människa, genom att vara så ärliga, både i ord och genom handling.

Styrkan i föräldraskap heter tillit till sitt barn, stödjande nätverk och modet att göra fel. A och O är att verkligen tro på sitt barn, även när det känns tungt. Att förstå att allt har sin tid och att vi mognar olika fort, åt olika håll och på olika sätt. Att det är ytterst få barn som är IKEA- barn. Vad menar jag? Jag menar att en del barn får man inte som platta paket, där det kommer med en brukanvisning, utan där det mer handlar om att montera ihop och montera isär tills det verkar fungera som man hade tänkt sig eller så blir det något helt annat än vad man tänkt sig från början och får se glädjen i det. Att inte stanna vid sin förutfattade mening om vad barn eller föräldraskap ska handla om. Att tacka och taemot och gilla läget. Tilit till barnet att de själva bär bruksanvisningen på sitt liv.

Stödjande nätverk kan vara i form av föräldrar. Jag själv är så otroligt bortskämd med både föräldrar och framförallt svärföräldrar som agerat barnvakt i tid och otid. Jag är oerhört tacksam för den hjälpen, men allra gladast är jag för det engagemang de känner för våra barn. Barnvakt i all ära, men det som slår högst är den kärlek som mina barn omfamnas med. En kärlek som oförbehållslöst ges till de människor som är mina barn. Kärleken i form av att de vill spendera tid med barnen, omtanken i en stickad tröja eller raggsockor, omtanken i allehanda praktiska göromål och en famn att krypa upp i. Det är det som får mitt hjärta att svämma över. Barnvakten är jag tacksam för, men kärleken får min själ att sjunga.

Stödjande nätverk kan också vara i form av olika vänner som bidrar med tid med barnen eller lånar ett öra när man känner sig som den mest misslyckade föräldern i världen. Jag har så fina vänner och en del av dom lägger ner tid och engagemang på mina barn. Det är en gest som inte kan uppskattas nog.

Stödjande nätverk kan också vara personal på skolor. För Lucas del började det bra med förskoleklass och två helt fantastiska människor som försökte hitta bra lösningar för min son. Den största betydelsen har ändå varit Linda, den lärare min son hade från ettan till trean. Det tålamod, engagemnag, påhittighet och inlevelseförmåga som hjälpte min son över många trösklar. En hjälp som möjliggjort hans vidare utvekling på många plan. En insikt om att vi måste arbeta gemensamt, hem och skola. En prestigelöshet som inte var rädd och som bara såg möjligheter i det vi tillsammans kunde åstadkomma. För vår familj och för vår son har detta varit av största vikt. Jag orkar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om det varit en helt annan sorts människa han och vi hade mött då, under dessa otroligt viktiga år. Jag är bara så djupt tacksam.

Modet att göra fel. Det är viktigt att inse att man bara är människa. Att de brister man har och de fel man gör faktiskt kan innebära en ny möjlighet, även när man själv inte tror på det. Det är viktigt att lära sig att föräldraskap inte handlar om perfektionism, utan kärlek och modet att visa sin mänsklighet med alla de brister som det innebär. Att visa paradoxen att i denna imperfektionsim finns en oerhört potential och rikedom.

Jag är så stolt över min son, som låter mig visa honom livet. Jag är så stolt över mig som inser att han också är min lärare. Han lär mig föräldraskapets gåtor, sin version. Jag är så glad för det här barnet som visat mig dörren till mina allra mörkaste sidor och min allra ljusaste glädje. Han som snart fyller tolv.

Det här är mitt barn, den tvillingson som kom en halvtimme efter sin tvillingbror. Han gör mig så grymt stolt och tacksam!